Jesper Juul - Nu publicerar jag ett gammalt utkast som har legat halvfärdigt i åratal.

Undrar om det lönar sig att säga till en tvååring att telefonen kan gå sönder. Visst säger man så, det gör jag också, men man skall nog inte ha några förväntningar på att det går in. "Telefonen ska ligga på bordet" är väl bra?

I Jesper Juuls "Ditt kompetenta barn" skrivs det mycket om att sätta gränser runt sig själv istället för runt barnet. Jag har genom tiden som mamma ofta varit med i diskussioner om vad det egentligen betyder. Att formulera tillsägelser som det jag vill att barnet ska göra istället för att upprätta regler som barnen måste följa är ett vanligt förslag: "Jag vill inte att du slår mig" fungerar på det sättet, för det är det ju jag som måste bestämma, eftersom det gäller mig och min kropp, precis som ett barn måste få bestämma att hen inte vill bli slagen. Om "Du får inte slå mig" begränsar barnet mer så ser jag ingen anledning att uttrycka mig så.

Problemet kvarstår bara när det gäller att slå andra. Att du inte får slå din lillasyster handlar ju inte om att kränka mina gränser utan om att kränka hennes.

Men det blir ännu mer komplicerat när det gäller en telefon. En tvååring fattar ju inte att det är jag som måste köpa en ny telefon om den vi har går sönder. Vad signalerar jag till barnet om jag säger: "Jag vill inte att du kastar telefonen på golvet" istället för "Du får inte kasta telefonen". Om man säger så här har man ju gjort den vuxnas vilja mer värd än barnets. Tänk om barnet vill kasta telefonen i golvet, varför ska man göra som den vuxna vill då?

Jag tror att en tvååring medvetet testar gränser. Det gör alla, även vuxna. Vi vill veta hur saker och ting fungerar i olika situationer, men ju äldre och mer erfarna vi blir desto mer nyanserat och sofistikerat blir testandet. Barnet testar nog framför allt föräldrarnas reaktioner. De försöker inte göra mamma arg, utan de vill bara veta hur hon reagerar, för att få veta vad som är socialt gångbart och samla på sig sådana erfarenheter. För människor oavsett ålder är sociala.

För att förstå att det inte är socialt gångbart att kasta en telefon i golvet kanske det inte spelar så stor roll vad mamma säger, bara att hon uttrycker missnöje på något sätt. Sätta gränser runt sig själv och inte runt barnet handlar nog inte om att visa allt i hela världen som är socialt gångbart. Jag tänker att det mer handlar om när föräldern vill köpa godis, lyssna på skrik eller torka upp utspilld mjölk. En förälder kan inte vara företrädare för alla saker och människor och sätta gränser runt allt annat än barnet utan att samtidigt begränsa barnet i viss mån.

Vimmerby berättar.

I helgen hölls litteraturfestivalen "Vimmerby berättar" i sagda stad. Som mor till en av eleverna på Vimmerby folkhögskolas musikallinje besökte jag staden mest för att titta på dotterns framträdande i kören på invigningen och som dansare i de koreograferade dikterna som spelades på kulturskolan, men fick dessutom flera fantastiska framträdanden på köpet. 

Diktläsningen av Olivia Bergdal på invigningen gav mersmak, och jag bestämde mig för att gå till diktläsningen på bokhandeln senare på dagen. Innan dess besökte jag en balett framförd av eleverna på gymnasiets dansprofil. Det var väldigt genomarbetad, seriös och bra, utförd i och utanför det gamla rådhusets vackra lokaler. 

I väntan på diktläsningen i bokhandeln deltog jag i diktverkstaden och författade en egen dikt, eller kanske mer ett ordkollage, av tidningsurklipp plockade på måfå ur en korg. Diktuppläsningen av fyra författare gav ännu mer mersmak, så jag bestämde mig för att försöka få plats på föreställningen "Everything is poetry baby" på stadshotellet på kvällen, trots att det var fullsatt när jag försökte få biljetter dagen innan.

Jag och dottern kom till stadshotellet när föreställningen började klockan 20:00. Det var rätt fullt, men de klämde in oss, och det var vi så glada för. Diktuppläsningen var lika känslosam, rolig och avslappnad som en popkonsert. Sex poeter, författare och en popartist läste upp sina texter, med helt olika karaktär, med sådan inlevelse som små teatermonologer. 

