Ord och begränsningar

Jag har nyligen blivit rätt förundrad över fenomenet att hata dubbning av filmer. Netflix har nyligen dubbat en del vuxenfilmer och reaktionerna har varit, bland mer sansade sådana förstås: "Det borde vara olagligt!" De flesta inser förstås det absurda i att förbjuda dubbning enligt lag, och kan skratta lite åt det, men det är fortfarande en intressant fråga varför motståndet är så stort.

Jag tänker inte försöka besvara den frågan, utan jag tänker ge min syn på dubbning som en intressant litterär genre. Jag är en hängiven beundrare av kreativitet inom snäva ramar. Kreativitet handlar om att tänka utanför ramarna, men finns det inga ramar så blir det lite svårt att tänka utanför dem. Jag tänker istället att ju snävare ramarna är, desto mer kreativ behöver man vara.

De flesta har hört talas om MacGyver. Det är en hjälte som är känd för att hantera svåra situationer genom att utnyttja de få verktyg han har tillgängliga till annat än de är ämnade åt. Kreativitet, alltså. Samma förhållningssätt uppstår inom snäva litterära ramar, till exempel: Du ska skriva en sonett om kärlek, du får inte använda bokstaven U, och texten ska innehålla ordet "växelspak". Då gäller det verkligen att använda språket och orden på okonventionella och kreativa sätt.

Jag kan bara se dubbning som en till riktigt intressant begränsning som det krävs kreativitet för att komma över. I dubbning ska texten översättas med bibehållen betydelse, inom samma ramar som ursprungstexten, och med hänsyn till läpprörelserna! För en kreativ översättare måste det vara en spännande och givande uppgift, och dessutom berikande för språket i allmänhet.

Vimmerby berättar.

I helgen hölls litteraturfestivalen "Vimmerby berättar" i sagda stad. Som mor till en av eleverna på Vimmerby folkhögskolas musikallinje besökte jag staden mest för att titta på dotterns framträdande i kören på invigningen och som dansare i de koreograferade dikterna som spelades på kulturskolan, men fick dessutom flera fantastiska framträdanden på köpet. 

Diktläsningen av Olivia Bergdal på invigningen gav mersmak, och jag bestämde mig för att gå till diktläsningen på bokhandeln senare på dagen. Innan dess besökte jag en balett framförd av eleverna på gymnasiets dansprofil. Det var väldigt genomarbetad, seriös och bra, utförd i och utanför det gamla rådhusets vackra lokaler. 

I väntan på diktläsningen i bokhandeln deltog jag i diktverkstaden och författade en egen dikt, eller kanske mer ett ordkollage, av tidningsurklipp plockade på måfå ur en korg. Diktuppläsningen av fyra författare gav ännu mer mersmak, så jag bestämde mig för att försöka få plats på föreställningen "Everything is poetry baby" på stadshotellet på kvällen, trots att det var fullsatt när jag försökte få biljetter dagen innan.

Jag och dottern kom till stadshotellet när föreställningen började klockan 20:00. Det var rätt fullt, men de klämde in oss, och det var vi så glada för. Diktuppläsningen var lika känslosam, rolig och avslappnad som en popkonsert. Sex poeter, författare och en popartist läste upp sina texter, med helt olika karaktär, med sådan inlevelse som små teatermonologer. 

Böcker fanns till salu och trots grav beslutsångest köpte jag till slut sonettkransen "Barnet" av Olivia Bergdal, eftersom jag är fascinerad av det strikta versmåttet och beundrar dem som vågar skriva på rim. Det finns fraser i hennes dikter som går rakt in i hjärtat, och med hjälp av rimmen hänger allt ihop i de vackra målningar av ord som hon presenterar.

Dottern köpte "Du är inte full, du är fylld" av Lina Ekdahl, för den är fantastiskt rolig i sin tillspetsade igenkänningskomik. Hon har även skrivit en barnbok som beskriver vardagssaker som även vuxna borde ta del av, eftersom den så tydligt beskriver oss människor som mest lika, vad vi än gör och vart vi än kommer ifrån. Hon beskriver oss som "vi", som kontrast till de "jag" eller "vi och dom" som dominerar samhället just nu.

En annan poet jag la märke till var Cecilia Alstermark med "Pärlemor" och "Fosterlandet", som är känslomässiga berättelser om barn och barnafödandets plats i livet. 

