Ord och begränsningar

Jag har nyligen blivit rätt förundrad över fenomenet att hata dubbning av filmer. Netflix har nyligen dubbat en del vuxenfilmer och reaktionerna har varit, bland mer sansade sådana förstås: "Det borde vara olagligt!" De flesta inser förstås det absurda i att förbjuda dubbning enligt lag, och kan skratta lite åt det, men det är fortfarande en intressant fråga varför motståndet är så stort.

Jag tänker inte försöka besvara den frågan, utan jag tänker ge min syn på dubbning som en intressant litterär genre. Jag är en hängiven beundrare av kreativitet inom snäva ramar. Kreativitet handlar om att tänka utanför ramarna, men finns det inga ramar så blir det lite svårt att tänka utanför dem. Jag tänker istället att ju snävare ramarna är, desto mer kreativ behöver man vara.

De flesta har hört talas om MacGyver. Det är en hjälte som är känd för att hantera svåra situationer genom att utnyttja de få verktyg han har tillgängliga till annat än de är ämnade åt. Kreativitet, alltså. Samma förhållningssätt uppstår inom snäva litterära ramar, till exempel: Du ska skriva en sonett om kärlek, du får inte använda bokstaven U, och texten ska innehålla ordet "växelspak". Då gäller det verkligen att använda språket och orden på okonventionella och kreativa sätt.

Jag kan bara se dubbning som en till riktigt intressant begränsning som det krävs kreativitet för att komma över. I dubbning ska texten översättas med bibehållen betydelse, inom samma ramar som ursprungstexten, och med hänsyn till läpprörelserna! För en kreativ översättare måste det vara en spännande och givande uppgift, och dessutom berikande för språket i allmänhet.