Den musikaliska friheten

Jag har hittat en avhandling som jag inte visste att jag har väntat på, som handlar om att befria sig från nottrogenheten inom klassisk musik. https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/71324

Idealet att följa noterna exakt uppstod på 1800-talet när noter började tryckas i stor skala, och kontakten mellan musiker och kompositör minskade. Beteckningar för hur kompositören spelade blev viktigare och utvecklades till ett ideal om att spela som kompositören "ville". 

Jag som spelar både folkmusik och klassiskt får ju ofta höra att skillnaden är att folkmusiken är friare, medan man inom klassisk musik ska följa noterna, men nu verkar musikformerna kunna närma sig varandra även på denna punkt.

Senast jag spelade wienervals påpekade dirigenten något som jag inte hade tänkt på förr, att den ska spelas med kort etta och längre tvåa. Alltså att det andra slaget i takten ska komma lite tidigare än noterat. Lyssnar man på wienerfilharmonikerna på nyårsafton hörs det tydligt. Sånt är ju vanligt inom folkmusiken, och wienervals, det klassiskaste av klassiskt, har faktiskt sitt ursprung i österrikisk folkmusik.

Den klassiska musiken kan man ju anpassa  till sin egen spelskicklighet genom att "fuska" och inte spela alla noterade toner i svåra passager. Nu verkar det helt ok att även göra tvärtom, krångla till lite enklare passager genom att smycka ut med prydnadtoner som inte står i noterna. 

Jag minns en tysk som sa att bara tyskar kan spela Bach på tyska, och alla andra spelar med brytning. Jag vet inte om det stämmer exakt men andemeningen köper jag, att det finns olika sätt att spela Bach och det speglas av de traditioner som musikern är uppvuxen med. Bach ska ju ha verkat på den tiden då det fortfarande improviserades och personifierades, så tolkningen kanske har varit friare än med senare musik. Jag känner att jag har en liten lucka i mina musikkunskaper här som behöver fyllas. 

Noter är inte musik, utan musiken skapas av musikern, inom alla musikformer. Noterna är inte exakta beskrivningar, utan mer som ett "skelett" att utgå ifrån när man skapar musik. Jag tror att de rester av inbitna folkmusiksnobbar som fortfarande finns kvar får ge sig snart, de är inte ensamma om skapande och känsla, utan sånt har även klassiska musiker. 

Reflektioner om rytm, puls och spelmanstraditioner.

Denna helg var den fjärde sammankomsten på folkmusiklinjen Kapellsberg deltid distans på Härnösands folkhögskola. Det är en helt fantastisk kurs med gräddan av gräddan av folkmusiker och pedagoger, och väldigt givande. I helgen övade vi bland annat Bingsjö- och Orsa-låtar. 

Vi pratade om hur de olika spelmännen hade olika sätt att rytmisera låtarna. Vissa spelar mer raka taktslag medan andra till exempel har olika tidiga tvåor (andra taktslaget i en tretakt) eller drar ut på de sista tonerna i en takt. Vi pratade också om hur olika uttrycket kan vara om man spelar till dans jämfört med om man (som Hjort Anders) spelar mer som konsertartist.

Ellika Frisell, en av lärarna (som verkar vara mer av dansspelmansslaget) brukar använda det som hon kallar "svängdörr". När det är en 16-dels figur på det tredje taktslaget binder hon de två första tonerna och väntar sedan lite med de två sista, som hon inte binder. Hon pratade om vikten av puls i låtarna och vad jag uppfattade av henne (jag kanske har fel?) är att vissa spelmän anser att pulsen kan vara ojämn, och en tidig tvåa är på den tidiga pulsslaget, medan ett annat sätt att se det är att tvåan kommer tidigt, alltså innan pulsslaget. Hon själv ser pulsen som regelbunden, sedan rytmiserar man i förhållande till den, och kommer alltid tillbaka till samma puls på slutet.

Polymetrik var ett nytt ord för helgen. Det innebär att ha flera olika pulser samtidigt. (Till skillnad då från polyrytmik, som innebär att ha flera olika rytmer, men samma puls.) Metrik är hur man delar upp pulsen ytterligare, till exempel i sextondelspolskor och triolpolskor, där de tre taktslagen är uppdelade i sextondelar respektive trioler. Grupperar man dessa sextondelar eller trioler på olika sätt i olika stämmor får man en känsla av flera olika pulser. Enligt detta elevarbete från musikhögskolan kan man säga att man överlagrar två olika taktarter, som 3/8 och 4/4 i exemplet nedan från nämna arbete. Alltså sådana där rytmer som är så svåra att hålla, tänker jag.

