Linköpings folkmusikfestival

I helgen åkte jag med V-dala spelmanslag till Linköpings folkmusikfestival för att delta i VM för studentspelmanslag. Det är väldigt internationellt, för det finns ett norskt lag med bland alla svenska, Snaustrinda från Trondheim, så vi kan med gott samvete kalla det VM. Vi spelade ett medley av fyra låtar, med raffigt arr och fina övergångar, och vi kämpade väl, men jag tror att juryn var på jazzhumör i år, för de valde att dela ut segern till ett lag med litet mer den inriktningen än klassisk folkmusik. Å andra sidan fick den allra klassiskaste låten som spelades, nämligen Viggen, pris för bästa låt, så jag får kanske skylla på något annat än juryns humör.

Ett av de trevligaste inslagen på festivaler och stämmor tycker jag är workshopsen där man får lära sig nya låtar. Jag var på två, en väldigt bra med Daniel och Emma Reid som lärde ut en Mörköpolska med melodisk andrastämma och jazzig basstämma, och en spännande irländsk där vi fick både lyssna på den typiskt irländska jiggens betoning på 2:an och 4:an i en 4-takt, och lära oss två låtar.

Det var en hel del bra konserter. Direkt efter VM lyssnade jag först på Krajas stämningsfulla sång och sen på Sallyswags poppigare dansmusik. 

På lördagen var det dansteater, "100 hattar att sparka ner innan jag dör", som var en intressant föreställning om en kvinna som försöker finna sig själv. Innan dess hann vi lyssna en stund på Anna Fält, som sjunger finska sånger a capella med stor variation på rösten. 

Senare på kvällen spelade Triakel, en klassisk folkmusikgrupp med tre kända sydnorrlänningar, Emma Härdelin, Kjell-Erik Eriksson och Janne Strömstedt.

Beltaine är en polsk grupp som spelar en härlig blandning av flera folkmusikstilar, bl.a. polska. De tyckte faktiskt att det är kul att själva urtypen för svensk folkmusik och -dans kommer från deras land. (Hör på det, sverigedemokrater!) 

Sist av allt lyssnade jag på Yölaris, också med mycket inslag både från klassisk folkmusik och litet annat.

Dessutom har vi ju jammat en hel del: i puben, i korridoren, som blev rätt fylld på lördagkvällen, och i Katedralskolan, där masslogin var, tillsammans med Staustrinda. Kul att kunna litet norska låtar. Och Hardangerfela, som en i Snaustrinda spelade, är ett snyggt instrument.

Nu är det tre veckor kvar till oktoberstämman på UKK. Då ska vi spela till dans mitt i natten. Det blir nog en rapport därifrån också.