Den musikaliska friheten

Jag har hittat en avhandling som jag inte visste att jag har väntat på, som handlar om att befria sig från nottrogenheten inom klassisk musik. https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/71324

Idealet att följa noterna exakt uppstod på 1800-talet när noter började tryckas i stor skala, och kontakten mellan musiker och kompositör minskade. Beteckningar för hur kompositören spelade blev viktigare och utvecklades till ett ideal om att spela som kompositören "ville". 

Jag som spelar både folkmusik och klassiskt får ju ofta höra att skillnaden är att folkmusiken är friare, medan man inom klassisk musik ska följa noterna, men nu verkar musikformerna kunna närma sig varandra även på denna punkt.

Senast jag spelade wienervals påpekade dirigenten något som jag inte hade tänkt på förr, att den ska spelas med kort etta och längre tvåa. Alltså att det andra slaget i takten ska komma lite tidigare än noterat. Lyssnar man på wienerfilharmonikerna på nyårsafton hörs det tydligt. Sånt är ju vanligt inom folkmusiken, och wienervals, det klassiskaste av klassiskt, har faktiskt sitt ursprung i österrikisk folkmusik.

Den klassiska musiken kan man ju anpassa  till sin egen spelskicklighet genom att "fuska" och inte spela alla noterade toner i svåra passager. Nu verkar det helt ok att även göra tvärtom, krångla till lite enklare passager genom att smycka ut med prydnadtoner som inte står i noterna. 

Jag minns en tysk som sa att bara tyskar kan spela Bach på tyska, och alla andra spelar med brytning. Jag vet inte om det stämmer exakt men andemeningen köper jag, att det finns olika sätt att spela Bach och det speglas av de traditioner som musikern är uppvuxen med. Bach ska ju ha verkat på den tiden då det fortfarande improviserades och personifierades, så tolkningen kanske har varit friare än med senare musik. Jag känner att jag har en liten lucka i mina musikkunskaper här som behöver fyllas. 

Noter är inte musik, utan musiken skapas av musikern, inom alla musikformer. Noterna är inte exakta beskrivningar, utan mer som ett "skelett" att utgå ifrån när man skapar musik. Jag tror att de rester av inbitna folkmusiksnobbar som fortfarande finns kvar får ge sig snart, de är inte ensamma om skapande och känsla, utan sånt har även klassiska musiker. 

Reflektioner om rytm, puls och spelmanstraditioner.

Denna helg var den fjärde sammankomsten på folkmusiklinjen Kapellsberg deltid distans på Härnösands folkhögskola. Det är en helt fantastisk kurs med gräddan av gräddan av folkmusiker och pedagoger, och väldigt givande. I helgen övade vi bland annat Bingsjö- och Orsa-låtar. 

Vi pratade om hur de olika spelmännen hade olika sätt att rytmisera låtarna. Vissa spelar mer raka taktslag medan andra till exempel har olika tidiga tvåor (andra taktslaget i en tretakt) eller drar ut på de sista tonerna i en takt. Vi pratade också om hur olika uttrycket kan vara om man spelar till dans jämfört med om man (som Hjort Anders) spelar mer som konsertartist.


Ellika Frisell, en av lärarna (som verkar vara mer av dansspelmansslaget) brukar använda det som hon kallar "svängdörr". När det är en 16-dels figur på det tredje taktslaget binder hon de två första tonerna och väntar sedan lite med de två sista, som hon inte binder. Hon pratade om vikten av puls i låtarna och vad jag uppfattade av henne (jag kanske har fel?) är att vissa spelmän anser att pulsen kan vara ojämn, och en tidig tvåa är på den tidiga pulsslaget, medan ett annat sätt att se det är att tvåan kommer tidigt, alltså innan pulsslaget. Hon själv ser pulsen som regelbunden, sedan rytmiserar man i förhållande till den, och kommer alltid tillbaka till samma puls på slutet.

Polymetrik var ett nytt ord för helgen. Det innebär att ha flera olika pulser samtidigt. (Till skillnad då från polyrytmik, som innebär att ha flera olika rytmer, men samma puls.) Metrik är hur man delar upp pulsen ytterligare, till exempel i sextondelspolskor och triolpolskor, där de tre taktslagen är uppdelade i sextondelar respektive trioler. Grupperar man dessa sextondelar eller trioler på olika sätt i olika stämmor får man en känsla av flera olika pulser. Enligt detta elevarbete från musikhögskolan kan man säga att man överlagrar två olika taktarter, som 3/8 och 4/4 i exemplet nedan från nämna arbete. Alltså sådana där rytmer som är så svåra att hålla, tänker jag.


Klaver var ett annat tema. Det är rytmer som styr melodislingan i en viss typ av musik, och som återkommer i flera låtar av den typen och som kan användas i bordunstämmor och kompstämmor. Vi fick öva på en polskeklav på två takter som vi satte ihop med flera av de polskor vi spelade.

Vi pratade också om hur traditioner uppkommer i olika byar, till exempel att Orsa ofta har en takt extra i slutet av varje del av låten. Ellika spekulerade lite om det var någon sort identitetsskapande, att man skriver låtar så för att markera gemenskap i orten.

Ju mer man lär sig desto mer inser man hur okunnig man är. Visst har jag spelat allt detta tidigare, men inte haft namn för det. Av någon anledning blir allt tydligare och konkretare när man vet vad man gör.

Spännande läsning om Bingsjömusiken.

Jesper Juul - Nu publicerar jag ett gammalt utkast som har legat halvfärdigt i åratal.

Undrar om det lönar sig att säga till en tvååring att telefonen kan gå sönder. Visst säger man så, det gör jag också, men man skall nog inte ha några förväntningar på att det går in. "Telefonen ska ligga på bordet" är väl bra?

