Jag såg precis klart det sista avsnittet av Millennium, som fortfarande finns kvar på svtplay.se i några veckor till. Det är inte utan att man slås av den uppenbara likheten med "A beautiful mind", filmen om mattegeniet John Nash, som hade schizofreni. Både Lisbeth Salander och John Nash dras in i ruskiga spionhärvor som hotar rikets säkerhet, och båda blir de för att tystas inspärrade på psyket av en ondsint läkare som är med i komplotten.
Men verklighetsanknytningen skiljer sig åt mellan filmerna. Jag väntar hela tiden på att Lisbeth Salander skall erkänna att hon har hittat på allt för att hämnas de läbbiga övergreppen hon har varit med om. För sådana förekommer på riktigt. Och vem skulle inte behöva vård för att bearbeta sådana upplevelser? Och då menar jag den sortens vård som finns i verkligheten.
Man skall alltid läsa böckerna innan man kritiserar filmerna som de baseras på, och kanske skulle det ha kommit en förklaring om det hade blivit en fortsättning på serien, men jag undrar ändå vad Stieg Larsson ville säga. Lisbeth Salander är en superkvinna, som kanske är tänkt att ge samma vällustkänslor som t.ex. Jan Guillou ger uttryck för i sina banala superhjältehistorier. Men även om man ryser av lätt obehag när Guillou får utlopp för sina innersta lustar, så gör han det med viss humor, och han missbrukar inte folks fördomar om vissa folkgrupper eller sjukdomar, utan han håller sig till att spela med politiska uppfattningar.
Jag har inget emot superhjältehistorier eller osannolika berättelser, om det inte är så förutsägbart. Tillräckligt god insikt i samhällets institutioner för att kunna leka med sanningen om dem räcker inte när leken inte är nydanande utan bara spär på gamla fördomar. Uttryck som "spärras in på dårhus" gör just det och är rätt så olämpliga. Men det kanske är filmskaparens fel och inte Stieg Larssons.
