Upptäcktsfärd bland Oktoberstämmans instrument

I lördags var årets Oktoberstämma, och som vanligt hängde jag där en stund på dagen, men i år var jag även där på kvällen för att spela till dans med V-dala spelmanslag mitt i natten, efter ett galet jam i rulltrappan, som kändes livsfarligt i början, men som faktiskt gick riktigt bra.

Som vanligt var jag på upptäcktsfärd bland instrumenten. För några år sedan testade jag att spela nyckelharpa, som ju inte är så ovanligt, men i år testade jag hummel, ett instrument som enligt vikarien vid utställningsbordet (självaste säckipeblåsaren Olle Gällmo), endast trakteras på hög nivå av tre personer i Sverige. Man kan bli riksspelman på det, men ingen har försökt.

Hummel är ett gammalt svenskt folkinstrument, som är en slags cittra med greppbräda så man kan spela melodier. Den ser ut som en halv luta, men spelas på ett bord, eller i knät som jag gjorde, fast då låter det ju inte lika mycket. Det är enkelt och lätt att bygga, så en av dessa tre ovan nämnda hummelspelare, Jan Winter (som faktiskt spelar på Olle Gällmos fantastiska skiva Med pipan i säcken) uttryckte riktig förvåning över att det inte var mer populärt.

Jag kan dock se vissa hinder med instrumentet, som det i och för sig delar med både säckpipa och vevlira, som ändå är minst sagt populära instrument. Det är stämt i en tonart, men går visserligen att stämma om, men det känns begränsat för en fiolspelare som är van att kunna spela det mesta.

Nu kan det ju ses som en utmaning för begåvade musiker att hitta andra lösningar om de spelar i en grupp med andra instrument. Durspelare har jag hört lösa det genom att helt enkelt hoppa över vissa toner och ackord som de inte kan ta. Det är kanske svårare med instrument med bordun, och även om man just på hummel kan välja att inte spela på bordunsträngarna, så klingar de ju med.

Oftast blir det de andra musikerna som får anpassa sig efter de tonartsbegränsade instrumenten, och det går ju bra. Fast personligen tycker jag att det är litet tröttsamt att bara kunna spela i en eller ett par tonarter, så det är väl mitt eget hinder jag ser.

Linköpings folkmusikfestival

I helgen åkte jag med V-dala spelmanslag till Linköpings folkmusikfestival för att delta i VM för studentspelmanslag. Det är väldigt internationellt, för det finns ett norskt lag med bland alla svenska, Snaustrinda från Trondheim, så vi kan med gott samvete kalla det VM. Vi spelade ett medley av fyra låtar, med raffigt arr och fina övergångar, och vi kämpade väl, men jag tror att juryn var på jazzhumör i år, för de valde att dela ut segern till ett lag med litet mer den inriktningen än klassisk folkmusik. Å andra sidan fick den allra klassiskaste låten som spelades, nämligen Viggen, pris för bästa låt, så jag får kanske skylla på något annat än juryns humör.

Ett av de trevligaste inslagen på festivaler och stämmor tycker jag är workshopsen där man får lära sig nya låtar. Jag var på två, en väldigt bra med Daniel och Emma Reid som lärde ut en Mörköpolska med melodisk andrastämma och jazzig basstämma, och en spännande irländsk där vi fick både lyssna på den typiskt irländska jiggens betoning på 2:an och 4:an i en 4-takt, och lära oss två låtar.

Det var en hel del bra konserter. Direkt efter VM lyssnade jag först på Krajas stämningsfulla sång och sen på Sallyswags poppigare dansmusik. 

På lördagen var det dansteater, "100 hattar att sparka ner innan jag dör", som var en intressant föreställning om en kvinna som försöker finna sig själv. Innan dess hann vi lyssna en stund på Anna Fält, som sjunger finska sånger a capella med stor variation på rösten. 

Senare på kvällen spelade Triakel, en klassisk folkmusikgrupp med tre kända sydnorrlänningar, Emma Härdelin, Kjell-Erik Eriksson och Janne Strömstedt.

Beltaine är en polsk grupp som spelar en härlig blandning av flera folkmusikstilar, bl.a. polska. De tyckte faktiskt att det är kul att själva urtypen för svensk folkmusik och -dans kommer från deras land. (Hör på det, sverigedemokrater!) 

Sist av allt lyssnade jag på Yölaris, också med mycket inslag både från klassisk folkmusik och litet annat.

Dessutom har vi ju jammat en hel del: i puben, i korridoren, som blev rätt fylld på lördagkvällen, och i Katedralskolan, där masslogin var, tillsammans med Staustrinda. Kul att kunna litet norska låtar. Och Hardangerfela, som en i Snaustrinda spelade, är ett snyggt instrument.

Nu är det tre veckor kvar till oktoberstämman på UKK. Då ska vi spela till dans mitt i natten. Det blir nog en rapport därifrån också.

Kanongod linssoppa

Ett bra recept på linssoppa med mustig smaksättning.

2 dl röda linser
10 dl vatten

2 gula lökar
1 vitlöksklyfta
2 msk smör eller olja

1 kanelstång
1 krm vitpeppar
1 lagerblad
1/2 tsk gula senapsfrön
1/2 tsk paprikapulver
1/2 tsk curry
200 g krossade tomater

200 g haricots verts
salt (eller buljongtärning, det blir mustigare då.)
persilja
citron

Skölj linserna och koka i vattnet 20 minuter. Hacka lök och vitlök och fräs i smör eller olja. Tillsätt kryddor och krossade tomater och låt puttra 15 minuter. Blanda i linser och vatten och haricots verts (det går att variera med broccoli också) och värm upp. Salta och lägg i persilja. Servera med citron.

Beef jerky

Ett bra recept på marinerat och torkat kött som kan användas som snacks eller friluftsmat, och som vi brukar ha med på våra vandringar.

Kött
I originalreceptet står det flankstek, men vi brukar använda fransyska. Det blir mycket marinad till originalreceptets knappa kilo, jag tycker det räcker till det dubbla.

Marinad
1 1/2 dl worcestershiresås
1 1/2 dl soja
1 msk honung
2 tsk malen svartpeppar
2 tsk lökpulver
1 tsk Liquid Smoke
1 tsk Red Chili Flakes (eller Sambal Oelek)

Ta bort fett på köttet och lägg det gärna i frysen någon timme så det blir litet hårdare. Strimla det längs med fibrerna.

Blanda marinaden och köttet i en plastpåse och marinera i kylskåpet 3-6 timmar. Vänd gärna ibland.

Bred ut köttet på plåtar och torka i ugnen, jag brukar ha ungefär 50 grader i varmluftsugn med ugnsluckan på glänt, i ca 12 timmar.

Kan lagras svalt och torrt i lufttät behållare i 2-3 månader.