Jag har varit på kurs om triolpolskor från västra Medelpad. Dessa polskor från Haverö återupptäcktes på 70-talet, på visarkivet i Stockholm. Upptäckaren åkte till trakten för att se om någon kände igen dem, och fråga hur de skulle spelas. På ett ålderdomshem träffade han en gammal kvinna som hade dansat till dem i sin ungdom. Han spelade några låtar, och hon tyckte att de lät nästan som förr, men att de hade spelats fortare då. Spelmannen fick öka takten rätt bra innan kvinnan var nöjd. Det visade sig att det fungerar utmärkt att dansa till om tempot är högt.
Dessa polskor har inte ansetts vara typiska för Medelpad, men de tillhör samma tradition som de Jämtländska polskorna, och det är ju inget ovanligt att det spiller över litet i gränstrakterna. De spelas med jämttrioler, det betyder att man binder de två sista tonerna i triolen.
En av låtarna vi spelade var riktigt meditativ. Den går i G moll, vilket är en bra tonart för en normalstämd fiol, för G-strängen klingar med så fint. Går låten i A det vanligt inom folkmusiken att stämma upp G-strängen till A, eftersom den då klingar med. Det här hänger kvar sedan den tiden då det bara var en spelman som spelade vid danstillställningar och liknande. Spelmännen på den tiden var tydligen mer tävlingsinriktade av sig och ville inte gärna ha konkurrenter inom sitt område, så att spela tillsammans var inte så populärt. Då gällde det att låta så mycket som möjligt och då är det bra om även strängar som inte spelas klingar med.
Men sedan spelmanslagen bildades under 1900-talet är det lyckligtvis inte längre nödvändigt att stämma om fiolen varje gång vi skall spela i en ny tonart. Det är ju mycket enklare så. Men det är fortfarande vackert med medklingande strängar.
Linsgryta med fetaost
Helgens matexperiment blev så bra att jag måste dela med mig.
Linsgryta med fetaost
3 dl gröna linser + vatten till blötläggning och kokning
2 chalottenlökar + smör till stekning
2 dl creme fraiche
150 g fetaost
2 tsk gurkmeja
1 tsk paprikakrydda
1/2 buljongtärning
vitpeppar, cayennepeppar
Lägg linserna i blöt i några timmar. Koka dem tills de är lagom mjuka, ca 20 minuter, och häll av vattnet. Fräs löken i smöret, blanda ihop allt och låt koka upp så att fetaosten smälter. Servera med ris eller pasta.
Linsgryta med fetaost
3 dl gröna linser + vatten till blötläggning och kokning
2 chalottenlökar + smör till stekning
2 dl creme fraiche
150 g fetaost
2 tsk gurkmeja
1 tsk paprikakrydda
1/2 buljongtärning
vitpeppar, cayennepeppar
Lägg linserna i blöt i några timmar. Koka dem tills de är lagom mjuka, ca 20 minuter, och häll av vattnet. Fräs löken i smöret, blanda ihop allt och låt koka upp så att fetaosten smälter. Servera med ris eller pasta.
Svensk ost på pizza och lasagne
Matsynkretism är gott och spännande. Vid jul står asiatiska, franska och italienska julbord högt på kulturlighetslistan. Nu vid påsk är det inte samma vanlighetsfobiska upphetsning kring det alternativa och utländska. Det verkar rentav helt ok för motvallsfolket att fira påsk på frivilligt sätt, eller låta bli, utan att högljutt påpeka att de minsann inte är som alla andra.
Men nu skall jag inte prata påsk utan svensk-italienska smakäktenskap.
Ernst Kirchsteiger kallade en gång västerbottenost för "svensk parmesan" vilket jag tycker är orättvist. Jag föredrar att kalla parmesan för "italiensk Västerbottenost" för att visa vem som regerar!
Här följer några recept, där svensk inspiration får krydda våra vanligaste husmanskostvarianter av det importerade italienska köket. Vegetariska är de också, eftersom jag har dragit ner på köttkonsumtionen av miljöskäl.
Västerbottenostlasagne
Observera att måtten är ungefärliga, då jag mest kör på känn.
Tomatsås:
1-2 gul lök
vitlöksklyfta
2-3 morötter
1-2 palsternacka
1/4-1/2 rotselleri
150-200 g spenat
1-2 tetror krossade tomater
buljongtärning
oregano
vitpeppar
Hacka löken och riv rotfrukterna, fräs i smör eller olja, tillsätt tomat och kryddor och koka en stund.
