Varför "Don't look up" inte kan handla om Covid-19.

 Årets största julfilm "Don't look up" har som bekant fått många splittrade omdömen. Jag sällar mig till skaran som tycker att huvudtemat är en hysteriskt rolig, träffsäker mörk satir om man förstår det, men filmen spretar en hel del på sina håll. Jag ska kommentera två kommentarer om filmen som jag inte håller med om.

Den första är att det är en dålig jämförelse att jämföra klimatförändringarna med en komet eftersom man är trött på klimatförändringarna eftersom det går så långsamt. Men just det gör att det är en så bra jämförelse! I filmen beter man sig på det sättet som vi gör nu som reaktion på en ganska säker stor katastrof. När det handlar om en säker död genom en komet som kommer att träffa jorden om ett halvår blir det fasansfullt absurt, men så ser verkligheten faktiskt ut på riktigt.

Den andra är att Covid-19 skulle vara en del av filmen. Det är det inte. Skulle det vara med skulle det kanske gestaltas av en meteoritsvärm, kapabel att ödelägga ett antal mindre städer runt jorden, men bara människorna i dem eftersom alla andra levande organismer skulle klara sig på något sätt. Och de flesta människor skulle klara sig från meteoriterna och dö först när den stora kometen kommer, tillsammans med det mesta av annat liv på jorden.

Samtidigt skulle ett stort antal människor hysteriskt gräva bunkrar som skydd mot meteoriterna medan andra skulle strunta i dem, och alla världens stora och små politiker, och alla andra människor, skulle föra vilda debatter om huruvida bunkrar skyddar och om vilken sorts bunkrar vi ska satsa på, och anklaga varandra för att inte göra något. Det skulle dra uppmärksamheten från den stora kometen ännu mer.

"Don't look up" är en svidande beskrivning av hur svårt det är att ta till sig alltför stora händelser som kommer att ändra allt för alla. Covid-19 är ungefär vad vi klarar av. Större hot än så kan vi inte förstå, så vi blundar så mycket vi kan och sysslar med annat.

Avatar - Elaka aliens anfaller lyckliga vildar

Ett av de teman som jag har tänkt på att jag skulle vilja se en film om är en rymdinvasion i omvänd tappning, där människan är de elaka aliens som kommer och skall utplåna en planet och ta deras naturresurser. Naturligtvis är jag aldrig ensam om en fundering. Skaparna till Avatar hade dessutom riktiga intellektuella och ekonomiska resurser för att det skulle bli en film av funderingarna.

Kruxet med att vända på det här temat är att det redan är vänt en gång. Utgångspunkten är ju den förenklade bilden av kolonialismen: Vit man erövrar svart/röd mans land, mördar befolkningen och tar naturresurserna. De erövrade är dessutom ofta kunniga, harmoniska ursprungsfolk som plockar frukt och lever i fred med allt och alla och i en mytisk samklang med naturen. Filmer om den riktiga kolonialismen på jorden behöver vara litet mer komplexa än så för att vara bra.

Och när utomjordingarna kommer brukar det handla om hur rika västerländska människor plötsligt blir offer för samma sorts enkla kolonialism. Utan gammal naturfolklig klokskap, men med en brasklapp om hur vi behandlar andra.

Avatar vänder bara tillbaka temat till det ursprungliga. Fördelen med att förlägga det hela på en annan planet, vilket i det här fallet verkar vara en av Jupiters månar, är ju att det finns möjlighet att hitta på litet för att försöka göra bilden av den lyckliga vilden litet mer realistisk. Den naturromantiska panteismen kan göras konkret genom fysiska band mellan nervändar som kopplas samman. Litet kul är det faktiskt att kyrkofolk kritiserar den som ogudaktig.

Men om man kopplar bort intellektet så är filmen otroligt vacker och välgjord. Vem som helst kan förtrollas av det fantastiska landskapet som målas upp framför oss. Vidare är filmen späckad med riktigt bra spänning och action. I "Titanic" lyckades inte den skickliga filmningen kompensera för den förfärligt fåniga historien, men det lyckas faktiskt här på något sätt.

Kanske för att filmen inte flörtar så mycket med vårt intellekt. Den innehåller inte så mycket låtsasfakta som kan bli fel. Vi hade t.ex. en diskussion på jobbet om unobtainium, som någon hade fått för sig vara ett grundämne. Vilket inte går, eftersom det inte kan finnas några nya grundämnen som är stabila mer än några sekunder. Vi var litet inne på att det bestod av annat än protoner, neutroner och elektroner, men skulle det verkligen definieras som grundämne då? En titt på filmen löste problemet för mig, eftersom det inte ens sägs att det är ett grundämne.

