Klädkoder och självpresentation

SvD:s pågående tre dagar gamla debatt angående riksdagsledamöternas klädstil får mig att tänka på en gammal kursbok i etnologi vid namn "som man är klädd blir man hädd". Jag skall leta upp den ur mina hyllor så fort jag hinner. Innan dess får jag nöja mig med att länka till projektbeskrivningar i antikens kultur- och samhällsliv, populärvetenskapliga artiklar och kloka amatörbloggar.

Kläder har ofta, sedan länge över hela världen använts för att kommunicera social status. Kläderna är en viktig del i hur man uppfattas av andra. Nuförtiden i vårt samhälle, där alla människor enligt liberalismens världsbild betraktas som likvärdiga, finns det inga restriktioner i vardagslivet. På 1700-talet däremot fanns det bestämmelser om hur de olika stånden fick klä sig, för att ingen skulle kunna misstas för att tillhöra en annan grupp med en annan social status än den de tillhörde.

Nu bestämmer vi själva hur vi vill klä oss och hur vi vill att andra skall uppfatta oss på vår fritid. Dock inte alltid i yrkeslivet. Uniformen signalerar myndighet. Så gäller lika för allt från brevbärare till generaler. Med uniformen visar vi att vi har en viss ställning i samhället. Den ger också en sorts instruktion för hur andra skall uppfatta en.

Civila uniformer som kostymer och dräkter används för män och kvinnor i civila maktpositioner. Det är inte alltid reglerat av arbetsgivaren, men för att uppfattas som respektingivande brukar det löna sig att vara propert klädd. Så har det vanligtvis varit i riksdagen. Men nu höjs alltså rösterna mot den förslappade klädstilen.

Det intressanta är inte huruvida vi bör införa en fast klädkod i riksdagen. Precis som några debattörer skriver är det i enlighet med demokratin att alla kan klä sig som de vill. Och den principen är extra viktig att efterleva i riksdagen. Ändå brukar det löna sig att klä sig någorlunda propert för att bli mer trovärdig då man representerar folket i ett helt land och är med och fattar beslut i alla dessa människors ställe. Vad beror det på att folkets representanter börjar bli mindre noga med att bry sig om ifall de blir betraktade som de höga beslutsfattare som de är?

Jag tänkte dra en parallell med ett annat fenomen i samhället. En politiskt aktiv (folkpartist) kollega till mig har en rätt otrevlig hypotes angående den ökande andelen kvinnor i riksdagen. Han tror att den har att göra med näringslivets ökande makt de senaste decennierna. I näringslivets topp dominerar fortfarande männen, och hans hypotes går ut på att männen har "röstat med fötterna" och dragit sig ur den gamla makthavande instansen när kvinnornas inflytande ökade och skapat sig en ny.

Om detta stämmer, kan det då kopplas även till kläderna? Har riksdagens makt minskat, så att det syns på vad de väljer att ha på sig?

Jag vet inte hur näringlivets toppar klär sig, men det skulle vara intressant att se om även de kan tänka sig att gå i jeans och T-shirt på viktiga möten. Om det är så har klädmodet helt enkelt ändrats, och det vore bara trevligt. Om det inte är så lär problemet med riksdagens minskade makt knappast kunna avhjälpas med en dresscode i plenisalen.

Maskrosorna blommar!

Ja, de har väl blommat ut nu, men för en vecka sedan stod de gula och fina i trädgården.

Nu när nationaldagens morgon gryr tycker jag att det är på sin plats att berätta en historia om en annan gul och fin blomma. Jag fick för ett tag sen frågan av en person, uppväxt i USA, om vad som var så speciellt med tussilago. Hon tyckte inte de var speciellt fina och förstod inte alls varför alla svenskar blev så saliga över dem.

Jag har aldrig förut reflekterat över varför tussilago är så fanatastiska, men när man blir ifrågasatt på det där sättet får man tillfälle att tänka. Ingen bryr sig väl egentligen om hur tussilago ser ut. Det gula, hoppingivande ljuset de sprider i snömoddiga dikesrenar blir ändå sagolikt vackert i många betraktares ögon. Det första vårtecknet efter en lång och mörk vinter.

Dyrkan av tussilagon kan nog betraktas som en nationell, eller åtminstone klimatzonsmässig, gemensamhetsskapare. Den innebär så mycket mer är att bara vara en blomma, på en plats på jorden där vi är så påverkade av årstidernas växlingar och solens försvinnande och återkomst. Kanske är det ett tecken på att man är svensk när man förstår den inneboende skönheten i dessa små mediokra, gula blommor? Min amerikanska väninna verkade förstå, så då är hon ett steg närmare den obevekliga försvenskningen.

Maskrosor är inte riktigt samma sak, men de är trots allt inte onda. Sonens bukett, som han var ute och plockade, väcker känslor den med. Syrener och äppelträd blommar samtidigt, men de är så pretentiösa på något sätt. Alla gillar dem, de är vackra, och det förtar litetgrann av den förutsättningslösa känslan.

I övrigt har ringblommorna skjutit skott i växthuset och tomatplantorna är utsatta. I växthuset gror dill, gräslök och diverse prydnadsblommor, i trädgårdslandet potatis och sallad. Hoppas på en lagom varm och lagom regnig sommar. Lagom är bäst. Inte mellanbra eller lagom bra, utan bäst!