Ostsås
2 msk smör
2 msk vetemjöl
8-10 dl mjölk
150-200 g västerbottenost
salt, vitpeppar, muskot
Smält smöret och strö över mjöl. Häll på litet av mjölken, låt det tjockna, häll på litet till, koka en stund under omrörning, häll på resten av mjölken, koka upp under omrörning. Riv osten och tillsätt, krydda.
Lägg ihop
Gröna lasagneplattor
500 g mozzarella
Varva ostsås, lasagneplattor, tomatsås och mozzarella. Överst läggs extra mycket mozzarella. Grädda i ugn på 200 grader i ca 25 minuter.
Idag fick alla SvD-läsare som inte redan visste det veta att pizza ökar risken för depression. Jo, originalartikeln handlar inte om pizza utan om snabbmat, och frågan som behandlas är om den mat som där definieras som snabbmat ger upphov till depression.
Självklart har forskarna, till skillnad från vad vissa kommentatörer trodde, noga undersökt orsak-verkan-förhållandet genom att utesluta redan deprimerade ur studien och kompensera för en mängd andra faktorer, inklusive misstänkta odiagnostiserade depressionsfall vid studiens början. Det man kan anmärka på är att deras definition av snabbmat är litet väl vag: "pizza, hamburgare och korv".
Men om pizza gör oss deprimerade så ökar västerbottenost välbefinnandet åtminstone tillfälligt. Fullkorndinkel i degen gör oss kanske ännu gladare, om nu depressionen nu beror på snabba kolhydrater. Smaken är väldigt lik vanligt vetemjöl, förutom att den är litet fylliga och enligt mina smaklökar ännu godare.
Dinkelpizza med västerbottenostfyllning
Deg
2 1/2 dl vatten
25 g jäst
1/2 dl olivolja
1/2 tsk jäst
3-3 1/2 dl vetemjöl
3-3 1/2 dl fullkornsdinkel
Värm vattnet så det blir litet ljummet, smula jästen i en bunke och lös upp i vattnet, tillsätt olja och salt och sedan så mycket deg att det presic går att knåda utan att kladda. Jäs i 30 minuter.
Tomatsås
Blanda hälften tomatpure och hälften krossade eller passerade tomater. Krydda med oregano, basilika och/eller mejram.
Ostfyllning och övrigt
Lägg på riven västerbottenost, övrig valfri pizzafyllning, och överst mozzarella.
Grädda i ugnen i 200-225 grader i ca 12-15 minuter.
Men nu skall jag inte prata påsk utan svensk-italienska smakäktenskap.
Ernst Kirchsteiger kallade en gång västerbottenost för "svensk parmesan" vilket jag tycker är orättvist. Jag föredrar att kalla parmesan för "italiensk Västerbottenost" för att visa vem som regerar!
Här följer några recept, där svensk inspiration får krydda våra vanligaste husmanskostvarianter av det importerade italienska köket. Vegetariska är de också, eftersom jag har dragit ner på köttkonsumtionen av miljöskäl.
Västerbottenostlasagne
Observera att måtten är ungefärliga, då jag mest kör på känn.
Tomatsås:
1-2 gul lök
vitlöksklyfta
2-3 morötter
1-2 palsternacka
1/4-1/2 rotselleri
150-200 g spenat
1-2 tetror krossade tomater
buljongtärning
oregano
vitpeppar
Hacka löken och riv rotfrukterna, fräs i smör eller olja, tillsätt tomat och kryddor och koka en stund.
Ostsås
2 msk smör
2 msk vetemjöl
8-10 dl mjölk
150-200 g västerbottenost
salt, vitpeppar, muskot
Smält smöret och strö över mjöl. Häll på litet av mjölken, låt det tjockna, häll på litet till, koka en stund under omrörning, häll på resten av mjölken, koka upp under omrörning. Riv osten och tillsätt, krydda.
Lägg ihop
Gröna lasagneplattor
500 g mozzarella
Varva ostsås, lasagneplattor, tomatsås och mozzarella. Överst läggs extra mycket mozzarella. Grädda i ugn på 200 grader i ca 25 minuter.
Idag fick alla SvD-läsare som inte redan visste det veta att pizza ökar risken för depression. Jo, originalartikeln handlar inte om pizza utan om snabbmat, och frågan som behandlas är om den mat som där definieras som snabbmat ger upphov till depression.
