I lördags var årets Oktoberstämma, och som vanligt hängde jag där en stund på dagen, men i år var jag även där på kvällen för att spela till dans med V-dala spelmanslag mitt i natten, efter ett galet jam i rulltrappan, som kändes livsfarligt i början, men som faktiskt gick riktigt bra.
Som vanligt var jag på upptäcktsfärd bland instrumenten. För några år sedan testade jag att spela nyckelharpa, som ju inte är så ovanligt, men i år testade jag hummel, ett instrument som enligt vikarien vid utställningsbordet (självaste säckipeblåsaren Olle Gällmo), endast trakteras på hög nivå av tre personer i Sverige. Man kan bli riksspelman på det, men ingen har försökt.
Hummel är ett gammalt svenskt folkinstrument, som är en slags cittra med greppbräda så man kan spela melodier. Den ser ut som en halv luta, men spelas på ett bord, eller i knät som jag gjorde, fast då låter det ju inte lika mycket. Det är enkelt och lätt att bygga, så en av dessa tre ovan nämnda hummelspelare, Jan Winter (som faktiskt spelar på Olle Gällmos fantastiska skiva Med pipan i säcken) uttryckte riktig förvåning över att det inte var mer populärt.
Jag kan dock se vissa hinder med instrumentet, som det i och för sig delar med både säckpipa och vevlira, som ändå är minst sagt populära instrument. Det är stämt i en tonart, men går visserligen att stämma om, men det känns begränsat för en fiolspelare som är van att kunna spela det mesta.
Nu kan det ju ses som en utmaning för begåvade musiker att hitta andra lösningar om de spelar i en grupp med andra instrument. Durspelare har jag hört lösa det genom att helt enkelt hoppa över vissa toner och ackord som de inte kan ta. Det är kanske svårare med instrument med bordun, och även om man just på hummel kan välja att inte spela på bordunsträngarna, så klingar de ju med.
Oftast blir det de andra musikerna som får anpassa sig efter de tonartsbegränsade instrumenten, och det går ju bra. Fast personligen tycker jag att det är litet tröttsamt att bara kunna spela i en eller ett par tonarter, så det är väl mitt eget hinder jag ser.