I Jesper Juuls "Ditt kompetenta barn" skrivs det mycket om att sätta gränser runt sig själv istället för runt barnet. Jag har genom tiden som mamma ofta varit med i diskussioner om vad det egentligen betyder. Att formulera tillsägelser som det jag vill att barnet ska göra istället för att upprätta regler som barnen måste följa är ett vanligt förslag: "Jag vill inte att du slår mig" fungerar på det sättet, för det är det ju jag som måste bestämma, eftersom det gäller mig och min kropp, precis som ett barn måste få bestämma att hen inte vill bli slagen. Om "Du får inte slå mig" begränsar barnet mer så ser jag ingen anledning att uttrycka mig så.

Problemet kvarstår bara när det gäller att slå andra. Att du inte får slå din lillasyster handlar ju inte om att kränka mina gränser utan om att kränka hennes.

Men det blir ännu mer komplicerat när det gäller en telefon. En tvååring fattar ju inte att det är jag som måste köpa en ny telefon om den vi har går sönder. Vad signalerar jag till barnet om jag säger: "Jag vill inte att du kastar telefonen på golvet" istället för "Du får inte kasta telefonen". Om man säger så här har man ju gjort den vuxnas vilja mer värd än barnets. Tänk om barnet vill kasta telefonen i golvet, varför ska man göra som den vuxna vill då?

Jag tror att en tvååring medvetet testar gränser. Det gör alla, även vuxna. Vi vill veta hur saker och ting fungerar i olika situationer, men ju äldre och mer erfarna vi blir desto mer nyanserat och sofistikerat blir testandet. Barnet testar nog framför allt föräldrarnas reaktioner. De försöker inte göra mamma arg, utan de vill bara veta hur hon reagerar, för att få veta vad som är socialt gångbart och samla på sig sådana erfarenheter. För människor oavsett ålder är sociala.

För att förstå att det inte är socialt gångbart att kasta en telefon i golvet kanske det inte spelar så stor roll vad mamma säger, bara att hon uttrycker missnöje på något sätt. Sätta gränser runt sig själv och inte runt barnet handlar nog inte om att visa allt i hela världen som är socialt gångbart. Jag tänker att det mer handlar om när föräldern vill köpa godis, lyssna på skrik eller torka upp utspilld mjölk. En förälder kan inte vara företrädare för alla saker och människor och sätta gränser runt allt annat än barnet utan att samtidigt begränsa barnet i viss mån.

Ord och begränsningar

Jag har nyligen blivit rätt förundrad över fenomenet att hata dubbning av filmer. Netflix har nyligen dubbat en del vuxenfilmer och reaktionerna har varit, bland mer sansade sådana förstås: "Det borde vara olagligt!" De flesta inser förstås det absurda i att förbjuda dubbning enligt lag, och kan skratta lite åt det, men det är fortfarande en intressant fråga varför motståndet är så stort.

Jag tänker inte försöka besvara den frågan, utan jag tänker ge min syn på dubbning som en intressant litterär genre. Jag är en hängiven beundrare av kreativitet inom snäva ramar. Kreativitet handlar om att tänka utanför ramarna, men finns det inga ramar så blir det lite svårt att tänka utanför dem. Jag tänker istället att ju snävare ramarna är, desto mer kreativ behöver man vara.

De flesta har hört talas om MacGyver. Det är en hjälte som är känd för att hantera svåra situationer genom att utnyttja de få verktyg han har tillgängliga till annat än de är ämnade åt. Kreativitet, alltså. Samma förhållningssätt uppstår inom snäva litterära ramar, till exempel: Du ska skriva en sonett om kärlek, du får inte använda bokstaven U, och texten ska innehålla ordet "växelspak". Då gäller det verkligen att använda språket och orden på okonventionella och kreativa sätt.

Jag kan bara se dubbning som en till riktigt intressant begränsning som det krävs kreativitet för att komma över. I dubbning ska texten översättas med bibehållen betydelse, inom samma ramar som ursprungstexten, och med hänsyn till läpprörelserna! För en kreativ översättare måste det vara en spännande och givande uppgift, och dessutom berikande för språket i allmänhet.

Vimmerby berättar.

I helgen hölls litteraturfestivalen "Vimmerby berättar" i sagda stad. Som mor till en av eleverna på Vimmerby folkhögskolas musikallinje besökte jag staden mest för att titta på dotterns framträdande i kören på invigningen och som dansare i de koreograferade dikterna som spelades på kulturskolan, men fick dessutom flera fantastiska framträdanden på köpet. 

Diktläsningen av Olivia Bergdal på invigningen gav mersmak, och jag bestämde mig för att gå till diktläsningen på bokhandeln senare på dagen. Innan dess besökte jag en balett framförd av eleverna på gymnasiets dansprofil. Det var väldigt genomarbetad, seriös och bra, utförd i och utanför det gamla rådhusets vackra lokaler. 

I väntan på diktläsningen i bokhandeln deltog jag i diktverkstaden och författade en egen dikt, eller kanske mer ett ordkollage, av tidningsurklipp plockade på måfå ur en korg. Diktuppläsningen av fyra författare gav ännu mer mersmak, så jag bestämde mig för att försöka få plats på föreställningen "Everything is poetry baby" på stadshotellet på kvällen, trots att det var fullsatt när jag försökte få biljetter dagen innan.

Jag och dottern kom till stadshotellet när föreställningen började klockan 20:00. Det var rätt fullt, men de klämde in oss, och det var vi så glada för. Diktuppläsningen var lika känslosam, rolig och avslappnad som en popkonsert. Sex poeter, författare och en popartist läste upp sina texter, med helt olika karaktär, med sådan inlevelse som små teatermonologer. 

Böcker fanns till salu och trots grav beslutsångest köpte jag till slut sonettkransen "Barnet" av Olivia Bergdal, eftersom jag är fascinerad av det strikta versmåttet och beundrar dem som vågar skriva på rim. Det finns fraser i hennes dikter som går rakt in i hjärtat, och med hjälp av rimmen hänger allt ihop i de vackra målningar av ord som hon presenterar.

