Ett av de teman som jag har tänkt på att jag skulle vilja se en film om är en rymdinvasion i omvänd tappning, där människan är de elaka aliens som kommer och skall utplåna en planet och ta deras naturresurser. Naturligtvis är jag aldrig ensam om en fundering. Skaparna till Avatar hade dessutom riktiga intellektuella och ekonomiska resurser för att det skulle bli en film av funderingarna.
Kruxet med att vända på det här temat är att det redan är vänt en gång. Utgångspunkten är ju den förenklade bilden av kolonialismen: Vit man erövrar svart/röd mans land, mördar befolkningen och tar naturresurserna. De erövrade är dessutom ofta kunniga, harmoniska ursprungsfolk som plockar frukt och lever i fred med allt och alla och i en mytisk samklang med naturen. Filmer om den riktiga kolonialismen på jorden behöver vara litet mer komplexa än så för att vara bra.
Och när utomjordingarna kommer brukar det handla om hur rika västerländska människor plötsligt blir offer för samma sorts enkla kolonialism. Utan gammal naturfolklig klokskap, men med en brasklapp om hur vi behandlar andra.
Avatar vänder bara tillbaka temat till det ursprungliga. Fördelen med att förlägga det hela på en annan planet, vilket i det här fallet verkar vara en av Jupiters månar, är ju att det finns möjlighet att hitta på litet för att försöka göra bilden av den lyckliga vilden litet mer realistisk. Den naturromantiska panteismen kan göras konkret genom fysiska band mellan nervändar som kopplas samman. Litet kul är det faktiskt att kyrkofolk kritiserar den som ogudaktig.
Men om man kopplar bort intellektet så är filmen otroligt vacker och välgjord. Vem som helst kan förtrollas av det fantastiska landskapet som målas upp framför oss. Vidare är filmen späckad med riktigt bra spänning och action. I "Titanic" lyckades inte den skickliga filmningen kompensera för den förfärligt fåniga historien, men det lyckas faktiskt här på något sätt.
Kanske för att filmen inte flörtar så mycket med vårt intellekt. Den innehåller inte så mycket låtsasfakta som kan bli fel. Vi hade t.ex. en diskussion på jobbet om unobtainium, som någon hade fått för sig vara ett grundämne. Vilket inte går, eftersom det inte kan finnas några nya grundämnen som är stabila mer än några sekunder. Vi var litet inne på att det bestod av annat än protoner, neutroner och elektroner, men skulle det verkligen definieras som grundämne då? En titt på filmen löste problemet för mig, eftersom det inte ens sägs att det är ett grundämne.
Min önskan om filmtema finns kvar, och jag skulle vilja förlägga filmen till en litet mer tekniskt utvecklad planet med visserligen rätt snälla, men ändå giriga och obetänksamma varelser som bråkar med varandra. Några som är uppriktigt nyfikna på oss och det vi har att erbjuda dem, och som har något att erbjuda oss förutom bara naturresurser och naturromantiska drömmar. Och där vissa ser möjligheten att tjäna sig en hacka på att hjälpa oss erövra planeten. Och skildra deras svårigheter med att slå sig ihop med varandra mot de erövrande människorna.
Mer folkmusik i Sundsvall
Nu har jag varit på spelmansgruppen här i Sundsvall. Det är intensivt nu när man skall ta sig in i spelmanssvängarna. Jag kan i alla fall Ryssmo-Antes gånglåt nu, en låt från Stödetrakten, som liknades vid Medelpads Äppelbo gånglåt, ja den är lika vanlig alltså. Men det finns en dispyt om denna låt, och det är om det skall vara punkterat eller ej i början av takt 1, 3, 5 och 14. "Alla" spelar den tydligen så, men det finns en man i trakten som leder en kamp för att det skall vara jämna åttondelar.
Jag sökte litet för skojs skull på Ryssmo-Ante och kom fram till att han hette Anders Nilsson Rudin och hade 14 barn som han efterlämnade en massa hemman och pengar till. Åtminstone några av dem förde spelmansyrket vidare. Ett av barnbarnen, spel-Valle blev en sån där riktig luffarspelman som mina fördomar om spelmän handlar om. Men det är nog bara fördomar, Ryssmo-Ante verkar det ju ha gått rätt bra för.
