Ord och begränsningar

Jag har nyligen blivit rätt förundrad över fenomenet att hata dubbning av filmer. Netflix har nyligen dubbat en del vuxenfilmer och reaktionerna har varit, bland mer sansade sådana förstås: "Det borde vara olagligt!" De flesta inser förstås det absurda i att förbjuda dubbning enligt lag, och kan skratta lite åt det, men det är fortfarande en intressant fråga varför motståndet är så stort.

Jag tänker inte försöka besvara den frågan, utan jag tänker ge min syn på dubbning som en intressant litterär genre. Jag är en hängiven beundrare av kreativitet inom snäva ramar. Kreativitet handlar om att tänka utanför ramarna, men finns det inga ramar så blir det lite svårt att tänka utanför dem. Jag tänker istället att ju snävare ramarna är, desto mer kreativ behöver man vara.

De flesta har hört talas om MacGyver. Det är en hjälte som är känd för att hantera svåra situationer genom att utnyttja de få verktyg han har tillgängliga till annat än de är ämnade åt. Kreativitet, alltså. Samma förhållningssätt uppstår inom snäva litterära ramar, till exempel: Du ska skriva en sonett om kärlek, du får inte använda bokstaven U, och texten ska innehålla ordet "växelspak". Då gäller det verkligen att använda språket och orden på okonventionella och kreativa sätt.

Jag kan bara se dubbning som en till riktigt intressant begränsning som det krävs kreativitet för att komma över. I dubbning ska texten översättas med bibehållen betydelse, inom samma ramar som ursprungstexten, och med hänsyn till läpprörelserna! För en kreativ översättare måste det vara en spännande och givande uppgift, och dessutom berikande för språket i allmänhet.

Vimmerby berättar.

I helgen hölls litteraturfestivalen "Vimmerby berättar" i sagda stad. Som mor till en av eleverna på Vimmerby folkhögskolas musikallinje besökte jag staden mest för att titta på dotterns framträdande i kören på invigningen och som dansare i de koreograferade dikterna som spelades på kulturskolan, men fick dessutom flera fantastiska framträdanden på köpet. 

Diktläsningen av Olivia Bergdal på invigningen gav mersmak, och jag bestämde mig för att gå till diktläsningen på bokhandeln senare på dagen. Innan dess besökte jag en balett framförd av eleverna på gymnasiets dansprofil. Det var väldigt genomarbetad, seriös och bra, utförd i och utanför det gamla rådhusets vackra lokaler. 

I väntan på diktläsningen i bokhandeln deltog jag i diktverkstaden och författade en egen dikt, eller kanske mer ett ordkollage, av tidningsurklipp plockade på måfå ur en korg. Diktuppläsningen av fyra författare gav ännu mer mersmak, så jag bestämde mig för att försöka få plats på föreställningen "Everything is poetry baby" på stadshotellet på kvällen, trots att det var fullsatt när jag försökte få biljetter dagen innan.

Jag och dottern kom till stadshotellet när föreställningen började klockan 20:00. Det var rätt fullt, men de klämde in oss, och det var vi så glada för. Diktuppläsningen var lika känslosam, rolig och avslappnad som en popkonsert. Sex poeter, författare och en popartist läste upp sina texter, med helt olika karaktär, med sådan inlevelse som små teatermonologer. 

Böcker fanns till salu och trots grav beslutsångest köpte jag till slut sonettkransen "Barnet" av Olivia Bergdal, eftersom jag är fascinerad av det strikta versmåttet och beundrar dem som vågar skriva på rim. Det finns fraser i hennes dikter som går rakt in i hjärtat, och med hjälp av rimmen hänger allt ihop i de vackra målningar av ord som hon presenterar.

Dottern köpte "Du är inte full, du är fylld" av Lina Ekdahl, för den är fantastiskt rolig i sin tillspetsade igenkänningskomik. Hon har även skrivit en barnbok som beskriver vardagssaker som även vuxna borde ta del av, eftersom den så tydligt beskriver oss människor som mest lika, vad vi än gör och vart vi än kommer ifrån. Hon beskriver oss som "vi", som kontrast till de "jag" eller "vi och dom" som dominerar samhället just nu.

En annan poet jag la märke till var Cecilia Alstermark med "Pärlemor" och "Fosterlandet", som är känslomässiga berättelser om barn och barnafödandets plats i livet. 

Slutligen ska jag skriva lite om kontroversen med kommunpoeten Jimmy Alm i Tranemo, som har handlat om att skattepengar påstods tas från vård och omsorg till diktandet. För det första stämmer det inte för att det är inte kommunen som har finansierat honom, och för det andra stämmer det inte för att budgetposten som hade belastats, om han hade finansierats av kommunen, hade varit den som är vikt åt kultur. Jag förstår personligen inte vad som är fel med en sådan inspirationskälla till diktande, liksom exempelvis kulturskolan lyckligtvis brukar vara väldigt okontroversiell.

Sammanfattningsvis är jag djupt imponerad av Vimmerbys kulturella styrka. Att det finns flera världsledande författare som är mer eller mindre knutna till Vimmerby råder det absolut ingen tvekan om.

Symaskinsagenten

Jag gick bort en dag ifrån gumma och hem
men så fort jag 'na ryggen vänt
hem till henne kom, kan ni gissa vem?
Förbannade symaskinsagent!
och han skrövla och skröt om sin nya maskin
som från Stockholm nyss anlänt.
Det var det bästa som nånsin hänt.
Förbannade symaskinsagent!

På månadsavbetalning skulle hon den få,
för mitt namn är i bygden känt,
och maskinen lura han min gumma på.
Förbannade symaskinsagent!
Och nu syr hon både morgon, middag och kväll
hon är tvär som förr var snäll.
Det är då rakt åt Hälsingland vänt!
Förbannade symaskinsagent.

Jag kom hem en dag för att få mig litet mat
Då var allting i pannan bränt
Det var mögel och skrap i koppar och fat
Förbannade symaskinsagent!
Och på bordet stod en flaska med vin
och bästa kaffeporslin
sovrumsdörren stod på glänt
Förbannade symaskinsagent

Den här sången är en av dem som sjungs i mitt Sundsvallsspelmanslag. Den skulle kunna handla om min morfars far, om de inte vore för vinflaskan. Han var nämligen nykterist. Jag hoppas innerligt att det är mer i låten som inte stämmer in på honom.

Alfred Ljunggård föddes i Svärdsjö 1887, av Brita Danielsdotter och Jan Olsson, och var bror till Gustaf Johansson. Han flyttade till Falun och gifte sig med min morfars mor, som passande nog arbetade som hemsömmerska, det vill säga att hon arbetade hemifrån med att sy. Min mamma har berättat att hon vältrade sig i att få sy fina klänningar åt mamma, den enda flickan i rakt nedstigande led. Förutom henne hade de två söner, Sven och min morfar Gunnar (född 1913) och tre sonsöner. Själv sålde Alfred alltså symaskiner, av märket Singer. Symaskinsförsäljare verkar mest kunna liknas vid gårdagens dammsugarförsäljare, för oss som är gamla nog att minnas dem, och som dagens telefonförsäljare. Men från släkten har jag aldrig någonsin hört något ont om honom.