Den musikaliska friheten
Reflektioner om rytm, puls och spelmanstraditioner.
Denna helg var den fjärde sammankomsten på folkmusiklinjen Kapellsberg deltid distans på Härnösands folkhögskola. Det är en helt fantastisk kurs med gräddan av gräddan av folkmusiker och pedagoger, och väldigt givande. I helgen övade vi bland annat Bingsjö- och Orsa-låtar.
Vi pratade om hur de olika spelmännen hade olika sätt att rytmisera låtarna. Vissa spelar mer raka taktslag medan andra till exempel har olika tidiga tvåor (andra taktslaget i en tretakt) eller drar ut på de sista tonerna i en takt. Vi pratade också om hur olika uttrycket kan vara om man spelar till dans jämfört med om man (som Hjort Anders) spelar mer som konsertartist.
Ellika Frisell, en av lärarna (som verkar vara mer av dansspelmansslaget) brukar använda det som hon kallar "svängdörr". När det är en 16-dels figur på det tredje taktslaget binder hon de två första tonerna och väntar sedan lite med de två sista, som hon inte binder. Hon pratade om vikten av puls i låtarna och vad jag uppfattade av henne (jag kanske har fel?) är att vissa spelmän anser att pulsen kan vara ojämn, och en tidig tvåa är på den tidiga pulsslaget, medan ett annat sätt att se det är att tvåan kommer tidigt, alltså innan pulsslaget. Hon själv ser pulsen som regelbunden, sedan rytmiserar man i förhållande till den, och kommer alltid tillbaka till samma puls på slutet.
Polymetrik var ett nytt ord för helgen. Det innebär att ha flera olika pulser samtidigt. (Till skillnad då från polyrytmik, som innebär att ha flera olika rytmer, men samma puls.) Metrik är hur man delar upp pulsen ytterligare, till exempel i sextondelspolskor och triolpolskor, där de tre taktslagen är uppdelade i sextondelar respektive trioler. Grupperar man dessa sextondelar eller trioler på olika sätt i olika stämmor får man en känsla av flera olika pulser. Enligt detta elevarbete från musikhögskolan kan man säga att man överlagrar två olika taktarter, som 3/8 och 4/4 i exemplet nedan från nämna arbete. Alltså sådana där rytmer som är så svåra att hålla, tänker jag.
Klaver var ett annat tema. Det är rytmer som styr melodislingan i en viss typ av musik, och som återkommer i flera låtar av den typen och som kan användas i bordunstämmor och kompstämmor. Vi fick öva på en polskeklav på två takter som vi satte ihop med flera av de polskor vi spelade.
Vi pratade också om hur traditioner uppkommer i olika byar, till exempel att Orsa ofta har en takt extra i slutet av varje del av låten. Ellika spekulerade lite om det var någon sort identitetsskapande, att man skriver låtar så för att markera gemenskap i orten.
Ju mer man lär sig desto mer inser man hur okunnig man är. Visst har jag spelat allt detta tidigare, men inte haft namn för det. Av någon anledning blir allt tydligare och konkretare när man vet vad man gör.
Jesper Juul - Nu publicerar jag ett gammalt utkast som har legat halvfärdigt i åratal.
I Jesper Juuls "Ditt kompetenta barn" skrivs det mycket om att sätta gränser runt sig själv istället för runt barnet. Jag har genom tiden som mamma ofta varit med i diskussioner om vad det egentligen betyder. Att formulera tillsägelser som det jag vill att barnet ska göra istället för att upprätta regler som barnen måste följa är ett vanligt förslag: "Jag vill inte att du slår mig" fungerar på det sättet, för det är det ju jag som måste bestämma, eftersom det gäller mig och min kropp, precis som ett barn måste få bestämma att hen inte vill bli slagen. Om "Du får inte slå mig" begränsar barnet mer så ser jag ingen anledning att uttrycka mig så.
