Jag lägger här ut ett recept på irländsk fruktkaka som har blivit tradition hemma hos oss.
225 g smör
225 g mörkt muscovadosocker
6
ägg
340 g mjöl
1/2 tsk bakpulver
ca. 1 dl whiskey (eller mer)
rivet skal av en citron,
675 g torkad frukt t.ex. russin, fikon etc. efter behag.
60 g
skalad mandel
225 g fruktskal (såna små kanderade fyrkanter, typ
suckat)
1/2 tsk "mixed spice", pepparkakskrydda är okej
60 g mald
mandel
Man kan även ha cocktailbär istället för litet av den torkade frukten. Dessutom hävdas att kakan blir saftig om man har i ett rivet äpple,
eller riven mandelmassa, men det har jag inte provat. Engelsk/irländsk
mixed spice innehåller andra kryddor än svensk pepparkakskrydda, bl.a.
koriander.
Kvällen innan ska all frukt och skal ligga i blöt i
hälften av whiskeyn. Använder du annan frukt än russin ska du klippa/skära den i
små bitar. Själv tycker jag att 1/2 dl känns för litet för att lägga all frukt i blöt i, brukar ta minst en deciliter till det.
Dagen därpå: förbered en kakform på typ 23-25 cm i diameter
(eller en fyrkantig motsvarig). Smöra den, och klä den med bakplåtspapper som
också är smörat.
Sedan rör du smör och socker pösigt. I en annan skål vispar
du ihop äggen med pepparkakskryddan, och sedan tillsätter du detta till
smör-socker-blandningen lite i taget, och rör väl mellan varven.
Vänd
ner siktat mjöl och bakpulver.
Blanda ner frukten och whiskeyn den legat
i.
Häll i kakformen, bre ut den så det är ett jämnt lager, gör en liten
fördjupning i mitten bara (alltså så att smeten är tjockare utmed kanterna).
Grädda i 175 grader. I kokboken står det 3½ timme, men den brukar
vara klar tidigare. Kolla med sticka. (Jag brukar ibland täcka med folie den sista tiden så den inte blir bränd på ytan.)
Ta ut den och häll över
resten av whiskeyn (1/2 dl till).
Låt kallna helt. Vira in i folie el.dyl. och låt stå
i en till två månader. Efter engelskt mönster skall man ta ut den ungefär var tionde dag och hälla på
mer whiskey.
Lästips: http://www.guardian.co.uk/lifeandstyle/
... stmas-cake
Aksel Sandemose: En flykting korsar sitt spår
Jag har länge velat läsa denna bok eftersom jag är innerligt trött på de tröttsamma referenser till "Jantelagen" som dras upp i tid och otid i alla urspårade diskussioner. Jag har velat veta vad den egentligen handlar om, eftersom folk som beklagar sig över den inte alltid verkar ha riktig koll. Att den handlar om konformism och social kontroll vet nog de flesta. Likaså att den inte handlar om Sverige, det står tydligt i förordet att den finns i hela världen, fast en del tror uppenbarligen att de kan använda den som en unik beskrivning om Sverige ändå.
Jantelagen nämns som en liten detalj i boken. Den är inget nyskapande eller speciellt alls, det är tvärtom ett av de vanligaste temana på böcker från hela världen, både tidigare och senare. Lagen beskriver en känsla av utanförskap som huvudpersonen upplever på grund av hans omgivnings dåliga acceptans emot hans udda personlighet. Hade författaren haft en tanke på att den, eller en missuppfattning av den, skulle forma ett helt grannlands nationella identitet, skulle han nog dessutom ha formulerat den litet mer precist.
Vilken sorts konformism handlar det om då? Svaret är att det inte specificeras. Inte alls! Jante är en by i Danmark där en hård bymentalitet råder. Folk ska hålla sig på sin plats, rik ska vara rik och fattig ska vara fattig, lantis vara lantis och stadsbo vara stadsbo, allt annat straffas med utfrysning. Det var så samhället såg ut då. Nu ser det annorlunda ut, och om Jantelagen fortfarande gäller, vilket den gör eftersom social kontroll är universellt, så är det andra normer som ska följas.
