Den musikaliska friheten

Jag har hittat en avhandling som jag inte visste att jag har väntat på, som handlar om att befria sig från nottrogenheten inom klassisk musik. https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/71324

Idealet att följa noterna exakt uppstod på 1800-talet när noter började tryckas i stor skala, och kontakten mellan musiker och kompositör minskade. Beteckningar för hur kompositören spelade blev viktigare och utvecklades till ett ideal om att spela som kompositören "ville". 

Jag som spelar både folkmusik och klassiskt får ju ofta höra att skillnaden är att folkmusiken är friare, medan man inom klassisk musik ska följa noterna, men nu verkar musikformerna kunna närma sig varandra även på denna punkt.

Senast jag spelade wienervals påpekade dirigenten något som jag inte hade tänkt på förr, att den ska spelas med kort etta och längre tvåa. Alltså att det andra slaget i takten ska komma lite tidigare än noterat. Lyssnar man på wienerfilharmonikerna på nyårsafton hörs det tydligt. Sånt är ju vanligt inom folkmusiken, och wienervals, det klassiskaste av klassiskt, har faktiskt sitt ursprung i österrikisk folkmusik.

Den klassiska musiken kan man ju anpassa  till sin egen spelskicklighet genom att "fuska" och inte spela alla noterade toner i svåra passager. Nu verkar det helt ok att även göra tvärtom, krångla till lite enklare passager genom att smycka ut med prydnadtoner som inte står i noterna. 

Jag minns en tysk som sa att bara tyskar kan spela Bach på tyska, och alla andra spelar med brytning. Jag vet inte om det stämmer exakt men andemeningen köper jag, att det finns olika sätt att spela Bach och det speglas av de traditioner som musikern är uppvuxen med. Bach ska ju ha verkat på den tiden då det fortfarande improviserades och personifierades, så tolkningen kanske har varit friare än med senare musik. Jag känner att jag har en liten lucka i mina musikkunskaper här som behöver fyllas. 

Noter är inte musik, utan musiken skapas av musikern, inom alla musikformer. Noterna är inte exakta beskrivningar, utan mer som ett "skelett" att utgå ifrån när man skapar musik. Jag tror att de rester av inbitna folkmusiksnobbar som fortfarande finns kvar får ge sig snart, de är inte ensamma om skapande och känsla, utan sånt har även klassiska musiker. 

Reflektioner om rytm, puls och spelmanstraditioner.

Denna helg var den fjärde sammankomsten på folkmusiklinjen Kapellsberg deltid distans på Härnösands folkhögskola. Det är en helt fantastisk kurs med gräddan av gräddan av folkmusiker och pedagoger, och väldigt givande. I helgen övade vi bland annat Bingsjö- och Orsa-låtar. 

Vi pratade om hur de olika spelmännen hade olika sätt att rytmisera låtarna. Vissa spelar mer raka taktslag medan andra till exempel har olika tidiga tvåor (andra taktslaget i en tretakt) eller drar ut på de sista tonerna i en takt. Vi pratade också om hur olika uttrycket kan vara om man spelar till dans jämfört med om man (som Hjort Anders) spelar mer som konsertartist.

Ellika Frisell, en av lärarna (som verkar vara mer av dansspelmansslaget) brukar använda det som hon kallar "svängdörr". När det är en 16-dels figur på det tredje taktslaget binder hon de två första tonerna och väntar sedan lite med de två sista, som hon inte binder. Hon pratade om vikten av puls i låtarna och vad jag uppfattade av henne (jag kanske har fel?) är att vissa spelmän anser att pulsen kan vara ojämn, och en tidig tvåa är på den tidiga pulsslaget, medan ett annat sätt att se det är att tvåan kommer tidigt, alltså innan pulsslaget. Hon själv ser pulsen som regelbunden, sedan rytmiserar man i förhållande till den, och kommer alltid tillbaka till samma puls på slutet.

Polymetrik var ett nytt ord för helgen. Det innebär att ha flera olika pulser samtidigt. (Till skillnad då från polyrytmik, som innebär att ha flera olika rytmer, men samma puls.) Metrik är hur man delar upp pulsen ytterligare, till exempel i sextondelspolskor och triolpolskor, där de tre taktslagen är uppdelade i sextondelar respektive trioler. Grupperar man dessa sextondelar eller trioler på olika sätt i olika stämmor får man en känsla av flera olika pulser. Enligt detta elevarbete från musikhögskolan kan man säga att man överlagrar två olika taktarter, som 3/8 och 4/4 i exemplet nedan från nämna arbete. Alltså sådana där rytmer som är så svåra att hålla, tänker jag.

Klaver var ett annat tema. Det är rytmer som styr melodislingan i en viss typ av musik, och som återkommer i flera låtar av den typen och som kan användas i bordunstämmor och kompstämmor. Vi fick öva på en polskeklav på två takter som vi satte ihop med flera av de polskor vi spelade.

Vi pratade också om hur traditioner uppkommer i olika byar, till exempel att Orsa ofta har en takt extra i slutet av varje del av låten. Ellika spekulerade lite om det var någon sort identitetsskapande, att man skriver låtar så för att markera gemenskap i orten.

Ju mer man lär sig desto mer inser man hur okunnig man är. Visst har jag spelat allt detta tidigare, men inte haft namn för det. Av någon anledning blir allt tydligare och konkretare när man vet vad man gör.

Spännande läsning om Bingsjömusiken.