Jag fick också veta vad jämttrioler är för något, det är när man binder de sista två tonerna i en triol, vanligt i Jämtland med angränsande landskap. Längre bort mot Norge binder man hela triolen och litet längre söderut binder man inte alls. Kul med litet olika "dialekter" inom musiken.
Jag sökte litet för skojs skull på Ryssmo-Ante och kom fram till att han hette Anders Nilsson Rudin och hade 14 barn som han efterlämnade en massa hemman och pengar till. Åtminstone några av dem förde spelmansyrket vidare. Ett av barnbarnen, spel-Valle blev en sån där riktig luffarspelman som mina fördomar om spelmän handlar om. Men det är nog bara fördomar, Ryssmo-Ante verkar det ju ha gått rätt bra för.
Jag fick också veta vad jämttrioler är för något, det är när man binder de sista två tonerna i en triol, vanligt i Jämtland med angränsande landskap. Längre bort mot Norge binder man hela triolen och litet längre söderut binder man inte alls. Kul med litet olika "dialekter" inom musiken.
Folkmusikkurs i Härnösand
I helgen har jag varit på musik- och spelmanskurs. Den arragerades av Ångermanlands spelmansförbund, och hölls på Härnösands folkhögskola. Det var första gången på 20 år som jag spelade ihop med en massa andra människor, och jag längtar redan tills nästa tillfälle, som är i morgon, eftersom jag fick tips om en grupp i Sundsvall av en som spelar där.
För mig som är rätt så ny i spelmanssammanhang var det väldigt mycket att lära sig. En del låtar kan ju alla, som Äppelbo gånglåt, som vi spelade minst 3 gånger, bara för att alla skall kunna vara med på något. Jag fick veta av en spelman att om man vill stajla sig litet så kan man säga att man vill spela Ärtbergs-Kalles gånglåt, så vet ingen vilken man menar. Men det är den som är skriven av honom.
På allspelet på kvällen, när alla satt i en ring och önskade varsin låt, varv efter varv, så drog jag till med Vals från Enviken och Karis-Pers polska, och det var ingen som protesterade, utan alla spelade dem glatt med. Fast mest var det ju låtar från Medelpad, Ångermanland och Västerbotten, och en del hängde man faktiskt med på till slut, och några hade vi ju lärt oss i spelgrupperna under dagen.
Jag investerade i några böcker också, K.P. Lefflers folkmusiksamling del 1 och 2 och en av Margareta Jersild om hans uppsamlararbete. Recension kommer i sinom til.
För mig som är rätt så ny i spelmanssammanhang var det väldigt mycket att lära sig. En del låtar kan ju alla, som Äppelbo gånglåt, som vi spelade minst 3 gånger, bara för att alla skall kunna vara med på något. Jag fick veta av en spelman att om man vill stajla sig litet så kan man säga att man vill spela Ärtbergs-Kalles gånglåt, så vet ingen vilken man menar. Men det är den som är skriven av honom.
På allspelet på kvällen, när alla satt i en ring och önskade varsin låt, varv efter varv, så drog jag till med Vals från Enviken och Karis-Pers polska, och det var ingen som protesterade, utan alla spelade dem glatt med. Fast mest var det ju låtar från Medelpad, Ångermanland och Västerbotten, och en del hängde man faktiskt med på till slut, och några hade vi ju lärt oss i spelgrupperna under dagen.
Jag investerade i några böcker också, K.P. Lefflers folkmusiksamling del 1 och 2 och en av Margareta Jersild om hans uppsamlararbete. Recension kommer i sinom til.
En jättegod cheesecakechokladkaka
Det här är ett tyskt recept som jag fick av en kollega. Russicher zupfkuchen kallar de kakan där. Översättning? Tja, "ihopplockkaka" eller nåt kanske? Den är så god att jag måste dela med mig. Fast den är väldigt mäktig, med sina nästan hälsovådliga mängder smör.