Klaver var ett annat tema. Det är rytmer som styr melodislingan i en viss typ av musik, och som återkommer i flera låtar av den typen och som kan användas i bordunstämmor och kompstämmor. Vi fick öva på en polskeklav på två takter som vi satte ihop med flera av de polskor vi spelade.

Vi pratade också om hur traditioner uppkommer i olika byar, till exempel att Orsa ofta har en takt extra i slutet av varje del av låten. Ellika spekulerade lite om det var någon sort identitetsskapande, att man skriver låtar så för att markera gemenskap i orten.

Ju mer man lär sig desto mer inser man hur okunnig man är. Visst har jag spelat allt detta tidigare, men inte haft namn för det. Av någon anledning blir allt tydligare och konkretare när man vet vad man gör.

Spännande läsning om Bingsjömusiken.

Jesper Juul - Nu publicerar jag ett gammalt utkast som har legat halvfärdigt i åratal.

Undrar om det lönar sig att säga till en tvååring att telefonen kan gå sönder. Visst säger man så, det gör jag också, men man skall nog inte ha några förväntningar på att det går in. "Telefonen ska ligga på bordet" är väl bra?

I Jesper Juuls "Ditt kompetenta barn" skrivs det mycket om att sätta gränser runt sig själv istället för runt barnet. Jag har genom tiden som mamma ofta varit med i diskussioner om vad det egentligen betyder. Att formulera tillsägelser som det jag vill att barnet ska göra istället för att upprätta regler som barnen måste följa är ett vanligt förslag: "Jag vill inte att du slår mig" fungerar på det sättet, för det är det ju jag som måste bestämma, eftersom det gäller mig och min kropp, precis som ett barn måste få bestämma att hen inte vill bli slagen. Om "Du får inte slå mig" begränsar barnet mer så ser jag ingen anledning att uttrycka mig så.

Problemet kvarstår bara när det gäller att slå andra. Att du inte får slå din lillasyster handlar ju inte om att kränka mina gränser utan om att kränka hennes.

Men det blir ännu mer komplicerat när det gäller en telefon. En tvååring fattar ju inte att det är jag som måste köpa en ny telefon om den vi har går sönder. Vad signalerar jag till barnet om jag säger: "Jag vill inte att du kastar telefonen på golvet" istället för "Du får inte kasta telefonen". Om man säger så här har man ju gjort den vuxnas vilja mer värd än barnets. Tänk om barnet vill kasta telefonen i golvet, varför ska man göra som den vuxna vill då?

Jag tror att en tvååring medvetet testar gränser. Det gör alla, även vuxna. Vi vill veta hur saker och ting fungerar i olika situationer, men ju äldre och mer erfarna vi blir desto mer nyanserat och sofistikerat blir testandet. Barnet testar nog framför allt föräldrarnas reaktioner. De försöker inte göra mamma arg, utan de vill bara veta hur hon reagerar, för att få veta vad som är socialt gångbart och samla på sig sådana erfarenheter. För människor oavsett ålder är sociala.

För att förstå att det inte är socialt gångbart att kasta en telefon i golvet kanske det inte spelar så stor roll vad mamma säger, bara att hon uttrycker missnöje på något sätt. Sätta gränser runt sig själv och inte runt barnet handlar nog inte om att visa allt i hela världen som är socialt gångbart. Jag tänker att det mer handlar om när föräldern vill köpa godis, lyssna på skrik eller torka upp utspilld mjölk. En förälder kan inte vara företrädare för alla saker och människor och sätta gränser runt allt annat än barnet utan att samtidigt begränsa barnet i viss mån.

Ord och begränsningar

Jag har nyligen blivit rätt förundrad över fenomenet att hata dubbning av filmer. Netflix har nyligen dubbat en del vuxenfilmer och reaktionerna har varit, bland mer sansade sådana förstås: "Det borde vara olagligt!" De flesta inser förstås det absurda i att förbjuda dubbning enligt lag, och kan skratta lite åt det, men det är fortfarande en intressant fråga varför motståndet är så stort.

