Petrus Fagerlund heter min äldsta kända släkting på den helt manliga linjen. I min uppväxt fick jag alltid höra historien att han var född av en torpare i Fagerhult i Småland, studerade i Kalmar och Lund, och blev kyrkoherde i Långlöt på Öland. När jag senare kollade upp saken med hjälp av min släktforskarintresserade make, så visade sig inte så mycket stämma alls.
För det första hittade vi honom inte i födelseböckerna för Fagerhult åren runt 1714. Vi hittade två Peter födda 1714, varav en blev kvar i byn och en försvann tidigt, och vi vet inte vart. Det kan ju ha varit han, men det finns ingen som helst länk mellan den anteckningen och de som dyker upp i Långlöt 36 år senare.
I Kalmar skolas matrikel finns en lucka mellan 1726 och 1739, så om han studerade där mellan de åren, så finns det ändå inte antecknat där.
Den anteckning som gör anspråk på hans tidigaste historia är denna:
"Studerande Kalmarbor i Lund, 1668-1907: biografiska o. genealogiska anteckningar" Avskrift Scannad
1739
75. Petrus Fagerlund, f. i Fagerhult 1714. F.
torpare; prästvigd 1750, dog såsom s. m. adjunkt i
Långlöt 1752.
Texten är ganska otydlig, men antyder att han hade anknytning till Kalmar, studerade i Lund 1739 och bodde i Långlöt 1752.
Klart är att han bodde i Långlöt, medan han tjänstgjorde som icke-ordinarie adjunkt i Gärdslösa, grannsocknen. Kyrkoherde blev han aldrig. På landsarkivet i Vadstena hittade vi en massa ansökningsbrev till tjänster, och det är rätt intressant att läsa hur de utformades på den tiden. Det var helt annorlunda än nu, när man ska framhäva sin egen förträfflighet, vare sig det stämmer eller ej att man är förträfflig. Då var det en vädjan om jobb. Han skrev om hur eländig och fattig han var och bad om förbarmande för honom och hans familj och att de i sin godhet skulle anställa honom trots att han inte var värdig tjänsten.
Han gifte sig med Hedvig Eleonora von Hertzen. De fick flera barn.
Enligt kyrkböckerna dog han 1776. Hans bouppteckning är 8 sidor lång, varav 7 sidor upptas av böcker. Nu förstår jag varifrån min far, som hade ett helt rum fullt av böcker längs väggar, golv och tak, samt en hel del utspritt i resten av huset, fick sina gener.
Kanske är den information man kan finna om honom i uppslagsböcker den enda man kan hitta. Annars kan en öppning till mer information om hans bakgrund vara att leta igenom inskrivningsdokumenten till Lunds universitet runt år 1739. Jag satt i en halv dag i Lund och letade igenom ungefär en fjärdedel innan jag tröttnade och gick till Kulturen istället. Någon mer uthållig får ta över.
ABBA-comebacken, en kul grej och inget mer.
Många är de exempel på musikgrupper, filmare och andra som lever länge på gammal berömmelse. De kan tjäna massor av pengar på att det inte spelar så stor roll att fortsättningen inte håller samma kvalitet. Är uppföljaren till succén en katastrof, så ger det bara folk mer att prata om. All publicitet är bra publicitet. Och här sitter jag ju också och ger ABBA mer publicitet.
Inte för att de nya låtarna är katastrofalt dåliga, men ska en grupp som ABBA göra comeback med hedern i behåll borde de göra det med något exceptionellt bra, och det är inte de nya låtarna. De tillför inget, känns lite onödiga för musikvärlden. ABBA var odödliga, och det är en stor risk de tar att störa den mytiska föreställningen om dem.
Jag är en av dem som först på senare tid har förstått hur stora ABBA en gång var. Det är skvalpop de framför, inte en musikstil som jag normalt lyssnar på, men det är betydligt mer än så: De uppfann ju skvalpopen! Det är deras musikstil, som har lagt grunden till hela den globala skvalpopvärlden sedan dess. Vilken oerhörd bedrift det är, intelligent och banbrytande.
Men det är inte nytt längre. De nya låtarna låter ungefär som all skvalpop har gjort sedan de själva introducerade den för nästan 50 år sen. Visst kan där anas en viss utveckling, lite samma toner som Kristina från Duvemåla, men nydanande är de inte. Dessutom är de rätt medelmåttiga i jämförelse med de bästa låtarna som de har gjort.
Den enda anledningen till deras comeback som jag kan komma på, förutom att pengarna är slut, och det är de nog inte, är att de själva tycker att det är jättekul att på ålderns höst få återförenas och uppleva gamla minnen, och det kan man ju unna dem. Allt man gör behöver inte tilltala andra människor, så låt oss betrakta detta infall som en liten egotripp och inte som något betydelsefullt i ABBA-historien. Sluta hylla låtarna och ta det för den lilla kuliga grej det är för dem!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)