Självklart har forskarna, till skillnad från vad vissa kommentatörer trodde, noga undersökt orsak-verkan-förhållandet genom att utesluta redan deprimerade ur studien och kompensera för en mängd andra faktorer, inklusive misstänkta odiagnostiserade depressionsfall vid studiens början. Det man kan anmärka på är att deras definition av snabbmat är litet väl vag: "pizza, hamburgare och korv".
Men om pizza gör oss deprimerade så ökar västerbottenost välbefinnandet åtminstone tillfälligt. Fullkorndinkel i degen gör oss kanske ännu gladare, om nu depressionen nu beror på snabba kolhydrater. Smaken är väldigt lik vanligt vetemjöl, förutom att den är litet fylliga och enligt mina smaklökar ännu godare.
Dinkelpizza med västerbottenostfyllning
Deg
2 1/2 dl vatten
25 g jäst
1/2 dl olivolja
1/2 tsk jäst
3-3 1/2 dl vetemjöl
3-3 1/2 dl fullkornsdinkel
Värm vattnet så det blir litet ljummet, smula jästen i en bunke och lös upp i vattnet, tillsätt olja och salt och sedan så mycket deg att det presic går att knåda utan att kladda. Jäs i 30 minuter.
Tomatsås
Blanda hälften tomatpure och hälften krossade eller passerade tomater. Krydda med oregano, basilika och/eller mejram.
Ostfyllning och övrigt
Lägg på riven västerbottenost, övrig valfri pizzafyllning, och överst mozzarella.
Grädda i ugnen i 200-225 grader i ca 12-15 minuter.
Jag måste sticka!
Jag har drabbats av fullkomlig stickmani. Jag som bara har påbörjat några halvhjärtade projekt tidigare och åstadkommit en halsduk och några blöjbyxor till barnen har nu stickat en hel klänning och en mössa till mig själv och en tröja till min nu femåriga son, på en månad!
Jag har följt Drops och Järbogarns beskrivningar, och för klänningen och tröjan gick det bra, men mössan blev otroligt stor, trots att stickfastheten verkade stämma. Jag fick lov att ta till smalare stickor, väldigt mycket smalare.
Nu vill jag sticka en festponcho att ha över baraxlade klänningar. Jag hittade en modell, men garnet var utgånget, så nu får jag prova att sticka med ett annat garn och se hur det går.
Jag skall nog fotografera snart och skryta litet med bilder, tror jag.
Jag har följt Drops och Järbogarns beskrivningar, och för klänningen och tröjan gick det bra, men mössan blev otroligt stor, trots att stickfastheten verkade stämma. Jag fick lov att ta till smalare stickor, väldigt mycket smalare.
Nu vill jag sticka en festponcho att ha över baraxlade klänningar. Jag hittade en modell, men garnet var utgånget, så nu får jag prova att sticka med ett annat garn och se hur det går.
Jag skall nog fotografera snart och skryta litet med bilder, tror jag.
Mitt eget lilla inlägg om Anna Wahlgren
Som den bloggare och familjemoder med självaktning jag är, så bör jag ju ge mig in i debatten om Anna Wahlgren. Inte för att jag har något att tillägga, men upprepa vad andra har sagt kan jag ju alltid göra.
Eftersom jag inte har läst Felicia Feldts bok, så måste ju mitt inlägg ha sin utgångspunkt i Barnaboken, för den har jag läst.
(Uppdatering: Jag läste Felicia Feldts bok senare, och står fast vid min slutsats, att de har litet olika uppfattning. Och att förmodligen båda överdriver litet grann till sin sidas fördel.)
Redan tidigt i min karriär som förälder insåg jag att föräldrar kan delas in i två huvudkategorier: De som gillar Anna Wahlgren och de som inte gör det. Jag tillhör den senare kategorin. Så litet bakvänt är det ju att jag ger henne sådan avgörande betydelse att jag grupperar föräldrar efter henne. Det finns föräldrar som inte bryr sig också. Jag beundrar dem.
Anna Wahlgren är en alternativexpert av samma kategori som alternativmedicinare, homeopater och antroposofer, och hon använder sig av samma resonemang om att etablissemanget är emot henne av ekonomiska eller statusrelaterade skäl etc. Det är ingen idé att ens försöka resonera seriöst med sådana människor, det har hon visat många gånger.
Ta hennes prat om flocken. Det låter till en början jättebra att hon har haft en flock där alla har fått en uppgift och blivit behövda från början. Och att alla är tvungna att offra litet och anpassa sig för att inte bli utstötta låter inte heller helt taget ur luften.
