Jag har drabbats av fullkomlig stickmani. Jag som bara har påbörjat några halvhjärtade projekt tidigare och åstadkommit en halsduk och några blöjbyxor till barnen har nu stickat en hel klänning och en mössa till mig själv och en tröja till min nu femåriga son, på en månad!
Jag har följt Drops och Järbogarns beskrivningar, och för klänningen och tröjan gick det bra, men mössan blev otroligt stor, trots att stickfastheten verkade stämma. Jag fick lov att ta till smalare stickor, väldigt mycket smalare.
Nu vill jag sticka en festponcho att ha över baraxlade klänningar. Jag hittade en modell, men garnet var utgånget, så nu får jag prova att sticka med ett annat garn och se hur det går.
Jag skall nog fotografera snart och skryta litet med bilder, tror jag.
Mitt eget lilla inlägg om Anna Wahlgren
Som den bloggare och familjemoder med självaktning jag är, så bör jag ju ge mig in i debatten om Anna Wahlgren. Inte för att jag har något att tillägga, men upprepa vad andra har sagt kan jag ju alltid göra.
Eftersom jag inte har läst Felicia Feldts bok, så måste ju mitt inlägg ha sin utgångspunkt i Barnaboken, för den har jag läst.
(Uppdatering: Jag läste Felicia Feldts bok senare, och står fast vid min slutsats, att de har litet olika uppfattning. Och att förmodligen båda överdriver litet grann till sin sidas fördel.)
Redan tidigt i min karriär som förälder insåg jag att föräldrar kan delas in i två huvudkategorier: De som gillar Anna Wahlgren och de som inte gör det. Jag tillhör den senare kategorin. Så litet bakvänt är det ju att jag ger henne sådan avgörande betydelse att jag grupperar föräldrar efter henne. Det finns föräldrar som inte bryr sig också. Jag beundrar dem.
Anna Wahlgren är en alternativexpert av samma kategori som alternativmedicinare, homeopater och antroposofer, och hon använder sig av samma resonemang om att etablissemanget är emot henne av ekonomiska eller statusrelaterade skäl etc. Det är ingen idé att ens försöka resonera seriöst med sådana människor, det har hon visat många gånger.
Ta hennes prat om flocken. Det låter till en början jättebra att hon har haft en flock där alla har fått en uppgift och blivit behövda från början. Och att alla är tvungna att offra litet och anpassa sig för att inte bli utstötta låter inte heller helt taget ur luften.
Men en flock är vanligtvis en grupp av vuxna individer som är ömsesidigt beroende av varandra, där alla offrar något för att få vara med. Flockledaren får sin auktoritet av de andra medlemmarna, och är de inte nöjda blir någon annan ledare. En förälder som inte behöver offra något för att slippa bli petad från sin post, med barn som måste följa av henne uppsatta regler för att inte bli utstötta, är ingen flockledare. En familj kan aldrig bli en flock, eftersom föräldrar och barn aldrig kan förtjäna medlemskap och konkurrera om ledarskap på samma villkor.
Att få eget ansvar och uppgifter för att känna sig behövda från början är ju bra till en viss gräns. Barn som däremot regelmässigt blir lämnade till ensamlek eller syskonpassning när föräldern inte har tid eller lust att ta hand om dem, ges ansvar som de inte är mogna för.
Felicia och Anna Wahlgren verkar ha olika uppfattningar om vilken sida av OK-gränsen familjen har legat när det gäller sådana saker. Dessutom undrar jag hur mycket som egentligen är efterhandskonstruktioner för att legitimera det sätt hon har uppfostrat sina barn. Människor får göra misstag i livet, det gör alla. Men det är bättre att erkänna dem än att skriva om dem till en väl genomförd, fungerande föräldraskapsmetod.
Eftersom jag inte har läst Felicia Feldts bok, så måste ju mitt inlägg ha sin utgångspunkt i Barnaboken, för den har jag läst.
(Uppdatering: Jag läste Felicia Feldts bok senare, och står fast vid min slutsats, att de har litet olika uppfattning. Och att förmodligen båda överdriver litet grann till sin sidas fördel.)
Redan tidigt i min karriär som förälder insåg jag att föräldrar kan delas in i två huvudkategorier: De som gillar Anna Wahlgren och de som inte gör det. Jag tillhör den senare kategorin. Så litet bakvänt är det ju att jag ger henne sådan avgörande betydelse att jag grupperar föräldrar efter henne. Det finns föräldrar som inte bryr sig också. Jag beundrar dem.
Anna Wahlgren är en alternativexpert av samma kategori som alternativmedicinare, homeopater och antroposofer, och hon använder sig av samma resonemang om att etablissemanget är emot henne av ekonomiska eller statusrelaterade skäl etc. Det är ingen idé att ens försöka resonera seriöst med sådana människor, det har hon visat många gånger.
Ta hennes prat om flocken. Det låter till en början jättebra att hon har haft en flock där alla har fått en uppgift och blivit behövda från början. Och att alla är tvungna att offra litet och anpassa sig för att inte bli utstötta låter inte heller helt taget ur luften.
Men en flock är vanligtvis en grupp av vuxna individer som är ömsesidigt beroende av varandra, där alla offrar något för att få vara med. Flockledaren får sin auktoritet av de andra medlemmarna, och är de inte nöjda blir någon annan ledare. En förälder som inte behöver offra något för att slippa bli petad från sin post, med barn som måste följa av henne uppsatta regler för att inte bli utstötta, är ingen flockledare. En familj kan aldrig bli en flock, eftersom föräldrar och barn aldrig kan förtjäna medlemskap och konkurrera om ledarskap på samma villkor.
Att få eget ansvar och uppgifter för att känna sig behövda från början är ju bra till en viss gräns. Barn som däremot regelmässigt blir lämnade till ensamlek eller syskonpassning när föräldern inte har tid eller lust att ta hand om dem, ges ansvar som de inte är mogna för.
Felicia och Anna Wahlgren verkar ha olika uppfattningar om vilken sida av OK-gränsen familjen har legat när det gäller sådana saker. Dessutom undrar jag hur mycket som egentligen är efterhandskonstruktioner för att legitimera det sätt hon har uppfostrat sina barn. Människor får göra misstag i livet, det gör alla. Men det är bättre att erkänna dem än att skriva om dem till en väl genomförd, fungerande föräldraskapsmetod.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)