Deg:
300g (ca 5 dl) mjöl
200g smör
150g (ca 1,5 dl) socker
2 ägg
2 msk Kakao
ca 2 tsk Bakpulver
Knåda ihop degen och tryck ut 2/3 av den i en rund bakform
Kvargsmet:
150g (ca 1,5 dl) socker
500g kvarg eller kesella
250g smör
3 ägg
ca 2 tsk Vaniljsocker
ca 1/2 dl vaniljsåspulver. Det skall egentligen vara vaniljpuddingpulver, men det verkar inte finnas i Sverige, så vaniljsås får duga.
Smält smöret. Rör ihop. Häll smeten på degen i bakformen. Fördela resten av degen i klickar som trycks ner i smeten.
Ugnsvärme: 200 grader
Baktid: 45 min
Den skall vara guldgul.
Låt kakan kallna ordentligt innan den skärs upp. Den är rinnig när den tas ut från ugnen, men stelnar när den blir kall.
Deg:
300g (ca 5 dl) mjöl
200g smör
150g (ca 1,5 dl) socker
2 ägg
2 msk Kakao
ca 2 tsk Bakpulver
Knåda ihop degen och tryck ut 2/3 av den i en rund bakform
Kvargsmet:
150g (ca 1,5 dl) socker
500g kvarg eller kesella
250g smör
3 ägg
ca 2 tsk Vaniljsocker
ca 1/2 dl vaniljsåspulver. Det skall egentligen vara vaniljpuddingpulver, men det verkar inte finnas i Sverige, så vaniljsås får duga.
Smält smöret. Rör ihop. Häll smeten på degen i bakformen. Fördela resten av degen i klickar som trycks ner i smeten.
Ugnsvärme: 200 grader
Baktid: 45 min
Den skall vara guldgul.
Låt kakan kallna ordentligt innan den skärs upp. Den är rinnig när den tas ut från ugnen, men stelnar när den blir kall.
Dagens utflykt i bär- och tårtskogen.
I dag har det varit en hemmalagandets dag. Först gjorde jag Schwartzwaldtårta med anledning av födelsedagsfrukost. Det är egentligen inte svårt att göra, men det är många olika delar att hålla reda på. Vi gjorde glass i går, och det passade ju jättebra, för nu hade vi äggvitor över! Recept finns litet varstans, men så här gjorde jag:
Schwartzwaldtårta
Bottnar:
4 äggvitor
2 dl florsocker
200 g hasselnötter.
100 g blockchoklad (Jag tog 50% ljus, 50% mörk med hög kakaohalt)
bakplåtspapper
1. Mal hasselnötterna.
2. Vispa äggvitor och socker till ett vitt hårt skum.
3. Vänd ner hasselnötterna
4. Rita upp ca 20 cm stora cirklar på bakplåtspapper och bred ut smeten
5. Grädda i 150 grader ca 20 minuter.
6. Tag ut och lossa omedelbart från papperet
7. Smält chokladen på vattenbad och pensla på bottnarna
Fyllning:
5 dl grädde
1 dl vaniljkräm (2,5 msk vaniljsåspulver och 1 dl mjölk)
1 msk vaniljsocker
1. Blanda till vaniljkrämen och ställ kallt
2. Vispa grädden rätt så hårt och blanda i vaniljsockret.
3. Blanda vaniljkrämen med hälften av grädden
Dekoration
200 g blockchoklad
1 msk olja
2 msk kakao
1. Smält alltsammans på vattenbad.
2. Bred ut tunt på en plåt och ställ kallat så det stelnar. Skär i rutor när det är halvstelt.
Lägg ihop tårtan
1. Lägg ihop bottnarna med vaniljkrämsgrädden
2. Bred ut den andra grädden på och runtom tårtan
3. Dekorera med chokladflarn runtom och ovanpå
4. Sikta över kakao.
Mitt på dagen var vi ute och plockade blåbär. Till lunch gjorde vi pannkakor och spetsade hallonsylten med färska blåbär, så det blev en sorts mindre söt drottningsyltblandning. Jättegott!