Min önskan om filmtema finns kvar, och jag skulle vilja förlägga filmen till en litet mer tekniskt utvecklad planet med visserligen rätt snälla, men ändå giriga och obetänksamma varelser som bråkar med varandra. Några som är uppriktigt nyfikna på oss och det vi har att erbjuda dem, och som har något att erbjuda oss förutom bara naturresurser och naturromantiska drömmar. Och där vissa ser möjligheten att tjäna sig en hacka på att hjälpa oss erövra planeten. Och skildra deras svårigheter med att slå sig ihop med varandra mot de erövrande människorna.

Jakten på lyckan

Jakten på lyckan är en liten småmysig serie som jag har fastnat för. Det som är så fint är att det är inget djupt och överfilosofiskt med den, utan precis så där som lycka skall vara: naturlig och ständigt närvarande, en del av livet, som det är, utan slorslagenhet och krusiduller.

Jag såg en scen ur en film en gång, jag har för längesen glömt bort vad den hette, men det spelar ingen roll. Det handlade om en kvinna som låg på sin dödsbädd och fick tips om att hon, när hon kom till himlen, måste bestämma sig för ett ögonblick i livet som hon skulle uppleva i evighet. Tipsaren sa: "Välj inte det du tror är din lyckligaste stund, välj inte när du var på lyxsemester eller något annat extraordinärt. Välj istället en vanlig grå vardageftermiddag, när du har slutat från jobbet och hämtar barnen på dagis för att gå hem och äta middag."


Stunden när sonen kommer springande och ropar "mamma", visar upp en fin teckning som han har gjort åt mig, kramas och klär på sig ytterkläderna för att gå den korta promenaden hem till vårt lilla småslitna, plastfärgsröda 1980-talshus. Han berättar om dagen, vad de har ätit, vem han har lekt med, men också vem som har varit dum anförtror han mig. Och jag berättar vad jag har ätit, att jag har stått i labbet och blandat vätskor, suttit vid datorn och skrivit, och det var ganska kul, men en del jobb var tråkigt också. Inte skulle man vilja byta det mot en lyxsemester om dagen.

Lyxsemester i all ära, men det skulle bli rätt jobbigt i längden. Ständig eufori skulle ta kål på en. Det behövs, absolut, som små kickar i livet, men de blir ju bara kickar om man jämför dem med det ordinära i livet. Jag tillhör inte dem som anser att lycka är att vara förnöjsam och nöjd med det man har, utan att vilja sträva efter något mer. Däremot tycker jag att lycka är att se allt det fantastiska vi faktiskt har, och inse att det är fantastiskt, oavsett vad vi strävar efter och vad vi uppnår.

Galna filmer på TV

Jag såg precis klart det sista avsnittet av Millennium, som fortfarande finns kvar på svtplay.se i några veckor till. Det är inte utan att man slås av den uppenbara likheten med "A beautiful mind", filmen om mattegeniet John Nash, som hade schizofreni. Både Lisbeth Salander och John Nash dras in i ruskiga spionhärvor som hotar rikets säkerhet, och båda blir de för att tystas inspärrade på psyket av en ondsint läkare som är med i komplotten.

Men verklighetsanknytningen skiljer sig åt mellan filmerna. Jag väntar hela tiden på att Lisbeth Salander skall erkänna att hon har hittat på allt för att hämnas de läbbiga övergreppen hon har varit med om. För sådana förekommer på riktigt. Och vem skulle inte behöva vård för att bearbeta sådana upplevelser? Och då menar jag den sortens vård som finns i verkligheten.

Man skall alltid läsa böckerna innan man kritiserar filmerna som de baseras på, och kanske skulle det ha kommit en förklaring om det hade blivit en fortsättning på serien, men jag undrar ändå vad Stieg Larsson ville säga. Lisbeth Salander är en superkvinna, som kanske är tänkt att ge samma vällustkänslor som t.ex. Jan Guillou ger uttryck för i sina banala superhjältehistorier. Men även om man ryser av lätt obehag när Guillou får utlopp för sina innersta lustar, så gör han det med viss humor, och han missbrukar inte folks fördomar om vissa folkgrupper eller sjukdomar, utan han håller sig till att spela med politiska uppfattningar.

Jag har inget emot superhjältehistorier eller osannolika berättelser, om det inte är så förutsägbart. Tillräckligt god insikt i samhällets institutioner för att kunna leka med sanningen om dem räcker inte när leken inte är nydanande utan bara spär på gamla fördomar. Uttryck som "spärras in på dårhus" gör just det och är rätt så olämpliga. Men det kanske är filmskaparens fel och inte Stieg Larssons.