Fast jag tycker ändå att min missuppfattning är en rätt sjysst missuppfattning i jämförelse med en del andra, där det mer har kommit att bli ett skällsord som används för att anklaga folk som undviker nannymetoder och auktoritärt föräldraskap. Eller överbeskyddande föräldrar, som i svt:s dokumentär "Curlingföräldrarnas farliga värld", som inte alls handlade om Hougaards "curlingföräldrar", utan om föräldar som inte lät sina barn vara ute och leka för att de var rädda för olyckor.
Mitt första intryck av "Curlingföräldrar och servicebarn" var av Bent Hougaard som en gammal sur gubbe som klagar på dagens ungdom och tyckte det var bättre förr när ungar lärde sig veta hut. Men boken har sina poänger. Den handlar inte alls om att man inte skall hjälpa sina barn i olika situationer, utan den är en reaktion på inställningen att undvika "metoder".
Han menar att rädslan att använda "metoder" i värsta fall kan leda till att föräldrar inte ingriper när de borde, och det är det och inget annat som han kallar "curling". En "metod" är ett sätt att hantera ett uppkommet problem, och brist på metoder är att inte hantera problemet alls! Hans "curlingföräldrar" är helt enkelt föräldrar som inte bryr sig om sina barn!
Han har namngett en rad metoder som han har iakttagit att föräldrar använder. Det är inga tips han ger, bara namn, och en del av dessa metoder, som aga, är han självklart mycket stark motståndare till.
1. Att "kväva" barnet: Skicka iväg, skamvrå/time out i den amerikanska betydelsen.
2. Straff: Ta bort fördelar eller saker, begränsa frihet, skälla, slå
3. Snabbstraff: Direkt orsak-verkan, om du... så...
4. Utsläckning: Övervaka neutralt och se om problemet löser sig själv
5. Elegant avledning: Få barnet att intressera sig för något annat
6. Göra problemet större: T ex skämtsamt föreslå att alla skall skrika vid matbordet om barnet gör det
7. Berömma det önskade beteendet: Ta barnet "på bar gärning" med att göra rätt.
8. Skapa en annan drivkraft. Undvika att de omöjliga situationerna uppstår: Tala om problemet innan det uppstår, gör barnet delaktigt, gör upp spelregler, förebygg.
Han förespråkar som regel nr 3, 7 och 8, och menar därmed att det är rätt bra att både prata, krama och ta bort saker som barnen gör illa andra med, allt efter situationen. Auktoritärt föräldarskap som i exempel 1 och 2 tar han däremot avstånd ifrån.
Jag gillar att han gav mig ett begrepp på en bra metod, som innehåller ordet "straff", så jag slipper stå i evighet och tjafsa med timeout-, rumsarrest, dra in veckopengen- osv-förespåkare som hävdar att det är ordet "straff" snarare än företeelsen jag är emot. Nu kan jag glatt säga att jag "snabbstraffar" mina barn, för att jag tycker att det är vettigt att lyfta undan barnet eller ta tillhygget när det slåss. För i en värld där ordet är viktigare än företeelsen är det viktigt med vilka begrepp man använder.
Ordet "curlingförälder" har helt och hållet mist all betydelse och utvecklats till ett nyord med samma användningsområde som "dalta", "klema" och "skämma bort" hade förut. "Dalta", "klema" och skämma bort" känns ju litet omoderna, många har ju fått en ny uppfattning om de orden och uppfattar det som något som bara användes till att försvara forna tiders auktoritära föräldraskap. Så råkade Hougaard introducera ett nytt ord som folk har förvrängt betydelsen av och missbrukar för att legitimera det moderna "nannyföräldraskapet". Det menade han säkert inte!
Men själv fortsätter jag att undra varför det är så viktigt att sätta ord på allt, varför "skämshörna" är så mycket bättre än "skamvrå" när det betyder samma sak och varför är det så viktigt att veta om det kan kallas för time out att lyfta bort barnet från en bråksituation. Har man hittat en metod som fungerar och som inte kränker barnet i onödan, så är det väl bara att använda den, jag tror att föräldrar har förmågan att avgöra sånt, om de bara vågar lita på sig själva!