Men det blir ännu mer komplicerat när det gäller en telefon. En tvååring fattar ju inte att det är jag som måste köpa en ny telefon om den vi har går sönder. Vad signalerar jag till barnet om jag säger: "Jag vill inte att du kastar telefonen på golvet" istället för "Du får inte kasta telefonen". Om man säger så här har man ju gjort den vuxnas vilja mer värd än barnets. Tänk om barnet vill kasta telefonen i golvet, varför ska man göra som den vuxna vill då?
Jag tror att en tvååring medvetet testar gränser. Det gör alla, även vuxna. Vi vill veta hur saker och ting fungerar i olika situationer, men ju äldre och mer erfarna vi blir desto mer nyanserat och sofistikerat blir testandet. Barnet testar nog framför allt föräldrarnas reaktioner. De försöker inte göra mamma arg, utan de vill bara veta hur hon reagerar, för att få veta vad som är socialt gångbart och samla på sig sådana erfarenheter. För människor oavsett ålder är sociala.
För att förstå att det inte är socialt gångbart att kasta en telefon i golvet kanske det inte spelar så stor roll vad mamma säger, bara att hon uttrycker missnöje på något sätt. Sätta gränser runt sig själv och inte runt barnet handlar nog inte om att visa allt i hela världen som är socialt gångbart. Jag tänker att det mer handlar om när föräldern vill köpa godis, lyssna på skrik eller torka upp utspilld mjölk. En förälder kan inte vara företrädare för alla saker och människor och sätta gränser runt allt annat än barnet utan att samtidigt begränsa barnet i viss mån.
Ord och begränsningar
Vimmerby berättar.
Symaskinsagenten
men så fort jag 'na ryggen vänt
hem till henne kom, kan ni gissa vem?
Förbannade symaskinsagent!
och han skrövla och skröt om sin nya maskin
som från Stockholm nyss anlänt.
Det var det bästa som nånsin hänt.
Förbannade symaskinsagent!
På månadsavbetalning skulle hon den få,
för mitt namn är i bygden känt,
och maskinen lura han min gumma på.
Förbannade symaskinsagent!
Och nu syr hon både morgon, middag och kväll
hon är tvär som förr var snäll.
Det är då rakt åt Hälsingland vänt!
Förbannade symaskinsagent.
Jag kom hem en dag för att få mig litet mat
Då var allting i pannan bränt
Det var mögel och skrap i koppar och fat
Förbannade symaskinsagent!
Och på bordet stod en flaska med vin
och bästa kaffeporslin
sovrumsdörren stod på glänt
Förbannade symaskinsagent
Den här sången är en av dem som sjungs i mitt Sundsvallsspelmanslag. Den skulle kunna handla om min morfars far, om de inte vore för vinflaskan. Han var nämligen nykterist. Jag hoppas innerligt att det är mer i låten som inte stämmer in på honom.
Alfred Ljunggård föddes i Svärdsjö 1887, av Brita Danielsdotter och Jan Olsson, och var bror till Gustaf Johansson. Han flyttade till Falun och gifte sig med min morfars mor, som passande nog arbetade som hemsömmerska, det vill säga att hon arbetade hemifrån med att sy. Min mamma har berättat att hon vältrade sig i att få sy fina klänningar åt mamma, den enda flickan i rakt nedstigande led. Förutom henne hade de två söner, Sven och min morfar Gunnar (född 1913) och tre sonsöner. Själv sålde Alfred alltså symaskiner, av märket Singer. Symaskinsförsäljare verkar mest kunna liknas vid gårdagens dammsugarförsäljare, för oss som är gamla nog att minnas dem, och som dagens telefonförsäljare. Men från släkten har jag aldrig någonsin hört något ont om honom.
Varför "Don't look up" inte kan handla om Covid-19.
Årets största julfilm "Don't look up" har som bekant fått många splittrade omdömen. Jag sällar mig till skaran som tycker att huvudtemat är en hysteriskt rolig, träffsäker mörk satir om man förstår det, men filmen spretar en hel del på sina håll. Jag ska kommentera två kommentarer om filmen som jag inte håller med om.