Böcker fanns till salu och trots grav beslutsångest köpte jag till slut sonettkransen "Barnet" av Olivia Bergdal, eftersom jag är fascinerad av det strikta versmåttet och beundrar dem som vågar skriva på rim. Det finns fraser i hennes dikter som går rakt in i hjärtat, och med hjälp av rimmen hänger allt ihop i de vackra målningar av ord som hon presenterar.

Dottern köpte "Du är inte full, du är fylld" av Lina Ekdahl, för den är fantastiskt rolig i sin tillspetsade igenkänningskomik. Hon har även skrivit en barnbok som beskriver vardagssaker som även vuxna borde ta del av, eftersom den så tydligt beskriver oss människor som mest lika, vad vi än gör och vart vi än kommer ifrån. Hon beskriver oss som "vi", som kontrast till de "jag" eller "vi och dom" som dominerar samhället just nu.

En annan poet jag la märke till var Cecilia Alstermark med "Pärlemor" och "Fosterlandet", som är känslomässiga berättelser om barn och barnafödandets plats i livet. 

Slutligen ska jag skriva lite om kontroversen med kommunpoeten Jimmy Alm i Tranemo, som har handlat om att skattepengar påstods tas från vård och omsorg till diktandet. För det första stämmer det inte för att det är inte kommunen som har finansierat honom, och för det andra stämmer det inte för att budgetposten som hade belastats, om han hade finansierats av kommunen, hade varit den som är vikt åt kultur. Jag förstår personligen inte vad som är fel med en sådan inspirationskälla till diktande, liksom exempelvis kulturskolan lyckligtvis brukar vara väldigt okontroversiell.

Sammanfattningsvis är jag djupt imponerad av Vimmerbys kulturella styrka. Att det finns flera världsledande författare som är mer eller mindre knutna till Vimmerby råder det absolut ingen tvekan om.

Dan Brown - Begynnelse, och några andra böcker

Begynnelse är den fjärde boken av Dan Brown jag läser, och jag undrar vad som får mig att göra det. Jag klarar, till skillnad från så många andra normalbegåvade människor, inte riktigt av att lägga bort min tankeförmåga och bara flyta med. För min del krävs det i så fall att huvudpersonen inte framställs som så fantastiskt smart och kunnig om allt, samtidigt som riktiga fakta som framställs som exklusivt förbehållna de allra smartaste, och banbrytande inom forskningen, i verkligheten är allmängods som man lär sig i grundskolan.

För att Robert Langdon och hans forskarvänner ska verka smarta och kunniga krävs det att resten av mänskligheten i böckerna presenteras som idioter. Och det är troligen för att Dan Brown trots sina minutiösa efterforskningar inte orkar lägga sig på en högre nivå själv, utan nöjer sig med denna förenklade genväg i förhoppning om att folk har förmågan att koppla bort sin intelligens i avkopplande syfte.

I "Da Vinci-koden" och "Änglar och demoner" var det ibland svårt att hålla reda på vilka välkända konspirationsteorier som även i boken skulle vara välkända konspirationsteorier, och vilka som skulle spela rollen som banbytande upptäckter. Dessutom retade jag mig litet på att författaren genom huvudpersonen tycktes håna dem som inte redan var medvetna om den skillnad som han hade hittat på.

I "Den förlorade symbolen" blev jag gång på gång besviken på de otroliga antiklimax som kom när jag efter 20 sidors läsande, och uppbyggd spänning om ett katastrofalt avslöjande som skulle förändra världen, fick veta att denna avgörande upptäckt var att en pyramid ser ut som en kvadrat uppifrån, och liknande.

De frågor som Robert Langdons datageni till kompis har lyckats besvara i "Begynnelse", genom banbrytande upptäckter som för alltid kommer att förändra världen och alla världsreligioner, är träffande lika de grunder för formativ bedömning som lärs ut på lärarutbildningen: "Varifrån kommer vi? Var är vi? Vart är vi på väg?" Men nu handlade det om mänskligheten, och om vår uppfattning om Gud, förstås. De första 192 sidorna skummade jag bara, för det var bara en massa dravel som skulle bygga upp spänningen, men jag misstänkte att jag ändå skulle bli besviken, så jag orkade inte läsa dem ordentligt. Sen var det litet mer, om än rätt så tunn substans, till den stora upplösningen alldeles i slutet.