Dottern köpte "Du är inte full, du är fylld" av Lina Ekdahl, för den är fantastiskt rolig i sin tillspetsade igenkänningskomik. Hon har även skrivit en barnbok som beskriver vardagssaker som även vuxna borde ta del av, eftersom den så tydligt beskriver oss människor som mest lika, vad vi än gör och vart vi än kommer ifrån. Hon beskriver oss som "vi", som kontrast till de "jag" eller "vi och dom" som dominerar samhället just nu.

En annan poet jag la märke till var Cecilia Alstermark med "Pärlemor" och "Fosterlandet", som är känslomässiga berättelser om barn och barnafödandets plats i livet. 

Slutligen ska jag skriva lite om kontroversen med kommunpoeten Jimmy Alm i Tranemo, som har handlat om att skattepengar påstods tas från vård och omsorg till diktandet. För det första stämmer det inte för att det är inte kommunen som har finansierat honom, och för det andra stämmer det inte för att budgetposten som hade belastats, om han hade finansierats av kommunen, hade varit den som är vikt åt kultur. Jag förstår personligen inte vad som är fel med en sådan inspirationskälla till diktande, liksom exempelvis kulturskolan lyckligtvis brukar vara väldigt okontroversiell.

Sammanfattningsvis är jag djupt imponerad av Vimmerbys kulturella styrka. Att det finns flera världsledande författare som är mer eller mindre knutna till Vimmerby råder det absolut ingen tvekan om.

Symaskinsagenten

Jag gick bort en dag ifrån gumma och hem
men så fort jag 'na ryggen vänt
hem till henne kom, kan ni gissa vem?
Förbannade symaskinsagent!
och han skrövla och skröt om sin nya maskin
som från Stockholm nyss anlänt.
Det var det bästa som nånsin hänt.
Förbannade symaskinsagent!

På månadsavbetalning skulle hon den få,
för mitt namn är i bygden känt,
och maskinen lura han min gumma på.
Förbannade symaskinsagent!
Och nu syr hon både morgon, middag och kväll
hon är tvär som förr var snäll.
Det är då rakt åt Hälsingland vänt!
Förbannade symaskinsagent.

Jag kom hem en dag för att få mig litet mat
Då var allting i pannan bränt
Det var mögel och skrap i koppar och fat
Förbannade symaskinsagent!
Och på bordet stod en flaska med vin
och bästa kaffeporslin
sovrumsdörren stod på glänt
Förbannade symaskinsagent

Den här sången är en av dem som sjungs i mitt Sundsvallsspelmanslag. Den skulle kunna handla om min morfars far, om de inte vore för vinflaskan. Han var nämligen nykterist. Jag hoppas innerligt att det är mer i låten som inte stämmer in på honom.

Alfred Ljunggård föddes i Svärdsjö 1887, av Brita Danielsdotter och Jan Olsson, och var bror till Gustaf Johansson. Han flyttade till Falun och gifte sig med min morfars mor, som passande nog arbetade som hemsömmerska, det vill säga att hon arbetade hemifrån med att sy. Min mamma har berättat att hon vältrade sig i att få sy fina klänningar åt mamma, den enda flickan i rakt nedstigande led. Förutom henne hade de två söner, Sven och min morfar Gunnar (född 1913) och tre sonsöner. Själv sålde Alfred alltså symaskiner, av märket Singer. Symaskinsförsäljare verkar mest kunna liknas vid gårdagens dammsugarförsäljare, för oss som är gamla nog att minnas dem, och som dagens telefonförsäljare. Men från släkten har jag aldrig någonsin hört något ont om honom.

Varför "Don't look up" inte kan handla om Covid-19.

 Årets största julfilm "Don't look up" har som bekant fått många splittrade omdömen. Jag sällar mig till skaran som tycker att huvudtemat är en hysteriskt rolig, träffsäker mörk satir om man förstår det, men filmen spretar en hel del på sina håll. Jag ska kommentera två kommentarer om filmen som jag inte håller med om.

Den första är att det är en dålig jämförelse att jämföra klimatförändringarna med en komet eftersom man är trött på klimatförändringarna eftersom det går så långsamt. Men just det gör att det är en så bra jämförelse! I filmen beter man sig på det sättet som vi gör nu som reaktion på en ganska säker stor katastrof. När det handlar om en säker död genom en komet som kommer att träffa jorden om ett halvår blir det fasansfullt absurt, men så ser verkligheten faktiskt ut på riktigt.

Den andra är att Covid-19 skulle vara en del av filmen. Det är det inte. Skulle det vara med skulle det kanske gestaltas av en meteoritsvärm, kapabel att ödelägga ett antal mindre städer runt jorden, men bara människorna i dem eftersom alla andra levande organismer skulle klara sig på något sätt. Och de flesta människor skulle klara sig från meteoriterna och dö först när den stora kometen kommer, tillsammans med det mesta av annat liv på jorden.

Samtidigt skulle ett stort antal människor hysteriskt gräva bunkrar som skydd mot meteoriterna medan andra skulle strunta i dem, och alla världens stora och små politiker, och alla andra människor, skulle föra vilda debatter om huruvida bunkrar skyddar och om vilken sorts bunkrar vi ska satsa på, och anklaga varandra för att inte göra något. Det skulle dra uppmärksamheten från den stora kometen ännu mer.

"Don't look up" är en svidande beskrivning av hur svårt det är att ta till sig alltför stora händelser som kommer att ändra allt för alla. Covid-19 är ungefär vad vi klarar av. Större hot än så kan vi inte förstå, så vi blundar så mycket vi kan och sysslar med annat.

Petrus Fagerlund, kyrkoherden som egentligen var tillförordnad pastorsadjunkt

Petrus Fagerlund heter min äldsta kända släkting på den helt manliga linjen. I min uppväxt fick jag alltid höra historien att han var född av en torpare i Fagerhult i Småland, studerade i Kalmar och Lund, och blev kyrkoherde i Långlöt på Öland. När jag senare kollade upp saken med hjälp av min släktforskarintresserade make, så visade sig inte så mycket stämma alls.