Den första är att det är en dålig jämförelse att jämföra klimatförändringarna med en komet eftersom man är trött på klimatförändringarna eftersom det går så långsamt. Men just det gör att det är en så bra jämförelse! I filmen beter man sig på det sättet som vi gör nu som reaktion på en ganska säker stor katastrof. När det handlar om en säker död genom en komet som kommer att träffa jorden om ett halvår blir det fasansfullt absurt, men så ser verkligheten faktiskt ut på riktigt.
Den andra är att Covid-19 skulle vara en del av filmen. Det är det inte. Skulle det vara med skulle det kanske gestaltas av en meteoritsvärm, kapabel att ödelägga ett antal mindre städer runt jorden, men bara människorna i dem eftersom alla andra levande organismer skulle klara sig på något sätt. Och de flesta människor skulle klara sig från meteoriterna och dö först när den stora kometen kommer, tillsammans med det mesta av annat liv på jorden.
Samtidigt skulle ett stort antal människor hysteriskt gräva bunkrar som skydd mot meteoriterna medan andra skulle strunta i dem, och alla världens stora och små politiker, och alla andra människor, skulle föra vilda debatter om huruvida bunkrar skyddar och om vilken sorts bunkrar vi ska satsa på, och anklaga varandra för att inte göra något. Det skulle dra uppmärksamheten från den stora kometen ännu mer.
"Don't look up" är en svidande beskrivning av hur svårt det är att ta till sig alltför stora händelser som kommer att ändra allt för alla. Covid-19 är ungefär vad vi klarar av. Större hot än så kan vi inte förstå, så vi blundar så mycket vi kan och sysslar med annat.
Petrus Fagerlund, kyrkoherden som egentligen var tillförordnad pastorsadjunkt
För det första hittade vi honom inte i födelseböckerna för Fagerhult åren runt 1714. Vi hittade två Peter födda 1714, varav en blev kvar i byn och en försvann tidigt, och vi vet inte vart. Det kan ju ha varit han, men det finns ingen som helst länk mellan den anteckningen och de som dyker upp i Långlöt 36 år senare.
I Kalmar skolas matrikel finns en lucka mellan 1726 och 1739, så om han studerade där mellan de åren, så finns det ändå inte antecknat där.
Den anteckning som gör anspråk på hans tidigaste historia är denna:
"Studerande Kalmarbor i Lund, 1668-1907: biografiska o. genealogiska anteckningar" Avskrift Scannad
1739
75. Petrus Fagerlund, f. i Fagerhult 1714. F.
torpare; prästvigd 1750, dog såsom s. m. adjunkt i
Långlöt 1752.
Texten är ganska otydlig, men antyder att han hade anknytning till Kalmar, studerade i Lund 1739 och bodde i Långlöt 1752.
Klart är att han bodde i Långlöt, medan han tjänstgjorde som icke-ordinarie adjunkt i Gärdslösa, grannsocknen. Kyrkoherde blev han aldrig. På landsarkivet i Vadstena hittade vi en massa ansökningsbrev till tjänster, och det är rätt intressant att läsa hur de utformades på den tiden. Det var helt annorlunda än nu, när man ska framhäva sin egen förträfflighet, vare sig det stämmer eller ej att man är förträfflig. Då var det en vädjan om jobb. Han skrev om hur eländig och fattig han var och bad om förbarmande för honom och hans familj och att de i sin godhet skulle anställa honom trots att han inte var värdig tjänsten.
Han gifte sig med Hedvig Eleonora von Hertzen. De fick flera barn.
Enligt kyrkböckerna dog han 1776. Hans bouppteckning är 8 sidor lång, varav 7 sidor upptas av böcker. Nu förstår jag varifrån min far, som hade ett helt rum fullt av böcker längs väggar, golv och tak, samt en hel del utspritt i resten av huset, fick sina gener.
Kanske är den information man kan finna om honom i uppslagsböcker den enda man kan hitta. Annars kan en öppning till mer information om hans bakgrund vara att leta igenom inskrivningsdokumenten till Lunds universitet runt år 1739. Jag satt i en halv dag i Lund och letade igenom ungefär en fjärdedel innan jag tröttnade och gick till Kulturen istället. Någon mer uthållig får ta över.