Slutligen ska jag skriva lite om kontroversen med kommunpoeten Jimmy Alm i Tranemo, som har handlat om att skattepengar påstods tas från vård och omsorg till diktandet. För det första stämmer det inte för att det är inte kommunen som har finansierat honom, och för det andra stämmer det inte för att budgetposten som hade belastats, om han hade finansierats av kommunen, hade varit den som är vikt åt kultur. Jag förstår personligen inte vad som är fel med en sådan inspirationskälla till diktande, liksom exempelvis kulturskolan lyckligtvis brukar vara väldigt okontroversiell.

Sammanfattningsvis är jag djupt imponerad av Vimmerbys kulturella styrka. Att det finns flera världsledande författare som är mer eller mindre knutna till Vimmerby råder det absolut ingen tvekan om.

Symaskinsagenten

Jag gick bort en dag ifrån gumma och hem
men så fort jag 'na ryggen vänt
hem till henne kom, kan ni gissa vem?
Förbannade symaskinsagent!
och han skrövla och skröt om sin nya maskin
som från Stockholm nyss anlänt.
Det var det bästa som nånsin hänt.
Förbannade symaskinsagent!

På månadsavbetalning skulle hon den få,
för mitt namn är i bygden känt,
och maskinen lura han min gumma på.
Förbannade symaskinsagent!
Och nu syr hon både morgon, middag och kväll
hon är tvär som förr var snäll.
Det är då rakt åt Hälsingland vänt!
Förbannade symaskinsagent.

Jag kom hem en dag för att få mig litet mat
Då var allting i pannan bränt
Det var mögel och skrap i koppar och fat
Förbannade symaskinsagent!
Och på bordet stod en flaska med vin
och bästa kaffeporslin
sovrumsdörren stod på glänt
Förbannade symaskinsagent

Den här sången är en av dem som sjungs i mitt Sundsvallsspelmanslag. Den skulle kunna handla om min morfars far, om de inte vore för vinflaskan. Han var nämligen nykterist. Jag hoppas innerligt att det är mer i låten som inte stämmer in på honom.

Alfred Ljunggård föddes i Svärdsjö 1887, av Brita Danielsdotter och Jan Olsson, och var bror till Gustaf Johansson. Han flyttade till Falun och gifte sig med min morfars mor, som passande nog arbetade som hemsömmerska, det vill säga att hon arbetade hemifrån med att sy. Min mamma har berättat att hon vältrade sig i att få sy fina klänningar åt mamma, den enda flickan i rakt nedstigande led. Förutom henne hade de två söner, Sven och min morfar Gunnar (född 1913) och tre sonsöner. Själv sålde Alfred alltså symaskiner, av märket Singer. Symaskinsförsäljare verkar mest kunna liknas vid gårdagens dammsugarförsäljare, för oss som är gamla nog att minnas dem, och som dagens telefonförsäljare. Men från släkten har jag aldrig någonsin hört något ont om honom.

Varför "Don't look up" inte kan handla om Covid-19.

 Årets största julfilm "Don't look up" har som bekant fått många splittrade omdömen. Jag sällar mig till skaran som tycker att huvudtemat är en hysteriskt rolig, träffsäker mörk satir om man förstår det, men filmen spretar en hel del på sina håll. Jag ska kommentera två kommentarer om filmen som jag inte håller med om.

Den första är att det är en dålig jämförelse att jämföra klimatförändringarna med en komet eftersom man är trött på klimatförändringarna eftersom det går så långsamt. Men just det gör att det är en så bra jämförelse! I filmen beter man sig på det sättet som vi gör nu som reaktion på en ganska säker stor katastrof. När det handlar om en säker död genom en komet som kommer att träffa jorden om ett halvår blir det fasansfullt absurt, men så ser verkligheten faktiskt ut på riktigt.

Den andra är att Covid-19 skulle vara en del av filmen. Det är det inte. Skulle det vara med skulle det kanske gestaltas av en meteoritsvärm, kapabel att ödelägga ett antal mindre städer runt jorden, men bara människorna i dem eftersom alla andra levande organismer skulle klara sig på något sätt. Och de flesta människor skulle klara sig från meteoriterna och dö först när den stora kometen kommer, tillsammans med det mesta av annat liv på jorden.

Samtidigt skulle ett stort antal människor hysteriskt gräva bunkrar som skydd mot meteoriterna medan andra skulle strunta i dem, och alla världens stora och små politiker, och alla andra människor, skulle föra vilda debatter om huruvida bunkrar skyddar och om vilken sorts bunkrar vi ska satsa på, och anklaga varandra för att inte göra något. Det skulle dra uppmärksamheten från den stora kometen ännu mer.

"Don't look up" är en svidande beskrivning av hur svårt det är att ta till sig alltför stora händelser som kommer att ändra allt för alla. Covid-19 är ungefär vad vi klarar av. Större hot än så kan vi inte förstå, så vi blundar så mycket vi kan och sysslar med annat.