För det första hittade vi honom inte i födelseböckerna för Fagerhult åren runt 1714. Vi hittade två Peter födda 1714, varav en blev kvar i byn och en försvann tidigt, och vi vet inte vart. Det kan ju ha varit han, men det finns ingen som helst länk mellan den anteckningen och de som dyker upp i Långlöt 36 år senare.

I Kalmar skolas matrikel finns en lucka mellan 1726 och 1739, så om han studerade där mellan de åren, så finns det ändå inte antecknat där.

Den anteckning som gör anspråk på hans tidigaste historia är denna:

"Studerande Kalmarbor i Lund, 1668-1907: biografiska o. genealogiska anteckningar" Avskrift Scannad

1739
75. Petrus Fagerlund, f. i Fagerhult 1714. F.
torpare; prästvigd 1750, dog såsom s. m. adjunkt i
Långlöt 1752.

Texten är ganska otydlig, men antyder att han hade anknytning till Kalmar, studerade i Lund 1739 och bodde i Långlöt 1752.

Klart är att han bodde i Långlöt, medan han tjänstgjorde som icke-ordinarie adjunkt i Gärdslösa, grannsocknen. Kyrkoherde blev han aldrig. På landsarkivet i Vadstena hittade vi en massa ansökningsbrev till tjänster, och det är rätt intressant att läsa hur de utformades på den tiden. Det var helt annorlunda än nu, när man ska framhäva sin egen förträfflighet, vare sig det stämmer eller ej att man är förträfflig. Då var det en vädjan om jobb. Han skrev om hur eländig och fattig han var och bad om förbarmande för honom och hans familj och att de i sin godhet skulle anställa honom trots att han inte var värdig tjänsten.

Han gifte sig med Hedvig Eleonora von Hertzen. De fick flera barn.

Enligt kyrkböckerna dog han 1776. Hans bouppteckning är 8 sidor lång, varav 7 sidor upptas av böcker. Nu förstår jag varifrån min far, som hade ett helt rum fullt av böcker längs väggar, golv och tak, samt en hel del utspritt i resten av huset, fick sina gener.

Kanske är den information man kan finna om honom i uppslagsböcker den enda man kan hitta. Annars kan en öppning till mer information om hans bakgrund vara att leta igenom inskrivningsdokumenten till Lunds universitet runt år 1739. Jag satt i en halv dag i Lund och letade igenom ungefär en fjärdedel innan jag tröttnade och gick till Kulturen istället. Någon mer uthållig får ta över.

ABBA-comebacken, en kul grej och inget mer.

Många är de exempel på musikgrupper, filmare och andra som lever länge på gammal berömmelse. De kan tjäna massor av pengar på att det inte spelar så stor roll att fortsättningen inte håller samma kvalitet. Är uppföljaren till succén en katastrof, så ger det bara folk mer att prata om. All publicitet är bra publicitet. Och här sitter jag ju också och ger ABBA mer publicitet.

Inte för att de nya låtarna är katastrofalt dåliga, men ska en grupp som ABBA göra comeback med hedern i behåll borde de göra det med något exceptionellt bra, och det är inte de nya låtarna. De tillför inget, känns lite onödiga för musikvärlden. ABBA var odödliga, och det är en stor risk de tar att störa den mytiska föreställningen om dem.

Jag är en av dem som först på senare tid har förstått hur stora ABBA en gång var. Det är skvalpop de framför, inte en musikstil som jag normalt lyssnar på, men det är betydligt mer än så: De uppfann ju skvalpopen! Det är deras musikstil, som har lagt grunden till hela den globala skvalpopvärlden sedan dess. Vilken oerhörd bedrift det är, intelligent och banbrytande.

Men det är inte nytt längre. De nya låtarna låter ungefär som all skvalpop har gjort sedan de själva introducerade den för nästan 50 år sen. Visst kan där anas en viss utveckling, lite samma toner som Kristina från Duvemåla, men nydanande är de inte. Dessutom är de rätt medelmåttiga i jämförelse med de bästa låtarna som de har gjort.

Den enda anledningen till deras comeback som jag kan komma på, förutom att pengarna är slut, och det är de nog inte, är att de själva tycker att det är jättekul att på ålderns höst få återförenas och uppleva gamla minnen, och det kan man ju unna dem. Allt man gör behöver inte tilltala andra människor, så låt oss betrakta detta infall som en liten egotripp och inte som något betydelsefullt i ABBA-historien. Sluta hylla låtarna och ta det för den lilla kuliga grej det är för dem!

Dan Brown - Begynnelse, och några andra böcker

Begynnelse är den fjärde boken av Dan Brown jag läser, och jag undrar vad som får mig att göra det. Jag klarar, till skillnad från så många andra normalbegåvade människor, inte riktigt av att lägga bort min tankeförmåga och bara flyta med. För min del krävs det i så fall att huvudpersonen inte framställs som så fantastiskt smart och kunnig om allt, samtidigt som riktiga fakta som framställs som exklusivt förbehållna de allra smartaste, och banbrytande inom forskningen, i verkligheten är allmängods som man lär sig i grundskolan.

För att Robert Langdon och hans forskarvänner ska verka smarta och kunniga krävs det att resten av mänskligheten i böckerna presenteras som idioter. Och det är troligen för att Dan Brown trots sina minutiösa efterforskningar inte orkar lägga sig på en högre nivå själv, utan nöjer sig med denna förenklade genväg i förhoppning om att folk har förmågan att koppla bort sin intelligens i avkopplande syfte.

I "Da Vinci-koden" och "Änglar och demoner" var det ibland svårt att hålla reda på vilka välkända konspirationsteorier som även i boken skulle vara välkända konspirationsteorier, och vilka som skulle spela rollen som banbytande upptäckter. Dessutom retade jag mig litet på att författaren genom huvudpersonen tycktes håna dem som inte redan var medvetna om den skillnad som han hade hittat på.