Men en flock är vanligtvis en grupp av vuxna individer som är ömsesidigt beroende av varandra, där alla offrar något för att få vara med. Flockledaren får sin auktoritet av de andra medlemmarna, och är de inte nöjda blir någon annan ledare. En förälder som inte behöver offra något för att slippa bli petad från sin post, med barn som måste följa av henne uppsatta regler för att inte bli utstötta, är ingen flockledare. En familj kan aldrig bli en flock, eftersom föräldrar och barn aldrig kan förtjäna medlemskap och konkurrera om ledarskap på samma villkor.
Att få eget ansvar och uppgifter för att känna sig behövda från början är ju bra till en viss gräns. Barn som däremot regelmässigt blir lämnade till ensamlek eller syskonpassning när föräldern inte har tid eller lust att ta hand om dem, ges ansvar som de inte är mogna för.
Felicia och Anna Wahlgren verkar ha olika uppfattningar om vilken sida av OK-gränsen familjen har legat när det gäller sådana saker. Dessutom undrar jag hur mycket som egentligen är efterhandskonstruktioner för att legitimera det sätt hon har uppfostrat sina barn. Människor får göra misstag i livet, det gör alla. Men det är bättre att erkänna dem än att skriva om dem till en väl genomförd, fungerande föräldraskapsmetod.
Eftersom jag inte har läst Felicia Feldts bok, så måste ju mitt inlägg ha sin utgångspunkt i Barnaboken, för den har jag läst.
(Uppdatering: Jag läste Felicia Feldts bok senare, och står fast vid min slutsats, att de har litet olika uppfattning. Och att förmodligen båda överdriver litet grann till sin sidas fördel.)
Redan tidigt i min karriär som förälder insåg jag att föräldrar kan delas in i två huvudkategorier: De som gillar Anna Wahlgren och de som inte gör det. Jag tillhör den senare kategorin. Så litet bakvänt är det ju att jag ger henne sådan avgörande betydelse att jag grupperar föräldrar efter henne. Det finns föräldrar som inte bryr sig också. Jag beundrar dem.
Anna Wahlgren är en alternativexpert av samma kategori som alternativmedicinare, homeopater och antroposofer, och hon använder sig av samma resonemang om att etablissemanget är emot henne av ekonomiska eller statusrelaterade skäl etc. Det är ingen idé att ens försöka resonera seriöst med sådana människor, det har hon visat många gånger.
Ta hennes prat om flocken. Det låter till en början jättebra att hon har haft en flock där alla har fått en uppgift och blivit behövda från början. Och att alla är tvungna att offra litet och anpassa sig för att inte bli utstötta låter inte heller helt taget ur luften.
Men en flock är vanligtvis en grupp av vuxna individer som är ömsesidigt beroende av varandra, där alla offrar något för att få vara med. Flockledaren får sin auktoritet av de andra medlemmarna, och är de inte nöjda blir någon annan ledare. En förälder som inte behöver offra något för att slippa bli petad från sin post, med barn som måste följa av henne uppsatta regler för att inte bli utstötta, är ingen flockledare. En familj kan aldrig bli en flock, eftersom föräldrar och barn aldrig kan förtjäna medlemskap och konkurrera om ledarskap på samma villkor.
Att få eget ansvar och uppgifter för att känna sig behövda från början är ju bra till en viss gräns. Barn som däremot regelmässigt blir lämnade till ensamlek eller syskonpassning när föräldern inte har tid eller lust att ta hand om dem, ges ansvar som de inte är mogna för.
Felicia och Anna Wahlgren verkar ha olika uppfattningar om vilken sida av OK-gränsen familjen har legat när det gäller sådana saker. Dessutom undrar jag hur mycket som egentligen är efterhandskonstruktioner för att legitimera det sätt hon har uppfostrat sina barn. Människor får göra misstag i livet, det gör alla. Men det är bättre att erkänna dem än att skriva om dem till en väl genomförd, fungerande föräldraskapsmetod.
Granen står så grön och grann hos oss nu
Vi har klätt granen. Vi gör det sedan några år runt lucia. Det började med att vi skulle åka bort under julen, och då ville vi inte klä den dagen innan bara för att omgående åka iväg och komma hem till en fint klädd, men hopplöst död rishög. Sedan kändes det så bra att kunna njuta av granen litet i förväg även om vi firar julen hemma.
