ABBA-comebacken, en kul grej och inget mer.

Många är de exempel på musikgrupper, filmare och andra som lever länge på gammal berömmelse. De kan tjäna massor av pengar på att det inte spelar så stor roll att fortsättningen inte håller samma kvalitet. Är uppföljaren till succén en katastrof, så ger det bara folk mer att prata om. All publicitet är bra publicitet. Och här sitter jag ju också och ger ABBA mer publicitet.

Inte för att de nya låtarna är katastrofalt dåliga, men ska en grupp som ABBA göra comeback med hedern i behåll borde de göra det med något exceptionellt bra, och det är inte de nya låtarna. De tillför inget, känns lite onödiga för musikvärlden. ABBA var odödliga, och det är en stor risk de tar att störa den mytiska föreställningen om dem.

Jag är en av dem som först på senare tid har förstått hur stora ABBA en gång var. Det är skvalpop de framför, inte en musikstil som jag normalt lyssnar på, men det är betydligt mer än så: De uppfann ju skvalpopen! Det är deras musikstil, som har lagt grunden till hela den globala skvalpopvärlden sedan dess. Vilken oerhörd bedrift det är, intelligent och banbrytande.

Men det är inte nytt längre. De nya låtarna låter ungefär som all skvalpop har gjort sedan de själva introducerade den för nästan 50 år sen. Visst kan där anas en viss utveckling, lite samma toner som Kristina från Duvemåla, men nydanande är de inte. Dessutom är de rätt medelmåttiga i jämförelse med de bästa låtarna som de har gjort.

Den enda anledningen till deras comeback som jag kan komma på, förutom att pengarna är slut, och det är de nog inte, är att de själva tycker att det är jättekul att på ålderns höst få återförenas och uppleva gamla minnen, och det kan man ju unna dem. Allt man gör behöver inte tilltala andra människor, så låt oss betrakta detta infall som en liten egotripp och inte som något betydelsefullt i ABBA-historien. Sluta hylla låtarna och ta det för den lilla kuliga grej det är för dem!