Maskrosorna blommar!

Ja, de har väl blommat ut nu, men för en vecka sedan stod de gula och fina i trädgården.

Nu när nationaldagens morgon gryr tycker jag att det är på sin plats att berätta en historia om en annan gul och fin blomma. Jag fick för ett tag sen frågan av en person, uppväxt i USA, om vad som var så speciellt med tussilago. Hon tyckte inte de var speciellt fina och förstod inte alls varför alla svenskar blev så saliga över dem.

Jag har aldrig förut reflekterat över varför tussilago är så fanatastiska, men när man blir ifrågasatt på det där sättet får man tillfälle att tänka. Ingen bryr sig väl egentligen om hur tussilago ser ut. Det gula, hoppingivande ljuset de sprider i snömoddiga dikesrenar blir ändå sagolikt vackert i många betraktares ögon. Det första vårtecknet efter en lång och mörk vinter.

Dyrkan av tussilagon kan nog betraktas som en nationell, eller åtminstone klimatzonsmässig, gemensamhetsskapare. Den innebär så mycket mer är att bara vara en blomma, på en plats på jorden där vi är så påverkade av årstidernas växlingar och solens försvinnande och återkomst. Kanske är det ett tecken på att man är svensk när man förstår den inneboende skönheten i dessa små mediokra, gula blommor? Min amerikanska väninna verkade förstå, så då är hon ett steg närmare den obevekliga försvenskningen.

Maskrosor är inte riktigt samma sak, men de är trots allt inte onda. Sonens bukett, som han var ute och plockade, väcker känslor den med. Syrener och äppelträd blommar samtidigt, men de är så pretentiösa på något sätt. Alla gillar dem, de är vackra, och det förtar litetgrann av den förutsättningslösa känslan.

I övrigt har ringblommorna skjutit skott i växthuset och tomatplantorna är utsatta. I växthuset gror dill, gräslök och diverse prydnadsblommor, i trädgårdslandet potatis och sallad. Hoppas på en lagom varm och lagom regnig sommar. Lagom är bäst. Inte mellanbra eller lagom bra, utan bäst!