På kvällen kokade jag svartvinbärssaft. Jag tog 4 liter svarta vinbär och litet vatten och kokade fem minuter. Sen silade jag av det i först ett durkslag och sen en litet finare sil. Den avrunna saften mätte jag upp och tog 6 dl socker till varje liter saft. Det blev sammanlagt dryg tre liter färdig koncentrerad saft, lagom att späda ungefär 1 del saft och 4 delar vatten.
Schwartzwaldtårta
Bottnar:
4 äggvitor
2 dl florsocker
200 g hasselnötter.
100 g blockchoklad (Jag tog 50% ljus, 50% mörk med hög kakaohalt)
bakplåtspapper
1. Mal hasselnötterna.
2. Vispa äggvitor och socker till ett vitt hårt skum.
3. Vänd ner hasselnötterna
4. Rita upp ca 20 cm stora cirklar på bakplåtspapper och bred ut smeten
5. Grädda i 150 grader ca 20 minuter.
6. Tag ut och lossa omedelbart från papperet
7. Smält chokladen på vattenbad och pensla på bottnarna
Fyllning:
5 dl grädde
1 dl vaniljkräm (2,5 msk vaniljsåspulver och 1 dl mjölk)
1 msk vaniljsocker
1. Blanda till vaniljkrämen och ställ kallt
2. Vispa grädden rätt så hårt och blanda i vaniljsockret.
3. Blanda vaniljkrämen med hälften av grädden
Dekoration
200 g blockchoklad
1 msk olja
2 msk kakao
1. Smält alltsammans på vattenbad.
2. Bred ut tunt på en plåt och ställ kallat så det stelnar. Skär i rutor när det är halvstelt.
Lägg ihop tårtan
1. Lägg ihop bottnarna med vaniljkrämsgrädden
2. Bred ut den andra grädden på och runtom tårtan
3. Dekorera med chokladflarn runtom och ovanpå
4. Sikta över kakao.
Mitt på dagen var vi ute och plockade blåbär. Till lunch gjorde vi pannkakor och spetsade hallonsylten med färska blåbär, så det blev en sorts mindre söt drottningsyltblandning. Jättegott!
På kvällen kokade jag svartvinbärssaft. Jag tog 4 liter svarta vinbär och litet vatten och kokade fem minuter. Sen silade jag av det i först ett durkslag och sen en litet finare sil. Den avrunna saften mätte jag upp och tog 6 dl socker till varje liter saft. Det blev sammanlagt dryg tre liter färdig koncentrerad saft, lagom att späda ungefär 1 del saft och 4 delar vatten.
Klädkoder och självpresentation
SvD:s pågående tre dagar gamla debatt angående riksdagsledamöternas klädstil får mig att tänka på en gammal kursbok i etnologi vid namn "som man är klädd blir man hädd". Jag skall leta upp den ur mina hyllor så fort jag hinner. Innan dess får jag nöja mig med att länka till projektbeskrivningar i antikens kultur- och samhällsliv, populärvetenskapliga artiklar och kloka amatörbloggar.
Kläder har ofta, sedan länge över hela världen använts för att kommunicera social status. Kläderna är en viktig del i hur man uppfattas av andra. Nuförtiden i vårt samhälle, där alla människor enligt liberalismens världsbild betraktas som likvärdiga, finns det inga restriktioner i vardagslivet. På 1700-talet däremot fanns det bestämmelser om hur de olika stånden fick klä sig, för att ingen skulle kunna misstas för att tillhöra en annan grupp med en annan social status än den de tillhörde.
Nu bestämmer vi själva hur vi vill klä oss och hur vi vill att andra skall uppfatta oss på vår fritid. Dock inte alltid i yrkeslivet. Uniformen signalerar myndighet. Så gäller lika för allt från brevbärare till generaler. Med uniformen visar vi att vi har en viss ställning i samhället. Den ger också en sorts instruktion för hur andra skall uppfatta en.
Civila uniformer som kostymer och dräkter används för män och kvinnor i civila maktpositioner. Det är inte alltid reglerat av arbetsgivaren, men för att uppfattas som respektingivande brukar det löna sig att vara propert klädd. Så har det vanligtvis varit i riksdagen. Men nu höjs alltså rösterna mot den förslappade klädstilen.