ABBA-comebacken, en kul grej och inget mer.
Dan Brown - Begynnelse, och några andra böcker
Fotbolls-VM, jantelagen och den svenska avundsjukan
Nu kämpar England om sin andra medalj i fotbolls-VMs historia. Likaså Kroatien. Sverige gick miste om sin fjärde medalj i år. Det var tråkigt kan jag tycka. Helst av allt vill jag att Belgien tar sin första medalj, det är de värda. Och så är det ju ett nytt fotbolls-VM nästa år!
Umefolk 2018
Några konserter på kvällen var en finsk sång- och dansföreställning, en mycket bra duo, Arvvas, som smälte samman amerikansk blues med jojk, Valkyrie, en bra norsk grupp med spännande musik och mitt gamla spelgäng från Sundsvall, Gunbritt och dom, som spelade till dans vid midnatt. Vi avslutade kvällen med Spöket i köket, ett maffigt band med instrument i hela spannet från vevlira till saxofon.
I år var det mycket samiskt på festivalen, och på lördagen gick vi på jojkworkshop. Vi fick lära oss några jojkar som representerade olika djur, renkalv, lämmel, älg och någon sjöfågel. Det var rätt svårt att få till de karakteristiska dropptonerna, men spännande och nytt för mig.
Efter det gick vi och lyssnade på irländsk pubmusik med Lyssnen innan en och en halv danskurs, halv balkandans och hel polska. Sedan åt vi en jättegod buffé i restaurang Äpplet och dansade menuett, som var intressant att prova på, men litet för formellt, eftersom det var ett väldigt bestämt antal folk som kunde vara med och väldigt strikta turer.
Mellan menuett och mer balkandans lyssnade vi på syrisk, libanesisk och palestinsk musik, tonsatta dikter med översättning projicerad på väggen. Alla handlade om någon som hade blivit sviken av sin stora kärlek och ville ta livet av sig, de gillar tydligen tragik där borta.
När vi fått nytta av Balkandanskursen i en stor torgdans i Äpplet var vi litet trötta och vilade upp oss i puben, men sen var det fullt ös hela natten. Vi i V-dala spelmanslag framträdde i Äpplet och det var populärt. Många som dansade polska och schottis och en gäng andra danser. Vi fick höra att folk brukar gilla vår energi och dansvänlighet och sånt blir man ju riktigt glad för!
Sen var kvällens sista stora konsert med Siskin quartet, som var väldigt bra, riktiga virtuoser på skotsk-nordisk musik. Synd att vi var litet för trötta för att lyssna på så finstämd musik bara, men Sallyswag satte igång oss igen med sin afrojazziga blandmusikstil. Sen var det efterfest med jam och dans i en skum nerklottrad lokal en bit bort. Jag var där med endast ett par till i min ålder, och ett stort gäng 20-25-åringar som dansade folkmusik och dansade folkdans till kl 5 på morgonen.
Tomathistorier
Upptäcktsfärd bland Oktoberstämmans instrument
Som vanligt var jag på upptäcktsfärd bland instrumenten. För några år sedan testade jag att spela nyckelharpa, som ju inte är så ovanligt, men i år testade jag hummel, ett instrument som enligt vikarien vid utställningsbordet (självaste säckipeblåsaren Olle Gällmo), endast trakteras på hög nivå av tre personer i Sverige. Man kan bli riksspelman på det, men ingen har försökt.
Hummel är ett gammalt svenskt folkinstrument, som är en slags cittra med greppbräda så man kan spela melodier. Den ser ut som en halv luta, men spelas på ett bord, eller i knät som jag gjorde, fast då låter det ju inte lika mycket. Det är enkelt och lätt att bygga, så en av dessa tre ovan nämnda hummelspelare, Jan Winter (som faktiskt spelar på Olle Gällmos fantastiska skiva Med pipan i säcken) uttryckte riktig förvåning över att det inte var mer populärt.
