Jag var förstås tvungen att söka litet information om granar i allmänhet och julgranar i synnerhet. Nu menar jag inte extraktivämnena som jag jobbar med på labbet till vardags, utan mer kulturhistorian bakom den. Här hävdas det t.ex. att den har ansetts heligt sedan länge, och använts som skydd mot onda makter. Och visst ger en granskog en viss magisk känsla? Nordisk vildhet. Trots att de flesta granskogar inte är så vilda, och i de fall de är det är de mest till besvär för modernt naturbruk och naturvård när gamla fina ängar växer igen.
Men att traditionen att hugga ner en gran och gå och bära omkring på vid bröllop finns kvar här och var har jag sett med egna ögon, så någon sorts symbolik har den.
Om den, likt enris, skulle skydda mot smågnagare skulle det vara kul, för det är ju alltid spännande att hitta långsökta förklaringar till traditioner, vare sig de stämmer eller ej. Men om nu granris har tagits in enbart för att det luktar gott och ser fint ut, så duger det bra det med. Det är inget fel med krass estetik.
Vintergröna växter känns litet hoppingivande, att den sovande naturen inte är död utan kommer igen. Misteln fungerar visst på samma sätt för en del människor.
Jag tycker om granens funktion som hyllningsobjekt, när vi dansar runt den till vårt hemlands vemodiga sånger. Särskilt att härma grodornas ljud och rörelser känns viktigt för mig.
Och så godiset i smällkaramellerna så klart!