Jag tänker inte försöka besvara den frågan, utan jag tänker ge min syn på dubbning som en intressant litterär genre. Jag är en hängiven beundrare av kreativitet inom snäva ramar. Kreativitet handlar om att tänka utanför ramarna, men finns det inga ramar så blir det lite svårt att tänka utanför dem. Jag tänker istället att ju snävare ramarna är, desto mer kreativ behöver man vara.

De flesta har hört talas om MacGyver. Det är en hjälte som är känd för att hantera svåra situationer genom att utnyttja de få verktyg han har tillgängliga till annat än de är ämnade åt. Kreativitet, alltså. Samma förhållningssätt uppstår inom snäva litterära ramar, till exempel: Du ska skriva en sonett om kärlek, du får inte använda bokstaven U, och texten ska innehålla ordet "växelspak". Då gäller det verkligen att använda språket och orden på okonventionella och kreativa sätt.

Jag kan bara se dubbning som en till riktigt intressant begränsning som det krävs kreativitet för att komma över. I dubbning ska texten översättas med bibehållen betydelse, inom samma ramar som ursprungstexten, och med hänsyn till läpprörelserna! För en kreativ översättare måste det vara en spännande och givande uppgift, och dessutom berikande för språket i allmänhet.

Vimmerby berättar.

I helgen hölls litteraturfestivalen "Vimmerby berättar" i sagda stad. Som mor till en av eleverna på Vimmerby folkhögskolas musikallinje besökte jag staden mest för att titta på dotterns framträdande i kören på invigningen och som dansare i de koreograferade dikterna som spelades på kulturskolan, men fick dessutom flera fantastiska framträdanden på köpet. 

Diktläsningen av Olivia Bergdal på invigningen gav mersmak, och jag bestämde mig för att gå till diktläsningen på bokhandeln senare på dagen. Innan dess besökte jag en balett framförd av eleverna på gymnasiets dansprofil. Det var väldigt genomarbetad, seriös och bra, utförd i och utanför det gamla rådhusets vackra lokaler. 

I väntan på diktläsningen i bokhandeln deltog jag i diktverkstaden och författade en egen dikt, eller kanske mer ett ordkollage, av tidningsurklipp plockade på måfå ur en korg. Diktuppläsningen av fyra författare gav ännu mer mersmak, så jag bestämde mig för att försöka få plats på föreställningen "Everything is poetry baby" på stadshotellet på kvällen, trots att det var fullsatt när jag försökte få biljetter dagen innan.

Jag och dottern kom till stadshotellet när föreställningen började klockan 20:00. Det var rätt fullt, men de klämde in oss, och det var vi så glada för. Diktuppläsningen var lika känslosam, rolig och avslappnad som en popkonsert. Sex poeter, författare och en popartist läste upp sina texter, med helt olika karaktär, med sådan inlevelse som små teatermonologer. 

Böcker fanns till salu och trots grav beslutsångest köpte jag till slut sonettkransen "Barnet" av Olivia Bergdal, eftersom jag är fascinerad av det strikta versmåttet och beundrar dem som vågar skriva på rim. Det finns fraser i hennes dikter som går rakt in i hjärtat, och med hjälp av rimmen hänger allt ihop i de vackra målningar av ord som hon presenterar.

Dottern köpte "Du är inte full, du är fylld" av Lina Ekdahl, för den är fantastiskt rolig i sin tillspetsade igenkänningskomik. Hon har även skrivit en barnbok som beskriver vardagssaker som även vuxna borde ta del av, eftersom den så tydligt beskriver oss människor som mest lika, vad vi än gör och vart vi än kommer ifrån. Hon beskriver oss som "vi", som kontrast till de "jag" eller "vi och dom" som dominerar samhället just nu.

En annan poet jag la märke till var Cecilia Alstermark med "Pärlemor" och "Fosterlandet", som är känslomässiga berättelser om barn och barnafödandets plats i livet. 

Slutligen ska jag skriva lite om kontroversen med kommunpoeten Jimmy Alm i Tranemo, som har handlat om att skattepengar påstods tas från vård och omsorg till diktandet. För det första stämmer det inte för att det är inte kommunen som har finansierat honom, och för det andra stämmer det inte för att budgetposten som hade belastats, om han hade finansierats av kommunen, hade varit den som är vikt åt kultur. Jag förstår personligen inte vad som är fel med en sådan inspirationskälla till diktande, liksom exempelvis kulturskolan lyckligtvis brukar vara väldigt okontroversiell.