Jag kan dock se vissa hinder med instrumentet, som det i och för sig delar med både säckpipa och vevlira, som ändå är minst sagt populära instrument. Det är stämt i en tonart, men går visserligen att stämma om, men det känns begränsat för en fiolspelare som är van att kunna spela det mesta.
Nu kan det ju ses som en utmaning för begåvade musiker att hitta andra lösningar om de spelar i en grupp med andra instrument. Durspelare har jag hört lösa det genom att helt enkelt hoppa över vissa toner och ackord som de inte kan ta. Det är kanske svårare med instrument med bordun, och även om man just på hummel kan välja att inte spela på bordunsträngarna, så klingar de ju med.
Oftast blir det de andra musikerna som får anpassa sig efter de tonartsbegränsade instrumenten, och det går ju bra. Fast personligen tycker jag att det är litet tröttsamt att bara kunna spela i en eller ett par tonarter, så det är väl mitt eget hinder jag ser.
Linköpings folkmusikfestival
Beltaine är en polsk grupp som spelar en härlig blandning av flera folkmusikstilar, bl.a. polska. De tyckte faktiskt att det är kul att själva urtypen för svensk folkmusik och -dans kommer från deras land. (Hör på det, sverigedemokrater!)
Nu är det tre veckor kvar till oktoberstämman på UKK. Då ska vi spela till dans mitt i natten. Det blir nog en rapport därifrån också.
Kanongod linssoppa
2 dl röda linser
10 dl vatten
2 gula lökar
1 vitlöksklyfta
2 msk smör eller olja
1 kanelstång
1 krm vitpeppar
1 lagerblad
1/2 tsk gula senapsfrön
1/2 tsk paprikapulver
1/2 tsk curry
200 g krossade tomater
200 g haricots verts
salt (eller buljongtärning, det blir mustigare då.)
persilja
citron
Skölj linserna och koka i vattnet 20 minuter. Hacka lök och vitlök och fräs i smör eller olja. Tillsätt kryddor och krossade tomater och låt puttra 15 minuter. Blanda i linser och vatten och haricots verts (det går att variera med broccoli också) och värm upp. Salta och lägg i persilja. Servera med citron.
Beef jerky
Kött
I originalreceptet står det flankstek, men vi brukar använda fransyska. Det blir mycket marinad till originalreceptets knappa kilo, jag tycker det räcker till det dubbla.
Marinad
1 1/2 dl worcestershiresås
1 1/2 dl soja
1 msk honung
2 tsk malen svartpeppar
2 tsk lökpulver
1 tsk Liquid Smoke
1 tsk Red Chili Flakes (eller Sambal Oelek)
Ta bort fett på köttet och lägg det gärna i frysen någon timme så det blir litet hårdare. Strimla det längs med fibrerna.
Blanda marinaden och köttet i en plastpåse och marinera i kylskåpet 3-6 timmar. Vänd gärna ibland.
Bred ut köttet på plåtar och torka i ugnen, jag brukar ha ungefär 50 grader i varmluftsugn med ugnsluckan på glänt, i ca 12 timmar.
Kan lagras svalt och torrt i lufttät behållare i 2-3 månader.
Irländsk fruktkaka till jul
225 g smör
225 g mörkt muscovadosocker
6 ägg
340 g mjöl
1/2 tsk bakpulver
ca. 1 dl whiskey (eller mer)
rivet skal av en citron,
675 g torkad frukt t.ex. russin, fikon etc. efter behag.
60 g skalad mandel
225 g fruktskal (såna små kanderade fyrkanter, typ suckat)
1/2 tsk "mixed spice", pepparkakskrydda är okej
60 g mald mandel
Man kan även ha cocktailbär istället för litet av den torkade frukten. Dessutom hävdas att kakan blir saftig om man har i ett rivet äpple, eller riven mandelmassa, men det har jag inte provat. Engelsk/irländsk mixed spice innehåller andra kryddor än svensk pepparkakskrydda, bl.a. koriander.