Jag var förstås tvungen att söka litet information om granar i allmänhet och julgranar i synnerhet. Nu menar jag inte extraktivämnena som jag jobbar med på labbet till vardags, utan mer kulturhistorian bakom den. Här hävdas det t.ex. att den har ansetts heligt sedan länge, och använts som skydd mot onda makter. Och visst ger en granskog en viss magisk känsla? Nordisk vildhet. Trots att de flesta granskogar inte är så vilda, och i de fall de är det är de mest till besvär för modernt naturbruk och naturvård när gamla fina ängar växer igen.
Men att traditionen att hugga ner en gran och gå och bära omkring på vid bröllop finns kvar här och var har jag sett med egna ögon, så någon sorts symbolik har den.
Om den, likt enris, skulle skydda mot smågnagare skulle det vara kul, för det är ju alltid spännande att hitta långsökta förklaringar till traditioner, vare sig de stämmer eller ej. Men om nu granris har tagits in enbart för att det luktar gott och ser fint ut, så duger det bra det med. Det är inget fel med krass estetik.
Vintergröna växter känns litet hoppingivande, att den sovande naturen inte är död utan kommer igen. Misteln fungerar visst på samma sätt för en del människor.
Jag tycker om granens funktion som hyllningsobjekt, när vi dansar runt den till vårt hemlands vemodiga sånger. Särskilt att härma grodornas ljud och rörelser känns viktigt för mig.
Och så godiset i smällkaramellerna så klart!
Jag var förstås tvungen att söka litet information om granar i allmänhet och julgranar i synnerhet. Nu menar jag inte extraktivämnena som jag jobbar med på labbet till vardags, utan mer kulturhistorian bakom den. Här hävdas det t.ex. att den har ansetts heligt sedan länge, och använts som skydd mot onda makter. Och visst ger en granskog en viss magisk känsla? Nordisk vildhet. Trots att de flesta granskogar inte är så vilda, och i de fall de är det är de mest till besvär för modernt naturbruk och naturvård när gamla fina ängar växer igen.
Men att traditionen att hugga ner en gran och gå och bära omkring på vid bröllop finns kvar här och var har jag sett med egna ögon, så någon sorts symbolik har den.
Om den, likt enris, skulle skydda mot smågnagare skulle det vara kul, för det är ju alltid spännande att hitta långsökta förklaringar till traditioner, vare sig de stämmer eller ej. Men om nu granris har tagits in enbart för att det luktar gott och ser fint ut, så duger det bra det med. Det är inget fel med krass estetik.
Vintergröna växter känns litet hoppingivande, att den sovande naturen inte är död utan kommer igen. Misteln fungerar visst på samma sätt för en del människor.
Jag tycker om granens funktion som hyllningsobjekt, när vi dansar runt den till vårt hemlands vemodiga sånger. Särskilt att härma grodornas ljud och rörelser känns viktigt för mig.
Och så godiset i smällkaramellerna så klart!
Avatar - Elaka aliens anfaller lyckliga vildar
Ett av de teman som jag har tänkt på att jag skulle vilja se en film om är en rymdinvasion i omvänd tappning, där människan är de elaka aliens som kommer och skall utplåna en planet och ta deras naturresurser. Naturligtvis är jag aldrig ensam om en fundering. Skaparna till Avatar hade dessutom riktiga intellektuella och ekonomiska resurser för att det skulle bli en film av funderingarna.
Kruxet med att vända på det här temat är att det redan är vänt en gång. Utgångspunkten är ju den förenklade bilden av kolonialismen: Vit man erövrar svart/röd mans land, mördar befolkningen och tar naturresurserna. De erövrade är dessutom ofta kunniga, harmoniska ursprungsfolk som plockar frukt och lever i fred med allt och alla och i en mytisk samklang med naturen. Filmer om den riktiga kolonialismen på jorden behöver vara litet mer komplexa än så för att vara bra.
Och när utomjordingarna kommer brukar det handla om hur rika västerländska människor plötsligt blir offer för samma sorts enkla kolonialism. Utan gammal naturfolklig klokskap, men med en brasklapp om hur vi behandlar andra.
Avatar vänder bara tillbaka temat till det ursprungliga. Fördelen med att förlägga det hela på en annan planet, vilket i det här fallet verkar vara en av Jupiters månar, är ju att det finns möjlighet att hitta på litet för att försöka göra bilden av den lyckliga vilden litet mer realistisk. Den naturromantiska panteismen kan göras konkret genom fysiska band mellan nervändar som kopplas samman. Litet kul är det faktiskt att kyrkofolk kritiserar den som ogudaktig.