Den rafflande upptäckten som skulle besvara den första frågan: "Varifrån kommer vi?" visade sig vara en verkligt banbytande upptäckt! Visserligen redan upptäckt för 150 år sen, helt utan hjälp av ett experiment från 1950-talet, och knappast ett så stort hot mot religionen att någon skulle mörda för det, men ändå.  Eftersom svaret, som faktiskt är så avancerat att det inte lärs ut förrän i gymnasiet, verkade helt obekant för alla stora forskare i boken, var det väl bra att Robert Langdons kompis med hjälp av sin superdator upptäckte det.

Den andra frågan: "Var är vi?" ägnas inte så mycket uppmärksamhet att jag lade märke till det, men den tredje frågan: "Vart är vi på väg?" var litet för avancerad även för mig. Jag fattade nämligen inte riktigt hur den stora datavetaren lyckades programmera in datorernas genetiska kod i sitt program för att komma fram till sin upptäckt, men jag misstänker skarpt att Robert Langdon inte har full koll heller, utan litar på att ingen läsare är kritisk nog att bry sig om att datorer inte ens har några gener.

Nu kan man ju invända att denna låtsade vetenskaplighet bara är ett sidospår i en spännande mordhistoria, men i mordhistorier vill man ju gärna ha någorlunda begripliga motiv till morden. Och visst, galna mördare finns det ju alltid. Motiv som rädsla, missförstånd och okunskap vore spännande att bygga vidare på och fokusera mer på i dessa böcker, i stället för de märkliga sidospåren om verklig kunskap som läsaren, men inte mördaren, förutsätts ha missförstått.

Aksel Sandemose: En flykting korsar sitt spår

Jag har länge velat läsa denna bok eftersom jag är innerligt trött på de tröttsamma referenser till "Jantelagen" som dras upp i tid och otid i alla urspårade diskussioner. Jag har velat veta vad den egentligen handlar om, eftersom folk som beklagar sig över den inte alltid verkar ha riktig koll. Att den handlar om konformism och social kontroll vet nog de flesta. Likaså att den inte handlar om Sverige, det står tydligt i förordet att den finns i hela världen, fast en del tror uppenbarligen att de kan använda den som en unik beskrivning om Sverige ändå.

Jantelagen nämns som en liten detalj i boken. Den är inget nyskapande eller speciellt alls, det är tvärtom ett av de vanligaste temana på böcker från hela världen, både tidigare och senare. Lagen beskriver en känsla av utanförskap som huvudpersonen upplever på grund av hans omgivnings dåliga acceptans emot hans udda personlighet. Hade författaren haft en tanke på att den, eller en missuppfattning av den, skulle forma ett helt grannlands nationella identitet, skulle han nog dessutom ha formulerat den litet mer precist.

Vilken sorts konformism handlar det om då? Svaret är att det inte specificeras. Inte alls! Jante är en by i Danmark där en hård bymentalitet råder. Folk ska hålla sig på sin plats, rik ska vara rik och fattig ska vara fattig, lantis vara lantis och stadsbo vara stadsbo, allt annat straffas med utfrysning. Det var så samhället såg ut då. Nu ser det annorlunda ut, och om Jantelagen fortfarande gäller, vilket den gör eftersom social kontroll är universellt, så är det andra normer som ska följas.

Det paradoxala är att det som nu ofta i skräpjournalistiken kallas för att "gå emot Jante": normen att framhäva sig, visa framfötterna överallt och uppmuntra andra att skryta, är precis lika mycket jantelag som någonting annat. I Aksel Sandemoses Jante var det förbehållet de välbärgade att signalera med lyxvaror hur mycket pengar de hade. Men det är precis lika mycket jantelag att prisa alla som "vågar" göra det medan man trycker ner dem som vågar knysta om att de inte alls vill framhäva sig. Den som är udda nog att gå för sig själv i ett hörn av livet är precis lika socialt utfryst nu som förr.