Petrus Fagerlund, kyrkoherden som egentligen var tillförordnad pastorsadjunkt

Petrus Fagerlund heter min äldsta kända släkting på den helt manliga linjen. I min uppväxt fick jag alltid höra historien att han var född av en torpare i Fagerhult i Småland, studerade i Kalmar och Lund, och blev kyrkoherde i Långlöt på Öland. När jag senare kollade upp saken med hjälp av min släktforskarintresserade make, så visade sig inte så mycket stämma alls.

För det första hittade vi honom inte i födelseböckerna för Fagerhult åren runt 1714. Vi hittade två Peter födda 1714, varav en blev kvar i byn och en försvann tidigt, och vi vet inte vart. Det kan ju ha varit han, men det finns ingen som helst länk mellan den anteckningen och de som dyker upp i Långlöt 36 år senare.

I Kalmar skolas matrikel finns en lucka mellan 1726 och 1739, så om han studerade där mellan de åren, så finns det ändå inte antecknat där.

Den anteckning som gör anspråk på hans tidigaste historia är denna:

"Studerande Kalmarbor i Lund, 1668-1907: biografiska o. genealogiska anteckningar" Avskrift Scannad

1739
75. Petrus Fagerlund, f. i Fagerhult 1714. F.
torpare; prästvigd 1750, dog såsom s. m. adjunkt i
Långlöt 1752.

Texten är ganska otydlig, men antyder att han hade anknytning till Kalmar, studerade i Lund 1739 och bodde i Långlöt 1752.

Klart är att han bodde i Långlöt, medan han tjänstgjorde som icke-ordinarie adjunkt i Gärdslösa, grannsocknen. Kyrkoherde blev han aldrig. På landsarkivet i Vadstena hittade vi en massa ansökningsbrev till tjänster, och det är rätt intressant att läsa hur de utformades på den tiden. Det var helt annorlunda än nu, när man ska framhäva sin egen förträfflighet, vare sig det stämmer eller ej att man är förträfflig. Då var det en vädjan om jobb. Han skrev om hur eländig och fattig han var och bad om förbarmande för honom och hans familj och att de i sin godhet skulle anställa honom trots att han inte var värdig tjänsten.

Han gifte sig med Hedvig Eleonora von Hertzen. De fick flera barn.

Enligt kyrkböckerna dog han 1776. Hans bouppteckning är 8 sidor lång, varav 7 sidor upptas av böcker. Nu förstår jag varifrån min far, som hade ett helt rum fullt av böcker längs väggar, golv och tak, samt en hel del utspritt i resten av huset, fick sina gener.

Kanske är den information man kan finna om honom i uppslagsböcker den enda man kan hitta. Annars kan en öppning till mer information om hans bakgrund vara att leta igenom inskrivningsdokumenten till Lunds universitet runt år 1739. Jag satt i en halv dag i Lund och letade igenom ungefär en fjärdedel innan jag tröttnade och gick till Kulturen istället. Någon mer uthållig får ta över.

ABBA-comebacken, en kul grej och inget mer.

Många är de exempel på musikgrupper, filmare och andra som lever länge på gammal berömmelse. De kan tjäna massor av pengar på att det inte spelar så stor roll att fortsättningen inte håller samma kvalitet. Är uppföljaren till succén en katastrof, så ger det bara folk mer att prata om. All publicitet är bra publicitet. Och här sitter jag ju också och ger ABBA mer publicitet.

Inte för att de nya låtarna är katastrofalt dåliga, men ska en grupp som ABBA göra comeback med hedern i behåll borde de göra det med något exceptionellt bra, och det är inte de nya låtarna. De tillför inget, känns lite onödiga för musikvärlden. ABBA var odödliga, och det är en stor risk de tar att störa den mytiska föreställningen om dem.

Jag är en av dem som först på senare tid har förstått hur stora ABBA en gång var. Det är skvalpop de framför, inte en musikstil som jag normalt lyssnar på, men det är betydligt mer än så: De uppfann ju skvalpopen! Det är deras musikstil, som har lagt grunden till hela den globala skvalpopvärlden sedan dess. Vilken oerhörd bedrift det är, intelligent och banbrytande.

Men det är inte nytt längre. De nya låtarna låter ungefär som all skvalpop har gjort sedan de själva introducerade den för nästan 50 år sen. Visst kan där anas en viss utveckling, lite samma toner som Kristina från Duvemåla, men nydanande är de inte. Dessutom är de rätt medelmåttiga i jämförelse med de bästa låtarna som de har gjort.