I "Den förlorade symbolen" blev jag gång på gång besviken på de otroliga antiklimax som kom när jag efter 20 sidors läsande, och uppbyggd spänning om ett katastrofalt avslöjande som skulle förändra världen, fick veta att denna avgörande upptäckt var att en pyramid ser ut som en kvadrat uppifrån, och liknande.

De frågor som Robert Langdons datageni till kompis har lyckats besvara i "Begynnelse", genom banbrytande upptäckter som för alltid kommer att förändra världen och alla världsreligioner, är träffande lika de grunder för formativ bedömning som lärs ut på lärarutbildningen: "Varifrån kommer vi? Var är vi? Vart är vi på väg?" Men nu handlade det om mänskligheten, och om vår uppfattning om Gud, förstås. De första 192 sidorna skummade jag bara, för det var bara en massa dravel som skulle bygga upp spänningen, men jag misstänkte att jag ändå skulle bli besviken, så jag orkade inte läsa dem ordentligt. Sen var det litet mer, om än rätt så tunn substans, till den stora upplösningen alldeles i slutet.

Den rafflande upptäckten som skulle besvara den första frågan: "Varifrån kommer vi?" visade sig vara en verkligt banbytande upptäckt! Visserligen redan upptäckt för 150 år sen, helt utan hjälp av ett experiment från 1950-talet, och knappast ett så stort hot mot religionen att någon skulle mörda för det, men ändå.  Eftersom svaret, som faktiskt är så avancerat att det inte lärs ut förrän i gymnasiet, verkade helt obekant för alla stora forskare i boken, var det väl bra att Robert Langdons kompis med hjälp av sin superdator upptäckte det.

Den andra frågan: "Var är vi?" ägnas inte så mycket uppmärksamhet att jag lade märke till det, men den tredje frågan: "Vart är vi på väg?" var litet för avancerad även för mig. Jag fattade nämligen inte riktigt hur den stora datavetaren lyckades programmera in datorernas genetiska kod i sitt program för att komma fram till sin upptäckt, men jag misstänker skarpt att Robert Langdon inte har full koll heller, utan litar på att ingen läsare är kritisk nog att bry sig om att datorer inte ens har några gener.

Nu kan man ju invända att denna låtsade vetenskaplighet bara är ett sidospår i en spännande mordhistoria, men i mordhistorier vill man ju gärna ha någorlunda begripliga motiv till morden. Och visst, galna mördare finns det ju alltid. Motiv som rädsla, missförstånd och okunskap vore spännande att bygga vidare på och fokusera mer på i dessa böcker, i stället för de märkliga sidospåren om verklig kunskap som läsaren, men inte mördaren, förutsätts ha missförstått.

Fotbolls-VM, jantelagen och den svenska avundsjukan

Jante är stark i fotbolls-VM. När Sverige slog ut Schweiz i åttondelsfinalen skrevs de ner fullkomligt i Schweiziska medier, kallades talanglösa fulspelare som hade tur och inte var värda segern. Schweiz skulle inte förlora mot ett landslag som ligger 24 på FIFAs rankningslista. Det var fel, Sverige gjorde fel, Sverige ska hålla sig på plats 24 och inte sticka upp och tro att vi är något. Jantelagen i ett nötskal.

När jag för några år sedan läste Aksel Sandemoses "En flykting korsar sitt spår" insåg jag ett par saker om jantelagen: För det första är det en känsla huvudpersonen har om hur han uppfattas som person, snarare än något som kan beskriva en hel nation. För det andra är Jantelagen inte särskilt stark i Sverige, där respekten för oliktänkande trots allt är relativt stor.

Bland dem i Sverige som följer jantelagen mest slaviskt finns de som gnäller om "den svenska avundsjukan". Att betrakta avundsjuka som negativt är en väldigt vanlig kontrollmekanism för jante, men avundsjuka är bara negativt om man vill att folk ska hålla sig på sin plats och inte tro att de är något. Det finns nämligen tre begrepp som ofta blandas ihop: Avundsjuka, missunnsamhet och svartsjuka. 

Avundsjuka kan beskrivas med: "Min granne har en segelbåt, och det har inte jag. Jag vill också ha en segelbåt." 

Missunnsamhet kan beskrivas som: "Min granne har en segelbåt, och det har inte jag. Jag vill inte att min granne ska ha en segelbåt, för det är orättvist." 

Svartsjuka kan beskrivas som: "Jag har en segelbåt, men det har inte min granne. Jag vill inte att min granne ska ha en segelbåt, för då måste jag skaffa en finare segelbåt."

Titta på ovanstående och inse att avundsjuka är en drivkraft till att få det bättre! De som gnäller på att folk är avundsjuka är antingen svartsjuka, för de vill inte att folk ska ha det lika bra som de, eller missunnsamma, för de vill inte att folk ska ha saker som de ändå inte riktigt vill ha själva. Om grannen vill ha en lika fin segelbåt som du, eller vill vara lika bra i fotboll som du, säg istället: Ja, kämpa för det, jag håller på dig och på att du klarar det, istället för att gnälla på avundsjuka.

En svenskt idrottslag skulle inte kalla motståndarna ovärdiga segern. Om Schweiz (mot ALL rimlig förmodan!) skulle slå ut Sverige i hockey-VM någon gång, skulle Sverige gratulera till segern och konstatera att Schweiz vann den här gången, och det får vara så. Varför ska man ha ett VM i hockey eller fotboll över huvud taget om det inte skulle gå att röra om litet i statistiken? Skulle det vara bättre att bestämma på förhand vem som ska vinna fotbolls-VM så att de där stora fotbollsnationerna kan ta hem sina guld utan att behöva riskera att förlora mot skitlagen?