Jantelagen är alltså ingen universell lag om att man inte får framhäva sig. Det är en känsla av att inte bli accepterad för den man är! Och även om min känsla ser ut så här, så kanske din känsla ser annorlunda ut. Att gå emot Jante handlar om att respektera varandra och våra upplevelser, låta oss ha våra egna uppfattningar om hur vi ska leva våra liv.

Det är dessvärre mycket svårare än många tror. Socialt tryck och Jantelag är tyvärr en del av det som formar en civilisation. Det måste finnas normer för hur vi ska bete oss för att förstå varandra och kunna kommunicera. Ändå borde det vara möjligt att låta alla vara med och bestämma hur dessa normer ska utformas, och inte de som skriker högst och utövar social kontroll genom att felaktigt anklaga alla som säger emot dem att de bara styrs av jantelagen.

Mitt eget lilla inlägg om Anna Wahlgren

Som den bloggare och familjemoder med självaktning jag är, så bör jag ju ge mig in i debatten om Anna Wahlgren. Inte för att jag har något att tillägga, men upprepa vad andra har sagt kan jag ju alltid göra.

Eftersom jag inte har läst Felicia Feldts bok, så måste ju mitt inlägg ha sin utgångspunkt i Barnaboken, för den har jag läst.

(Uppdatering: Jag läste Felicia Feldts bok senare, och står fast vid min slutsats, att de har litet olika uppfattning. Och att förmodligen båda överdriver litet grann till sin sidas fördel.)

Redan tidigt i min karriär som förälder insåg jag att föräldrar kan delas in i två huvudkategorier: De som gillar Anna Wahlgren och de som inte gör det. Jag tillhör den senare kategorin. Så litet bakvänt är det ju att jag ger henne sådan avgörande betydelse att jag grupperar föräldrar efter henne. Det finns föräldrar som inte bryr sig också. Jag beundrar dem.

Anna Wahlgren är en alternativexpert av samma kategori som alternativmedicinare, homeopater och antroposofer, och hon använder sig av samma resonemang om att etablissemanget är emot henne av ekonomiska eller statusrelaterade skäl etc. Det är ingen idé att ens försöka resonera seriöst med sådana människor, det har hon visat många gånger.

Ta hennes prat om flocken. Det låter till en början jättebra att hon har haft en flock där alla har fått en uppgift och blivit behövda från början. Och att alla är tvungna att offra litet och anpassa sig för att inte bli utstötta låter inte heller helt taget ur luften.

Men en flock är vanligtvis en grupp av vuxna individer som är ömsesidigt beroende av varandra, där alla offrar något för att få vara med. Flockledaren får sin auktoritet av de andra medlemmarna, och är de inte nöjda blir någon annan ledare. En förälder som inte behöver offra något för att slippa bli petad från sin post, med barn som måste följa av henne uppsatta regler för att inte bli utstötta, är ingen flockledare. En familj kan aldrig bli en flock, eftersom föräldrar och barn aldrig kan förtjäna medlemskap och konkurrera om ledarskap på samma villkor.

Att få eget ansvar och uppgifter för att känna sig behövda från början är ju bra till en viss gräns. Barn som däremot regelmässigt blir lämnade till ensamlek eller syskonpassning när föräldern inte har tid eller lust att ta hand om dem, ges ansvar som de inte är mogna för.

Felicia och Anna Wahlgren verkar ha olika uppfattningar om vilken sida av OK-gränsen familjen har legat när det gäller sådana saker. Dessutom undrar jag hur mycket som egentligen är efterhandskonstruktioner för att legitimera det sätt hon har uppfostrat sina barn. Människor får göra misstag i livet, det gör alla. Men det är bättre att erkänna dem än att skriva om dem till en väl genomförd, fungerande föräldraskapsmetod.

Curlingmamman

I tisdags curlade jag för första gången i mitt liv. Därmed vet jag numera vad curling innebär. Till skillnad från Bent Hougaard som myntade begreppet "curlingföräldrar". Sporten curling handlar inte om att inte hantera problem, utan tvärtom, att lösa problem för sitt eget bästa. Jag missuppfattade ordet "curlingföräldrar" länge, och trodde att det handlade om föräldrar som med stor möda siktade och sopade banan för att barnet skulle nå det mål föräldern ville ha det till. Men det som åsyftades var snarare att inte sikta alls.