Den enda anledningen till deras comeback som jag kan komma på, förutom att pengarna är slut, och det är de nog inte, är att de själva tycker att det är jättekul att på ålderns höst få återförenas och uppleva gamla minnen, och det kan man ju unna dem. Allt man gör behöver inte tilltala andra människor, så låt oss betrakta detta infall som en liten egotripp och inte som något betydelsefullt i ABBA-historien. Sluta hylla låtarna och ta det för den lilla kuliga grej det är för dem!

Dan Brown - Begynnelse, och några andra böcker

Begynnelse är den fjärde boken av Dan Brown jag läser, och jag undrar vad som får mig att göra det. Jag klarar, till skillnad från så många andra normalbegåvade människor, inte riktigt av att lägga bort min tankeförmåga och bara flyta med. För min del krävs det i så fall att huvudpersonen inte framställs som så fantastiskt smart och kunnig om allt, samtidigt som riktiga fakta som framställs som exklusivt förbehållna de allra smartaste, och banbrytande inom forskningen, i verkligheten är allmängods som man lär sig i grundskolan.

För att Robert Langdon och hans forskarvänner ska verka smarta och kunniga krävs det att resten av mänskligheten i böckerna presenteras som idioter. Och det är troligen för att Dan Brown trots sina minutiösa efterforskningar inte orkar lägga sig på en högre nivå själv, utan nöjer sig med denna förenklade genväg i förhoppning om att folk har förmågan att koppla bort sin intelligens i avkopplande syfte.

I "Da Vinci-koden" och "Änglar och demoner" var det ibland svårt att hålla reda på vilka välkända konspirationsteorier som även i boken skulle vara välkända konspirationsteorier, och vilka som skulle spela rollen som banbytande upptäckter. Dessutom retade jag mig litet på att författaren genom huvudpersonen tycktes håna dem som inte redan var medvetna om den skillnad som han hade hittat på.

I "Den förlorade symbolen" blev jag gång på gång besviken på de otroliga antiklimax som kom när jag efter 20 sidors läsande, och uppbyggd spänning om ett katastrofalt avslöjande som skulle förändra världen, fick veta att denna avgörande upptäckt var att en pyramid ser ut som en kvadrat uppifrån, och liknande.

De frågor som Robert Langdons datageni till kompis har lyckats besvara i "Begynnelse", genom banbrytande upptäckter som för alltid kommer att förändra världen och alla världsreligioner, är träffande lika de grunder för formativ bedömning som lärs ut på lärarutbildningen: "Varifrån kommer vi? Var är vi? Vart är vi på väg?" Men nu handlade det om mänskligheten, och om vår uppfattning om Gud, förstås. De första 192 sidorna skummade jag bara, för det var bara en massa dravel som skulle bygga upp spänningen, men jag misstänkte att jag ändå skulle bli besviken, så jag orkade inte läsa dem ordentligt. Sen var det litet mer, om än rätt så tunn substans, till den stora upplösningen alldeles i slutet.

Den rafflande upptäckten som skulle besvara den första frågan: "Varifrån kommer vi?" visade sig vara en verkligt banbytande upptäckt! Visserligen redan upptäckt för 150 år sen, helt utan hjälp av ett experiment från 1950-talet, och knappast ett så stort hot mot religionen att någon skulle mörda för det, men ändå.  Eftersom svaret, som faktiskt är så avancerat att det inte lärs ut förrän i gymnasiet, verkade helt obekant för alla stora forskare i boken, var det väl bra att Robert Langdons kompis med hjälp av sin superdator upptäckte det.

Den andra frågan: "Var är vi?" ägnas inte så mycket uppmärksamhet att jag lade märke till det, men den tredje frågan: "Vart är vi på väg?" var litet för avancerad även för mig. Jag fattade nämligen inte riktigt hur den stora datavetaren lyckades programmera in datorernas genetiska kod i sitt program för att komma fram till sin upptäckt, men jag misstänker skarpt att Robert Langdon inte har full koll heller, utan litar på att ingen läsare är kritisk nog att bry sig om att datorer inte ens har några gener.

Nu kan man ju invända att denna låtsade vetenskaplighet bara är ett sidospår i en spännande mordhistoria, men i mordhistorier vill man ju gärna ha någorlunda begripliga motiv till morden. Och visst, galna mördare finns det ju alltid. Motiv som rädsla, missförstånd och okunskap vore spännande att bygga vidare på och fokusera mer på i dessa böcker, i stället för de märkliga sidospåren om verklig kunskap som läsaren, men inte mördaren, förutsätts ha missförstått.