Sammanfattningsvis är jag djupt imponerad av Vimmerbys kulturella styrka. Att det finns flera världsledande författare som är mer eller mindre knutna till Vimmerby råder det absolut ingen tvekan om.

Symaskinsagenten

Jag gick bort en dag ifrån gumma och hem
men så fort jag 'na ryggen vänt
hem till henne kom, kan ni gissa vem?
Förbannade symaskinsagent!
och han skrövla och skröt om sin nya maskin
som från Stockholm nyss anlänt.
Det var det bästa som nånsin hänt.
Förbannade symaskinsagent!

På månadsavbetalning skulle hon den få,
för mitt namn är i bygden känt,
och maskinen lura han min gumma på.
Förbannade symaskinsagent!
Och nu syr hon både morgon, middag och kväll
hon är tvär som förr var snäll.
Det är då rakt åt Hälsingland vänt!
Förbannade symaskinsagent.

Jag kom hem en dag för att få mig litet mat
Då var allting i pannan bränt
Det var mögel och skrap i koppar och fat
Förbannade symaskinsagent!
Och på bordet stod en flaska med vin
och bästa kaffeporslin
sovrumsdörren stod på glänt
Förbannade symaskinsagent

Den här sången är en av dem som sjungs i mitt Sundsvallsspelmanslag. Den skulle kunna handla om min morfars far, om de inte vore för vinflaskan. Han var nämligen nykterist. Jag hoppas innerligt att det är mer i låten som inte stämmer in på honom.

Alfred Ljunggård föddes i Svärdsjö 1887, av Brita Danielsdotter och Jan Olsson, och var bror till Gustaf Johansson. Han flyttade till Falun och gifte sig med min morfars mor, som passande nog arbetade som hemsömmerska, det vill säga att hon arbetade hemifrån med att sy. Min mamma har berättat att hon vältrade sig i att få sy fina klänningar åt mamma, den enda flickan i rakt nedstigande led. Förutom henne hade de två söner, Sven och min morfar Gunnar (född 1913) och tre sonsöner. Själv sålde Alfred alltså symaskiner, av märket Singer. Symaskinsförsäljare verkar mest kunna liknas vid gårdagens dammsugarförsäljare, för oss som är gamla nog att minnas dem, och som dagens telefonförsäljare. Men från släkten har jag aldrig någonsin hört något ont om honom.

Varför "Don't look up" inte kan handla om Covid-19.

 Årets största julfilm "Don't look up" har som bekant fått många splittrade omdömen. Jag sällar mig till skaran som tycker att huvudtemat är en hysteriskt rolig, träffsäker mörk satir om man förstår det, men filmen spretar en hel del på sina håll. Jag ska kommentera två kommentarer om filmen som jag inte håller med om.

Den första är att det är en dålig jämförelse att jämföra klimatförändringarna med en komet eftersom man är trött på klimatförändringarna eftersom det går så långsamt. Men just det gör att det är en så bra jämförelse! I filmen beter man sig på det sättet som vi gör nu som reaktion på en ganska säker stor katastrof. När det handlar om en säker död genom en komet som kommer att träffa jorden om ett halvår blir det fasansfullt absurt, men så ser verkligheten faktiskt ut på riktigt.

Den andra är att Covid-19 skulle vara en del av filmen. Det är det inte. Skulle det vara med skulle det kanske gestaltas av en meteoritsvärm, kapabel att ödelägga ett antal mindre städer runt jorden, men bara människorna i dem eftersom alla andra levande organismer skulle klara sig på något sätt. Och de flesta människor skulle klara sig från meteoriterna och dö först när den stora kometen kommer, tillsammans med det mesta av annat liv på jorden.

Samtidigt skulle ett stort antal människor hysteriskt gräva bunkrar som skydd mot meteoriterna medan andra skulle strunta i dem, och alla världens stora och små politiker, och alla andra människor, skulle föra vilda debatter om huruvida bunkrar skyddar och om vilken sorts bunkrar vi ska satsa på, och anklaga varandra för att inte göra något. Det skulle dra uppmärksamheten från den stora kometen ännu mer.

"Don't look up" är en svidande beskrivning av hur svårt det är att ta till sig alltför stora händelser som kommer att ändra allt för alla. Covid-19 är ungefär vad vi klarar av. Större hot än så kan vi inte förstå, så vi blundar så mycket vi kan och sysslar med annat.