För att Robert Langdon och hans forskarvänner ska verka smarta och kunniga krävs det att resten av mänskligheten i böckerna presenteras som idioter. Och det är troligen för att Dan Brown trots sina minutiösa efterforskningar inte orkar lägga sig på en högre nivå själv, utan nöjer sig med denna förenklade genväg i förhoppning om att folk har förmågan att koppla bort sin intelligens i avkopplande syfte.
I "Da Vinci-koden" och "Änglar och demoner" var det ibland svårt att hålla reda på vilka välkända konspirationsteorier som även i boken skulle vara välkända konspirationsteorier, och vilka som skulle spela rollen som banbytande upptäckter. Dessutom retade jag mig litet på att författaren genom huvudpersonen tycktes håna dem som inte redan var medvetna om den skillnad som han hade hittat på.
I "Den förlorade symbolen" blev jag gång på gång besviken på de otroliga antiklimax som kom när jag efter 20 sidors läsande, och uppbyggd spänning om ett katastrofalt avslöjande som skulle förändra världen, fick veta att denna avgörande upptäckt var att en pyramid ser ut som en kvadrat uppifrån, och liknande.
De frågor som Robert Langdons datageni till kompis har lyckats besvara i "Begynnelse", genom banbrytande upptäckter som för alltid kommer att förändra världen och alla världsreligioner, är träffande lika de grunder för formativ bedömning som lärs ut på lärarutbildningen: "Varifrån kommer vi? Var är vi? Vart är vi på väg?" Men nu handlade det om mänskligheten, och om vår uppfattning om Gud, förstås. De första 192 sidorna skummade jag bara, för det var bara en massa dravel som skulle bygga upp spänningen, men jag misstänkte att jag ändå skulle bli besviken, så jag orkade inte läsa dem ordentligt. Sen var det litet mer, om än rätt så tunn substans, till den stora upplösningen alldeles i slutet.
Den rafflande upptäckten som skulle besvara den första frågan: "Varifrån kommer vi?" visade sig vara en verkligt banbytande upptäckt! Visserligen redan upptäckt för 150 år sen, helt utan hjälp av ett experiment från 1950-talet, och knappast ett så stort hot mot religionen att någon skulle mörda för det, men ändå. Eftersom svaret, som faktiskt är så avancerat att det inte lärs ut förrän i gymnasiet, verkade helt obekant för alla stora forskare i boken, var det väl bra att Robert Langdons kompis med hjälp av sin superdator upptäckte det.
Den andra frågan: "Var är vi?" ägnas inte så mycket uppmärksamhet att jag lade märke till det, men den tredje frågan: "Vart är vi på väg?" var litet för avancerad även för mig. Jag fattade nämligen inte riktigt hur den stora datavetaren lyckades programmera in datorernas genetiska kod i sitt program för att komma fram till sin upptäckt, men jag misstänker skarpt att Robert Langdon inte har full koll heller, utan litar på att ingen läsare är kritisk nog att bry sig om att datorer inte ens har några gener.
Nu kan man ju invända att denna låtsade vetenskaplighet bara är ett sidospår i en spännande mordhistoria, men i mordhistorier vill man ju gärna ha någorlunda begripliga motiv till morden. Och visst, galna mördare finns det ju alltid. Motiv som rädsla, missförstånd och okunskap vore spännande att bygga vidare på och fokusera mer på i dessa böcker, i stället för de märkliga sidospåren om verklig kunskap som läsaren, men inte mördaren, förutsätts ha missförstått.