Nu kämpar England om sin andra medalj i fotbolls-VMs historia. Likaså Kroatien. Sverige gick miste om sin fjärde medalj i år. Det var tråkigt kan jag tycka. Helst av allt vill jag att Belgien tar sin första medalj, det är de värda. Och så är det ju ett nytt fotbolls-VM nästa år!

Umefolk 2018

Årets bästa musikfestival var lika fantastisk som vanligt. Den bländande invigningen, där spelmän av alla kategorier spelade ett potpurri av världsmusik, blev ett kraftfullt bevis på att mångfald är bäst och musiken är ett internationellt språk som alla som vill förstå förstår.

Några konserter på kvällen var en finsk sång- och dansföreställning, en mycket bra duo, Arvvas, som smälte samman amerikansk blues med jojk, Valkyrie, en bra norsk grupp med spännande musik och mitt gamla spelgäng från Sundsvall, Gunbritt och dom, som spelade till dans vid midnatt. Vi avslutade kvällen med Spöket i köket, ett maffigt band med instrument i hela spannet från vevlira till saxofon.

I år var det mycket samiskt på festivalen, och på lördagen gick vi på jojkworkshop. Vi fick lära oss några jojkar som representerade olika djur, renkalv, lämmel, älg och någon sjöfågel. Det var rätt svårt att få till de karakteristiska dropptonerna, men spännande och nytt för mig.

Efter det gick vi och lyssnade på irländsk pubmusik med Lyssnen innan en och en halv danskurs, halv balkandans och hel polska. Sedan åt vi en jättegod buffé i restaurang Äpplet och dansade menuett, som var intressant att prova på, men litet för formellt, eftersom det var ett väldigt bestämt antal folk som kunde vara med och väldigt strikta turer.

Mellan menuett och mer balkandans lyssnade vi på syrisk, libanesisk och palestinsk musik, tonsatta dikter med översättning projicerad på väggen. Alla handlade om någon som hade blivit sviken av sin stora kärlek och ville ta livet av sig, de gillar tydligen tragik där borta.

När vi fått nytta av Balkandanskursen i en stor torgdans i Äpplet var vi litet trötta och vilade upp oss i puben, men sen var det fullt ös hela natten. Vi i V-dala spelmanslag framträdde i Äpplet och det var populärt. Många som dansade polska och schottis och en gäng andra danser. Vi fick höra att folk brukar gilla vår energi och dansvänlighet och sånt blir man ju riktigt glad för!

Sen var kvällens sista stora konsert med Siskin quartet, som var väldigt bra, riktiga virtuoser på skotsk-nordisk musik. Synd att vi var litet för trötta för att lyssna på så finstämd musik bara, men Sallyswag satte igång oss igen med sin afrojazziga blandmusikstil. Sen var det efterfest med jam och dans i en skum nerklottrad lokal en bit bort. Jag var där med endast ett par till i min ålder, och ett stort gäng 20-25-åringar som dansade folkmusik och dansade folkdans till kl 5 på morgonen.

Tomathistorier

Ett axplock av vidareutvecklade historier på nyårsdagens morgon:

Två tomater gick över vägen. Då kom en lastbil och körde rakt mot den ena tomaten. I sista stund lyckades den rulla undan.
- Vad gör du? Sa den andra tomaten. Du förstör ju historien!

Två tomater gick över vägen. Så kom en lastbil och körde rakt mot dem, men i sista stund väjde den. Tomaterna blev passerade.

En tomat och en ketchupflaska gick över vägen. Då kom en lastbil och körde på ketchupflaskan.
- Klantskalle, sa tomaten. Nu blev du påkörd igen!

Vissa tomathistorier, inklusive orginalet, funkar egentligen bara på engelska:

Two tomatoes were crossing the street. One was hit by a car. The other one said:
- Come on, catch up!

Two molecules were crossing the street. One was hit by a car. The other one asked:
- Are you ok?
- No I lost an electron.
- Are you sure?
- I'm positive.

Upptäcktsfärd bland Oktoberstämmans instrument

I lördags var årets Oktoberstämma, och som vanligt hängde jag där en stund på dagen, men i år var jag även där på kvällen för att spela till dans med V-dala spelmanslag mitt i natten, efter ett galet jam i rulltrappan, som kändes livsfarligt i början, men som faktiskt gick riktigt bra.

Som vanligt var jag på upptäcktsfärd bland instrumenten. För några år sedan testade jag att spela nyckelharpa, som ju inte är så ovanligt, men i år testade jag hummel, ett instrument som enligt vikarien vid utställningsbordet (självaste säckipeblåsaren Olle Gällmo), endast trakteras på hög nivå av tre personer i Sverige. Man kan bli riksspelman på det, men ingen har försökt.

Hummel är ett gammalt svenskt folkinstrument, som är en slags cittra med greppbräda så man kan spela melodier. Den ser ut som en halv luta, men spelas på ett bord, eller i knät som jag gjorde, fast då låter det ju inte lika mycket. Det är enkelt och lätt att bygga, så en av dessa tre ovan nämnda hummelspelare, Jan Winter (som faktiskt spelar på Olle Gällmos fantastiska skiva Med pipan i säcken) uttryckte riktig förvåning över att det inte var mer populärt.

Jag kan dock se vissa hinder med instrumentet, som det i och för sig delar med både säckpipa och vevlira, som ändå är minst sagt populära instrument. Det är stämt i en tonart, men går visserligen att stämma om, men det känns begränsat för en fiolspelare som är van att kunna spela det mesta.

Nu kan det ju ses som en utmaning för begåvade musiker att hitta andra lösningar om de spelar i en grupp med andra instrument. Durspelare har jag hört lösa det genom att helt enkelt hoppa över vissa toner och ackord som de inte kan ta. Det är kanske svårare med instrument med bordun, och även om man just på hummel kan välja att inte spela på bordunsträngarna, så klingar de ju med.