Men om man kopplar bort intellektet så är filmen otroligt vacker och välgjord. Vem som helst kan förtrollas av det fantastiska landskapet som målas upp framför oss. Vidare är filmen späckad med riktigt bra spänning och action. I "Titanic" lyckades inte den skickliga filmningen kompensera för den förfärligt fåniga historien, men det lyckas faktiskt här på något sätt.
Kanske för att filmen inte flörtar så mycket med vårt intellekt. Den innehåller inte så mycket låtsasfakta som kan bli fel. Vi hade t.ex. en diskussion på jobbet om unobtainium, som någon hade fått för sig vara ett grundämne. Vilket inte går, eftersom det inte kan finnas några nya grundämnen som är stabila mer än några sekunder. Vi var litet inne på att det bestod av annat än protoner, neutroner och elektroner, men skulle det verkligen definieras som grundämne då? En titt på filmen löste problemet för mig, eftersom det inte ens sägs att det är ett grundämne.
Min önskan om filmtema finns kvar, och jag skulle vilja förlägga filmen till en litet mer tekniskt utvecklad planet med visserligen rätt snälla, men ändå giriga och obetänksamma varelser som bråkar med varandra. Några som är uppriktigt nyfikna på oss och det vi har att erbjuda dem, och som har något att erbjuda oss förutom bara naturresurser och naturromantiska drömmar. Och där vissa ser möjligheten att tjäna sig en hacka på att hjälpa oss erövra planeten. Och skildra deras svårigheter med att slå sig ihop med varandra mot de erövrande människorna.
Kruxet med att vända på det här temat är att det redan är vänt en gång. Utgångspunkten är ju den förenklade bilden av kolonialismen: Vit man erövrar svart/röd mans land, mördar befolkningen och tar naturresurserna. De erövrade är dessutom ofta kunniga, harmoniska ursprungsfolk som plockar frukt och lever i fred med allt och alla och i en mytisk samklang med naturen. Filmer om den riktiga kolonialismen på jorden behöver vara litet mer komplexa än så för att vara bra.
Och när utomjordingarna kommer brukar det handla om hur rika västerländska människor plötsligt blir offer för samma sorts enkla kolonialism. Utan gammal naturfolklig klokskap, men med en brasklapp om hur vi behandlar andra.
Avatar vänder bara tillbaka temat till det ursprungliga. Fördelen med att förlägga det hela på en annan planet, vilket i det här fallet verkar vara en av Jupiters månar, är ju att det finns möjlighet att hitta på litet för att försöka göra bilden av den lyckliga vilden litet mer realistisk. Den naturromantiska panteismen kan göras konkret genom fysiska band mellan nervändar som kopplas samman. Litet kul är det faktiskt att kyrkofolk kritiserar den som ogudaktig.
Men om man kopplar bort intellektet så är filmen otroligt vacker och välgjord. Vem som helst kan förtrollas av det fantastiska landskapet som målas upp framför oss. Vidare är filmen späckad med riktigt bra spänning och action. I "Titanic" lyckades inte den skickliga filmningen kompensera för den förfärligt fåniga historien, men det lyckas faktiskt här på något sätt.
Kanske för att filmen inte flörtar så mycket med vårt intellekt. Den innehåller inte så mycket låtsasfakta som kan bli fel. Vi hade t.ex. en diskussion på jobbet om unobtainium, som någon hade fått för sig vara ett grundämne. Vilket inte går, eftersom det inte kan finnas några nya grundämnen som är stabila mer än några sekunder. Vi var litet inne på att det bestod av annat än protoner, neutroner och elektroner, men skulle det verkligen definieras som grundämne då? En titt på filmen löste problemet för mig, eftersom det inte ens sägs att det är ett grundämne.
Min önskan om filmtema finns kvar, och jag skulle vilja förlägga filmen till en litet mer tekniskt utvecklad planet med visserligen rätt snälla, men ändå giriga och obetänksamma varelser som bråkar med varandra. Några som är uppriktigt nyfikna på oss och det vi har att erbjuda dem, och som har något att erbjuda oss förutom bara naturresurser och naturromantiska drömmar. Och där vissa ser möjligheten att tjäna sig en hacka på att hjälpa oss erövra planeten. Och skildra deras svårigheter med att slå sig ihop med varandra mot de erövrande människorna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)