Jakten på lyckan är en liten småmysig serie som jag har fastnat för. Det som är så fint är att det är inget djupt och överfilosofiskt med den, utan precis så där som lycka skall vara: naturlig och ständigt närvarande, en del av livet, som det är, utan slorslagenhet och krusiduller.
Jag såg en scen ur en film en gång, jag har för längesen glömt bort vad den hette, men det spelar ingen roll. Det handlade om en kvinna som låg på sin dödsbädd och fick tips om att hon, när hon kom till himlen, måste bestämma sig för ett ögonblick i livet som hon skulle uppleva i evighet. Tipsaren sa: "Välj inte det du tror är din lyckligaste stund, välj inte när du var på lyxsemester eller något annat extraordinärt. Välj istället en vanlig grå vardageftermiddag, när du har slutat från jobbet och hämtar barnen på dagis för att gå hem och äta middag."
Stunden när sonen kommer springande och ropar "mamma", visar upp en fin teckning som han har gjort åt mig, kramas och klär på sig ytterkläderna för att gå den korta promenaden hem till vårt lilla småslitna, plastfärgsröda 1980-talshus. Han berättar om dagen, vad de har ätit, vem han har lekt med, men också vem som har varit dum anförtror han mig. Och jag berättar vad jag har ätit, att jag har stått i labbet och blandat vätskor, suttit vid datorn och skrivit, och det var ganska kul, men en del jobb var tråkigt också. Inte skulle man vilja byta det mot en lyxsemester om dagen.
Lyxsemester i all ära, men det skulle bli rätt jobbigt i längden. Ständig eufori skulle ta kål på en. Det behövs, absolut, som små kickar i livet, men de blir ju bara kickar om man jämför dem med det ordinära i livet. Jag tillhör inte dem som anser att lycka är att vara förnöjsam och nöjd med det man har, utan att vilja sträva efter något mer. Däremot tycker jag att lycka är att se allt det fantastiska vi faktiskt har, och inse att det är fantastiskt, oavsett vad vi strävar efter och vad vi uppnår.