Oftast blir det de andra musikerna som får anpassa sig efter de tonartsbegränsade instrumenten, och det går ju bra. Fast personligen tycker jag att det är litet tröttsamt att bara kunna spela i en eller ett par tonarter, så det är väl mitt eget hinder jag ser.

Linköpings folkmusikfestival

I helgen åkte jag med V-dala spelmanslag till Linköpings folkmusikfestival för att delta i VM för studentspelmanslag. Det är väldigt internationellt, för det finns ett norskt lag med bland alla svenska, Snaustrinda från Trondheim, så vi kan med gott samvete kalla det VM. Vi spelade ett medley av fyra låtar, med raffigt arr och fina övergångar, och vi kämpade väl, men jag tror att juryn var på jazzhumör i år, för de valde att dela ut segern till ett lag med litet mer den inriktningen än klassisk folkmusik. Å andra sidan fick den allra klassiskaste låten som spelades, nämligen Viggen, pris för bästa låt, så jag får kanske skylla på något annat än juryns humör.

Ett av de trevligaste inslagen på festivaler och stämmor tycker jag är workshopsen där man får lära sig nya låtar. Jag var på två, en väldigt bra med Daniel och Emma Reid som lärde ut en Mörköpolska med melodisk andrastämma och jazzig basstämma, och en spännande irländsk där vi fick både lyssna på den typiskt irländska jiggens betoning på 2:an och 4:an i en 4-takt, och lära oss två låtar.

Det var en hel del bra konserter. Direkt efter VM lyssnade jag först på Krajas stämningsfulla sång och sen på Sallyswags poppigare dansmusik. 

På lördagen var det dansteater, "100 hattar att sparka ner innan jag dör", som var en intressant föreställning om en kvinna som försöker finna sig själv. Innan dess hann vi lyssna en stund på Anna Fält, som sjunger finska sånger a capella med stor variation på rösten. 

Senare på kvällen spelade Triakel, en klassisk folkmusikgrupp med tre kända sydnorrlänningar, Emma Härdelin, Kjell-Erik Eriksson och Janne Strömstedt.

Beltaine är en polsk grupp som spelar en härlig blandning av flera folkmusikstilar, bl.a. polska. De tyckte faktiskt att det är kul att själva urtypen för svensk folkmusik och -dans kommer från deras land. (Hör på det, sverigedemokrater!) 

Sist av allt lyssnade jag på Yölaris, också med mycket inslag både från klassisk folkmusik och litet annat.

Dessutom har vi ju jammat en hel del: i puben, i korridoren, som blev rätt fylld på lördagkvällen, och i Katedralskolan, där masslogin var, tillsammans med Staustrinda. Kul att kunna litet norska låtar. Och Hardangerfela, som en i Snaustrinda spelade, är ett snyggt instrument.



Nu är det tre veckor kvar till oktoberstämman på UKK. Då ska vi spela till dans mitt i natten. Det blir nog en rapport därifrån också.

Kanongod linssoppa

Ett bra recept på linssoppa med mustig smaksättning.

2 dl röda linser
10 dl vatten

2 gula lökar
1 vitlöksklyfta
2 msk smör eller olja

1 kanelstång
1 krm vitpeppar
1 lagerblad
1/2 tsk gula senapsfrön
1/2 tsk paprikapulver
1/2 tsk curry
200 g krossade tomater

200 g haricots verts
salt (eller buljongtärning, det blir mustigare då.)
persilja
citron

Skölj linserna och koka i vattnet 20 minuter. Hacka lök och vitlök och fräs i smör eller olja. Tillsätt kryddor och krossade tomater och låt puttra 15 minuter. Blanda i linser och vatten och haricots verts (det går att variera med broccoli också) och värm upp. Salta och lägg i persilja. Servera med citron.

Beef jerky

Ett bra recept på marinerat och torkat kött som kan användas som snacks eller friluftsmat, och som vi brukar ha med på våra vandringar.

Kött
I originalreceptet står det flankstek, men vi brukar använda fransyska. Det blir mycket marinad till originalreceptets knappa kilo, jag tycker det räcker till det dubbla.

Marinad
1 1/2 dl worcestershiresås
1 1/2 dl soja
1 msk honung
2 tsk malen svartpeppar
2 tsk lökpulver
1 tsk Liquid Smoke
1 tsk Red Chili Flakes (eller Sambal Oelek)

Ta bort fett på köttet och lägg det gärna i frysen någon timme så det blir litet hårdare. Strimla det längs med fibrerna.

Blanda marinaden och köttet i en plastpåse och marinera i kylskåpet 3-6 timmar. Vänd gärna ibland.

Bred ut köttet på plåtar och torka i ugnen, jag brukar ha ungefär 50 grader i varmluftsugn med ugnsluckan på glänt, i ca 12 timmar.

Kan lagras svalt och torrt i lufttät behållare i 2-3 månader.

Irländsk fruktkaka till jul

Jag lägger här ut ett recept på irländsk fruktkaka som har blivit tradition hemma hos oss.

225 g smör
225 g mörkt muscovadosocker
6 ägg
340 g mjöl
1/2 tsk bakpulver
ca. 1 dl whiskey (eller mer)
rivet skal av en citron,
675 g torkad frukt t.ex. russin, fikon etc. efter behag.
60 g skalad mandel
225 g fruktskal (såna små kanderade fyrkanter, typ suckat)
1/2 tsk "mixed spice", pepparkakskrydda är okej
60 g mald mandel

Man kan även ha cocktailbär istället för litet av den torkade frukten. Dessutom hävdas att kakan blir saftig om man har i ett rivet äpple, eller riven mandelmassa, men det har jag inte provat. Engelsk/irländsk mixed spice innehåller andra kryddor än svensk pepparkakskrydda, bl.a. koriander.

Kvällen innan ska all frukt och skal ligga i blöt i hälften av whiskeyn. Använder du annan frukt än russin ska du klippa/skära den i små bitar. Själv tycker jag att 1/2 dl känns för litet för att lägga all frukt i blöt i, brukar ta minst en deciliter till det.