Det intressanta är inte huruvida vi bör införa en fast klädkod i riksdagen. Precis som några debattörer skriver är det i enlighet med demokratin att alla kan klä sig som de vill. Och den principen är extra viktig att efterleva i riksdagen. Ändå brukar det löna sig att klä sig någorlunda propert för att bli mer trovärdig då man representerar folket i ett helt land och är med och fattar beslut i alla dessa människors ställe. Vad beror det på att folkets representanter börjar bli mindre noga med att bry sig om ifall de blir betraktade som de höga beslutsfattare som de är?
Jag tänkte dra en parallell med ett annat fenomen i samhället. En politiskt aktiv (folkpartist) kollega till mig har en rätt otrevlig hypotes angående den ökande andelen kvinnor i riksdagen. Han tror att den har att göra med näringslivets ökande makt de senaste decennierna. I näringslivets topp dominerar fortfarande männen, och hans hypotes går ut på att männen har "röstat med fötterna" och dragit sig ur den gamla makthavande instansen när kvinnornas inflytande ökade och skapat sig en ny.
Om detta stämmer, kan det då kopplas även till kläderna? Har riksdagens makt minskat, så att det syns på vad de väljer att ha på sig?
Jag vet inte hur näringlivets toppar klär sig, men det skulle vara intressant att se om även de kan tänka sig att gå i jeans och T-shirt på viktiga möten. Om det är så har klädmodet helt enkelt ändrats, och det vore bara trevligt. Om det inte är så lär problemet med riksdagens minskade makt knappast kunna avhjälpas med en dresscode i plenisalen.
Kläder har ofta, sedan länge över hela världen använts för att kommunicera social status. Kläderna är en viktig del i hur man uppfattas av andra. Nuförtiden i vårt samhälle, där alla människor enligt liberalismens världsbild betraktas som likvärdiga, finns det inga restriktioner i vardagslivet. På 1700-talet däremot fanns det bestämmelser om hur de olika stånden fick klä sig, för att ingen skulle kunna misstas för att tillhöra en annan grupp med en annan social status än den de tillhörde.
Nu bestämmer vi själva hur vi vill klä oss och hur vi vill att andra skall uppfatta oss på vår fritid. Dock inte alltid i yrkeslivet. Uniformen signalerar myndighet. Så gäller lika för allt från brevbärare till generaler. Med uniformen visar vi att vi har en viss ställning i samhället. Den ger också en sorts instruktion för hur andra skall uppfatta en.
Civila uniformer som kostymer och dräkter används för män och kvinnor i civila maktpositioner. Det är inte alltid reglerat av arbetsgivaren, men för att uppfattas som respektingivande brukar det löna sig att vara propert klädd. Så har det vanligtvis varit i riksdagen. Men nu höjs alltså rösterna mot den förslappade klädstilen.
Det intressanta är inte huruvida vi bör införa en fast klädkod i riksdagen. Precis som några debattörer skriver är det i enlighet med demokratin att alla kan klä sig som de vill. Och den principen är extra viktig att efterleva i riksdagen. Ändå brukar det löna sig att klä sig någorlunda propert för att bli mer trovärdig då man representerar folket i ett helt land och är med och fattar beslut i alla dessa människors ställe. Vad beror det på att folkets representanter börjar bli mindre noga med att bry sig om ifall de blir betraktade som de höga beslutsfattare som de är?
Jag tänkte dra en parallell med ett annat fenomen i samhället. En politiskt aktiv (folkpartist) kollega till mig har en rätt otrevlig hypotes angående den ökande andelen kvinnor i riksdagen. Han tror att den har att göra med näringslivets ökande makt de senaste decennierna. I näringslivets topp dominerar fortfarande männen, och hans hypotes går ut på att männen har "röstat med fötterna" och dragit sig ur den gamla makthavande instansen när kvinnornas inflytande ökade och skapat sig en ny.
Om detta stämmer, kan det då kopplas även till kläderna? Har riksdagens makt minskat, så att det syns på vad de väljer att ha på sig?