Kvällen innan ska all frukt och skal ligga i blöt i hälften av whiskeyn. Använder du annan frukt än russin ska du klippa/skära den i små bitar. Själv tycker jag att 1/2 dl känns för litet för att lägga all frukt i blöt i, brukar ta minst en deciliter till det.
Dagen därpå: förbered en kakform på typ 23-25 cm i diameter (eller en fyrkantig motsvarig). Smöra den, och klä den med bakplåtspapper som också är smörat.
Sedan rör du smör och socker pösigt. I en annan skål vispar du ihop äggen med pepparkakskryddan, och sedan tillsätter du detta till smör-socker-blandningen lite i taget, och rör väl mellan varven.
Vänd ner siktat mjöl och bakpulver.
Blanda ner frukten och whiskeyn den legat i.
Häll i kakformen, bre ut den så det är ett jämnt lager, gör en liten fördjupning i mitten bara (alltså så att smeten är tjockare utmed kanterna).
Grädda i 175 grader. I kokboken står det 3½ timme, men den brukar vara klar tidigare. Kolla med sticka. (Jag brukar ibland täcka med folie den sista tiden så den inte blir bränd på ytan.)
Ta ut den och häll över resten av whiskeyn (1/2 dl till).
Låt kallna helt. Vira in i folie el.dyl. och låt stå i en till två månader. Efter engelskt mönster skall man ta ut den ungefär var tionde dag och hälla på mer whiskey.
Lästips: http://www.guardian.co.uk/lifeandstyle/ ... stmas-cake
Aksel Sandemose: En flykting korsar sitt spår
Jantelagen nämns som en liten detalj i boken. Den är inget nyskapande eller speciellt alls, det är tvärtom ett av de vanligaste temana på böcker från hela världen, både tidigare och senare. Lagen beskriver en känsla av utanförskap som huvudpersonen upplever på grund av hans omgivnings dåliga acceptans emot hans udda personlighet. Hade författaren haft en tanke på att den, eller en missuppfattning av den, skulle forma ett helt grannlands nationella identitet, skulle han nog dessutom ha formulerat den litet mer precist.
Vilken sorts konformism handlar det om då? Svaret är att det inte specificeras. Inte alls! Jante är en by i Danmark där en hård bymentalitet råder. Folk ska hålla sig på sin plats, rik ska vara rik och fattig ska vara fattig, lantis vara lantis och stadsbo vara stadsbo, allt annat straffas med utfrysning. Det var så samhället såg ut då. Nu ser det annorlunda ut, och om Jantelagen fortfarande gäller, vilket den gör eftersom social kontroll är universellt, så är det andra normer som ska följas.
Det paradoxala är att det som nu ofta i skräpjournalistiken kallas för att "gå emot Jante": normen att framhäva sig, visa framfötterna överallt och uppmuntra andra att skryta, är precis lika mycket jantelag som någonting annat. I Aksel Sandemoses Jante var det förbehållet de välbärgade att signalera med lyxvaror hur mycket pengar de hade. Men det är precis lika mycket jantelag att prisa alla som "vågar" göra det medan man trycker ner dem som vågar knysta om att de inte alls vill framhäva sig. Den som är udda nog att gå för sig själv i ett hörn av livet är precis lika socialt utfryst nu som förr.
Jantelagen är alltså ingen universell lag om att man inte får framhäva sig. Det är en känsla av att inte bli accepterad för den man är! Och även om min känsla ser ut så här, så kanske din känsla ser annorlunda ut. Att gå emot Jante handlar om att respektera varandra och våra upplevelser, låta oss ha våra egna uppfattningar om hur vi ska leva våra liv.
Det är dessvärre mycket svårare än många tror. Socialt tryck och Jantelag är tyvärr en del av det som formar en civilisation. Det måste finnas normer för hur vi ska bete oss för att förstå varandra och kunna kommunicera. Ändå borde det vara möjligt att låta alla vara med och bestämma hur dessa normer ska utformas, och inte de som skriker högst och utövar social kontroll genom att felaktigt anklaga alla som säger emot dem att de bara styrs av jantelagen.