Dagen därpå: förbered en kakform på typ 23-25 cm i diameter (eller en fyrkantig motsvarig). Smöra den, och klä den med bakplåtspapper som också är smörat.

Sedan rör du smör och socker pösigt. I en annan skål vispar du ihop äggen med pepparkakskryddan, och sedan tillsätter du detta till smör-socker-blandningen lite i taget, och rör väl mellan varven.

Vänd ner siktat mjöl och bakpulver.

Blanda ner frukten och whiskeyn den legat i.

Häll i kakformen, bre ut den så det är ett jämnt lager, gör en liten fördjupning i mitten bara (alltså så att smeten är tjockare utmed kanterna).

Grädda i 175 grader. I kokboken står det 3½ timme, men den brukar vara klar tidigare. Kolla med sticka. (Jag brukar ibland täcka med folie den sista tiden så den inte blir bränd på ytan.)

Ta ut den och häll över resten av whiskeyn (1/2 dl till).

Låt kallna helt. Vira in i folie el.dyl. och låt stå i en till två månader. Efter engelskt mönster skall man ta ut den ungefär var tionde dag och hälla på mer whiskey.

Lästips: http://www.guardian.co.uk/lifeandstyle/ ... stmas-cake

Aksel Sandemose: En flykting korsar sitt spår

Jag har länge velat läsa denna bok eftersom jag är innerligt trött på de tröttsamma referenser till "Jantelagen" som dras upp i tid och otid i alla urspårade diskussioner. Jag har velat veta vad den egentligen handlar om, eftersom folk som beklagar sig över den inte alltid verkar ha riktig koll. Att den handlar om konformism och social kontroll vet nog de flesta. Likaså att den inte handlar om Sverige, det står tydligt i förordet att den finns i hela världen, fast en del tror uppenbarligen att de kan använda den som en unik beskrivning om Sverige ändå.

Jantelagen nämns som en liten detalj i boken. Den är inget nyskapande eller speciellt alls, det är tvärtom ett av de vanligaste temana på böcker från hela världen, både tidigare och senare. Lagen beskriver en känsla av utanförskap som huvudpersonen upplever på grund av hans omgivnings dåliga acceptans emot hans udda personlighet. Hade författaren haft en tanke på att den, eller en missuppfattning av den, skulle forma ett helt grannlands nationella identitet, skulle han nog dessutom ha formulerat den litet mer precist.

Vilken sorts konformism handlar det om då? Svaret är att det inte specificeras. Inte alls! Jante är en by i Danmark där en hård bymentalitet råder. Folk ska hålla sig på sin plats, rik ska vara rik och fattig ska vara fattig, lantis vara lantis och stadsbo vara stadsbo, allt annat straffas med utfrysning. Det var så samhället såg ut då. Nu ser det annorlunda ut, och om Jantelagen fortfarande gäller, vilket den gör eftersom social kontroll är universellt, så är det andra normer som ska följas.

Det paradoxala är att det som nu ofta i skräpjournalistiken kallas för att "gå emot Jante": normen att framhäva sig, visa framfötterna överallt och uppmuntra andra att skryta, är precis lika mycket jantelag som någonting annat. I Aksel Sandemoses Jante var det förbehållet de välbärgade att signalera med lyxvaror hur mycket pengar de hade. Men det är precis lika mycket jantelag att prisa alla som "vågar" göra det medan man trycker ner dem som vågar knysta om att de inte alls vill framhäva sig. Den som är udda nog att gå för sig själv i ett hörn av livet är precis lika socialt utfryst nu som förr.

Jantelagen är alltså ingen universell lag om att man inte får framhäva sig. Det är en känsla av att inte bli accepterad för den man är! Och även om min känsla ser ut så här, så kanske din känsla ser annorlunda ut. Att gå emot Jante handlar om att respektera varandra och våra upplevelser, låta oss ha våra egna uppfattningar om hur vi ska leva våra liv.

Det är dessvärre mycket svårare än många tror. Socialt tryck och Jantelag är tyvärr en del av det som formar en civilisation. Det måste finnas normer för hur vi ska bete oss för att förstå varandra och kunna kommunicera. Ändå borde det vara möjligt att låta alla vara med och bestämma hur dessa normer ska utformas, och inte de som skriker högst och utövar social kontroll genom att felaktigt anklaga alla som säger emot dem att de bara styrs av jantelagen.

Mer matsynkretism: Att göra sushi svenskt

Ett antal jular var det tradition på min dåvarande arbetsplats att anordna knytkalasjulbord varje jul. Vi svenskar var ju ganska traditionella, vi kom med inlagd sill och gravad lax och Janssons frestelse. Men våra utländska kolleger bidrog till de mer udda rätterna, ibland så udda att det blev besvärande. Som den gången japanen i gänget bjöd på sushi. Sushi. På julbordet.

Men vad är problemet? De äter rå fisk, vi äter rå fisk, vad är egentligen så osvenskt med sushi? En sökning bland receptsajterna ger information om att japanerna tycker att vår svenska fiskkultur passar utmärkt ihop med sushitillverkning.

En gång i tiden lär en svensk konung ha gjort helyllesvensk husmanskost av en så orientalsk rätt som dolmas, genom att variera den litet lagom. Går det att göra detsamma med sushi, tro? Matprovaren i mig hade dock en liten tröskel att komma över. Det känns ovant att göra sushi. Fegräddningen denna gång var ett sushikit som inköptes på den lokala stormarknaden, och som innehöll algblad, ris i portionspåsar, vinäger att blanda i riset, soja, wasabi och en pedagogisk beskrivning.

Fyllningen fick man fixa själv, och på väg åt det mer extremsvenska hållet började jag med rökt lax med vanlig, hederlig (svensk?) pepparrot, gravad lax, räkor, röd stenbitsrom, majonnäs och gurka. Det var gott. Och väldigt lätt att göra. Fortsättning följer säkert så småningom...