Jag har varit på kurs om triolpolskor från västra Medelpad. Dessa polskor från Haverö återupptäcktes på 70-talet, på visarkivet i Stockholm. Upptäckaren åkte till trakten för att se om någon kände igen dem, och fråga hur de skulle spelas. På ett ålderdomshem träffade han en gammal kvinna som hade dansat till dem i sin ungdom. Han spelade några låtar, och hon tyckte att de lät nästan som förr, men att de hade spelats fortare då. Spelmannen fick öka takten rätt bra innan kvinnan var nöjd. Det visade sig att det fungerar utmärkt att dansa till om tempot är högt.
Dessa polskor har inte ansetts vara typiska för Medelpad, men de tillhör samma tradition som de Jämtländska polskorna, och det är ju inget ovanligt att det spiller över litet i gränstrakterna. De spelas med jämttrioler, det betyder att man binder de två sista tonerna i triolen.
En av låtarna vi spelade var riktigt meditativ. Den går i G moll, vilket är en bra tonart för en normalstämd fiol, för G-strängen klingar med så fint. Går låten i A det vanligt inom folkmusiken att stämma upp G-strängen till A, eftersom den då klingar med. Det här hänger kvar sedan den tiden då det bara var en spelman som spelade vid danstillställningar och liknande. Spelmännen på den tiden var tydligen mer tävlingsinriktade av sig och ville inte gärna ha konkurrenter inom sitt område, så att spela tillsammans var inte så populärt. Då gällde det att låta så mycket som möjligt och då är det bra om även strängar som inte spelas klingar med.
Men sedan spelmanslagen bildades under 1900-talet är det lyckligtvis inte längre nödvändigt att stämma om fiolen varje gång vi skall spela i en ny tonart. Det är ju mycket enklare så. Men det är fortfarande vackert med medklingande strängar.