Det paradoxala är att det som nu ofta i skräpjournalistiken kallas för att "gå emot Jante": normen att framhäva sig, visa framfötterna överallt och uppmuntra andra att skryta, är precis lika mycket jantelag som någonting annat. I Aksel Sandemoses Jante var det förbehållet de välbärgade att signalera med lyxvaror hur mycket pengar de hade. Men det är precis lika mycket jantelag att prisa alla som "vågar" göra det medan man trycker ner dem som vågar knysta om att de inte alls vill framhäva sig. Den som är udda nog att gå för sig själv i ett hörn av livet är precis lika socialt utfryst nu som förr.
Jantelagen är alltså ingen universell lag om att man inte får framhäva sig. Det är en känsla av att inte bli accepterad för den man är! Och även om min känsla ser ut så här, så kanske din känsla ser annorlunda ut. Att gå emot Jante handlar om att respektera varandra och våra upplevelser, låta oss ha våra egna uppfattningar om hur vi ska leva våra liv.
Det är dessvärre mycket svårare än många tror. Socialt tryck och Jantelag är tyvärr en del av det som formar en civilisation. Det måste finnas normer för hur vi ska bete oss för att förstå varandra och kunna kommunicera. Ändå borde det vara möjligt att låta alla vara med och bestämma hur dessa normer ska utformas, och inte de som skriker högst och utövar social kontroll genom att felaktigt anklaga alla som säger emot dem att de bara styrs av jantelagen.
Jantelagen nämns som en liten detalj i boken. Den är inget nyskapande eller speciellt alls, det är tvärtom ett av de vanligaste temana på böcker från hela världen, både tidigare och senare. Lagen beskriver en känsla av utanförskap som huvudpersonen upplever på grund av hans omgivnings dåliga acceptans emot hans udda personlighet. Hade författaren haft en tanke på att den, eller en missuppfattning av den, skulle forma ett helt grannlands nationella identitet, skulle han nog dessutom ha formulerat den litet mer precist.
Vilken sorts konformism handlar det om då? Svaret är att det inte specificeras. Inte alls! Jante är en by i Danmark där en hård bymentalitet råder. Folk ska hålla sig på sin plats, rik ska vara rik och fattig ska vara fattig, lantis vara lantis och stadsbo vara stadsbo, allt annat straffas med utfrysning. Det var så samhället såg ut då. Nu ser det annorlunda ut, och om Jantelagen fortfarande gäller, vilket den gör eftersom social kontroll är universellt, så är det andra normer som ska följas.
Det paradoxala är att det som nu ofta i skräpjournalistiken kallas för att "gå emot Jante": normen att framhäva sig, visa framfötterna överallt och uppmuntra andra att skryta, är precis lika mycket jantelag som någonting annat. I Aksel Sandemoses Jante var det förbehållet de välbärgade att signalera med lyxvaror hur mycket pengar de hade. Men det är precis lika mycket jantelag att prisa alla som "vågar" göra det medan man trycker ner dem som vågar knysta om att de inte alls vill framhäva sig. Den som är udda nog att gå för sig själv i ett hörn av livet är precis lika socialt utfryst nu som förr.
Jantelagen är alltså ingen universell lag om att man inte får framhäva sig. Det är en känsla av att inte bli accepterad för den man är! Och även om min känsla ser ut så här, så kanske din känsla ser annorlunda ut. Att gå emot Jante handlar om att respektera varandra och våra upplevelser, låta oss ha våra egna uppfattningar om hur vi ska leva våra liv.
Det är dessvärre mycket svårare än många tror. Socialt tryck och Jantelag är tyvärr en del av det som formar en civilisation. Det måste finnas normer för hur vi ska bete oss för att förstå varandra och kunna kommunicera. Ändå borde det vara möjligt att låta alla vara med och bestämma hur dessa normer ska utformas, och inte de som skriker högst och utövar social kontroll genom att felaktigt anklaga alla som säger emot dem att de bara styrs av jantelagen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)