Fast jag tycker ändå att min missuppfattning är en rätt sjysst missuppfattning i jämförelse med en del andra, där det mer har kommit att bli ett skällsord som används för att anklaga folk som undviker nannymetoder och auktoritärt föräldraskap. Eller överbeskyddande föräldrar, som i svt:s dokumentär "Curlingföräldrarnas farliga värld", som inte alls handlade om Hougaards "curlingföräldrar", utan om föräldar som inte lät sina barn vara ute och leka för att de var rädda för olyckor.

Mitt första intryck av "Curlingföräldrar och servicebarn" var av Bent Hougaard som en gammal sur gubbe som klagar på dagens ungdom och tyckte det var bättre förr när ungar lärde sig veta hut. Men boken har sina poänger. Den handlar inte alls om att man inte skall hjälpa sina barn i olika situationer, utan den är en reaktion på inställningen att undvika "metoder".

Han menar att rädslan att använda "metoder" i värsta fall kan leda till att föräldrar inte ingriper när de borde, och det är det och inget annat som han kallar "curling". En "metod" är ett sätt att hantera ett uppkommet problem, och brist på metoder är att inte hantera problemet alls! Hans "curlingföräldrar" är helt enkelt föräldrar som inte bryr sig om sina barn!

Han har namngett en rad metoder som han har iakttagit att föräldrar använder. Det är inga tips han ger, bara namn, och en del av dessa metoder, som aga, är han självklart mycket stark motståndare till.

1. Att "kväva" barnet: Skicka iväg, skamvrå/time out i den amerikanska betydelsen.
2. Straff: Ta bort fördelar eller saker, begränsa frihet, skälla, slå
3. Snabbstraff: Direkt orsak-verkan, om du... så...
4. Utsläckning: Övervaka neutralt och se om problemet löser sig själv
5. Elegant avledning: Få barnet att intressera sig för något annat
6. Göra problemet större: T ex skämtsamt föreslå att alla skall skrika vid matbordet om barnet gör det
7. Berömma det önskade beteendet: Ta barnet "på bar gärning" med att göra rätt.
8. Skapa en annan drivkraft. Undvika att de omöjliga situationerna uppstår: Tala om problemet innan det uppstår, gör barnet delaktigt, gör upp spelregler, förebygg.

Han förespråkar som regel nr 3, 7 och 8, och menar därmed att det är rätt bra att både prata, krama och ta bort saker som barnen gör illa andra med, allt efter situationen. Auktoritärt föräldarskap som i exempel 1 och 2 tar han däremot avstånd ifrån.

Jag gillar att han gav mig ett begrepp på en bra metod, som innehåller ordet "straff", så jag slipper stå i evighet och tjafsa med timeout-, rumsarrest, dra in veckopengen- osv-förespåkare som hävdar att det är ordet "straff" snarare än företeelsen jag är emot. Nu kan jag glatt säga att jag "snabbstraffar" mina barn, för att jag tycker att det är vettigt att lyfta undan barnet eller ta tillhygget när det slåss. För i en värld där ordet är viktigare än företeelsen är det viktigt med vilka begrepp man använder.

Ordet "curlingförälder" har helt och hållet mist all betydelse och utvecklats till ett nyord med samma användningsområde som "dalta", "klema" och "skämma bort" hade förut. "Dalta", "klema" och skämma bort" känns ju litet omoderna, många har ju fått en ny uppfattning om de orden och uppfattar det som något som bara användes till att försvara forna tiders auktoritära föräldraskap. Så råkade Hougaard introducera ett nytt ord som folk har förvrängt betydelsen av och missbrukar för att legitimera det moderna "nannyföräldraskapet". Det menade han säkert inte!

Men själv fortsätter jag att undra varför det är så viktigt att sätta ord på allt, varför "skämshörna" är så mycket bättre än "skamvrå" när det betyder samma sak och varför är det så viktigt att veta om det kan kallas för time out att lyfta bort barnet från en bråksituation. Har man hittat en metod som fungerar och som inte kränker barnet i onödan, så är det väl bara att använda den, jag tror att föräldrar har förmågan att avgöra sånt, om de bara vågar lita på sig själva!