Jag vet inte hur näringlivets toppar klär sig, men det skulle vara intressant att se om även de kan tänka sig att gå i jeans och T-shirt på viktiga möten. Om det är så har klädmodet helt enkelt ändrats, och det vore bara trevligt. Om det inte är så lär problemet med riksdagens minskade makt knappast kunna avhjälpas med en dresscode i plenisalen.
Maskrosorna blommar!
Ja, de har väl blommat ut nu, men för en vecka sedan stod de gula och fina i trädgården.
Nu när nationaldagens morgon gryr tycker jag att det är på sin plats att berätta en historia om en annan gul och fin blomma. Jag fick för ett tag sen frågan av en person, uppväxt i USA, om vad som var så speciellt med tussilago. Hon tyckte inte de var speciellt fina och förstod inte alls varför alla svenskar blev så saliga över dem.
Jag har aldrig förut reflekterat över varför tussilago är så fanatastiska, men när man blir ifrågasatt på det där sättet får man tillfälle att tänka. Ingen bryr sig väl egentligen om hur tussilago ser ut. Det gula, hoppingivande ljuset de sprider i snömoddiga dikesrenar blir ändå sagolikt vackert i många betraktares ögon. Det första vårtecknet efter en lång och mörk vinter.
Dyrkan av tussilagon kan nog betraktas som en nationell, eller åtminstone klimatzonsmässig, gemensamhetsskapare. Den innebär så mycket mer är att bara vara en blomma, på en plats på jorden där vi är så påverkade av årstidernas växlingar och solens försvinnande och återkomst. Kanske är det ett tecken på att man är svensk när man förstår den inneboende skönheten i dessa små mediokra, gula blommor? Min amerikanska väninna verkade förstå, så då är hon ett steg närmare den obevekliga försvenskningen.
Maskrosor är inte riktigt samma sak, men de är trots allt inte onda. Sonens bukett, som han var ute och plockade, väcker känslor den med. Syrener och äppelträd blommar samtidigt, men de är så pretentiösa på något sätt. Alla gillar dem, de är vackra, och det förtar litetgrann av den förutsättningslösa känslan.
I övrigt har ringblommorna skjutit skott i växthuset och tomatplantorna är utsatta. I växthuset gror dill, gräslök och diverse prydnadsblommor, i trädgårdslandet potatis och sallad. Hoppas på en lagom varm och lagom regnig sommar. Lagom är bäst. Inte mellanbra eller lagom bra, utan bäst!
Nu när nationaldagens morgon gryr tycker jag att det är på sin plats att berätta en historia om en annan gul och fin blomma. Jag fick för ett tag sen frågan av en person, uppväxt i USA, om vad som var så speciellt med tussilago. Hon tyckte inte de var speciellt fina och förstod inte alls varför alla svenskar blev så saliga över dem.
Jag har aldrig förut reflekterat över varför tussilago är så fanatastiska, men när man blir ifrågasatt på det där sättet får man tillfälle att tänka. Ingen bryr sig väl egentligen om hur tussilago ser ut. Det gula, hoppingivande ljuset de sprider i snömoddiga dikesrenar blir ändå sagolikt vackert i många betraktares ögon. Det första vårtecknet efter en lång och mörk vinter.
Dyrkan av tussilagon kan nog betraktas som en nationell, eller åtminstone klimatzonsmässig, gemensamhetsskapare. Den innebär så mycket mer är att bara vara en blomma, på en plats på jorden där vi är så påverkade av årstidernas växlingar och solens försvinnande och återkomst. Kanske är det ett tecken på att man är svensk när man förstår den inneboende skönheten i dessa små mediokra, gula blommor? Min amerikanska väninna verkade förstå, så då är hon ett steg närmare den obevekliga försvenskningen.
I övrigt har ringblommorna skjutit skott i växthuset och tomatplantorna är utsatta. I växthuset gror dill, gräslök och diverse prydnadsblommor, i trädgårdslandet potatis och sallad. Hoppas på en lagom varm och lagom regnig sommar. Lagom är bäst. Inte mellanbra eller lagom bra, utan bäst!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)