Symaskinsagenten

Jag gick bort en dag ifrån gumma och hem
men så fort jag 'na ryggen vänt
hem till henne kom, kan ni gissa vem?
Förbannade symaskinsagent!
och han skrövla och skröt om sin nya maskin
som från Stockholm nyss anlänt.
Det var det bästa som nånsin hänt.
Förbannade symaskinsagent!

På månadsavbetalning skulle hon den få,
för mitt namn är i bygden känt,
och maskinen lura han min gumma på.
Förbannade symaskinsagent!
Och nu syr hon både morgon, middag och kväll
hon är tvär som förr var snäll.
Det är då rakt åt Hälsingland vänt!
Förbannade symaskinsagent.

Jag kom hem en dag för att få mig litet mat
Då var allting i pannan bränt
Det var mögel och skrap i koppar och fat
Förbannade symaskinsagent!
Och på bordet stod en flaska med vin
och bästa kaffeporslin
sovrumsdörren stod på glänt
Förbannade symaskinsagent

Den här sången är en av dem som sjungs i mitt Sundsvallsspelmanslag. Den skulle kunna handla om min morfars far, om de inte vore för vinflaskan. Han var nämligen nykterist. Jag hoppas innerligt att det är mer i låten som inte stämmer in på honom.

Alfred Ljunggård föddes i Svärdsjö 1887, av Brita Danielsdotter och Jan Olsson, och var bror till Gustaf Johansson. Han flyttade till Falun och gifte sig med min morfars mor, som passande nog arbetade som hemsömmerska, det vill säga att hon arbetade hemifrån med att sy. Min mamma har berättat att hon vältrade sig i att få sy fina klänningar åt mamma, den enda flickan i rakt nedstigande led. Förutom henne hade de två söner, Sven och min morfar Gunnar (född 1913) och tre sonsöner. Själv sålde Alfred alltså symaskiner, av märket Singer. Symaskinsförsäljare verkar mest kunna liknas vid gårdagens dammsugarförsäljare, för oss som är gamla nog att minnas dem, och som dagens telefonförsäljare. Men från släkten har jag aldrig någonsin hört något ont om honom.

Varför "Don't look up" inte kan handla om Covid-19.

 Årets största julfilm "Don't look up" har som bekant fått många splittrade omdömen. Jag sällar mig till skaran som tycker att huvudtemat är en hysteriskt rolig, träffsäker mörk satir om man förstår det, men filmen spretar en hel del på sina håll. Jag ska kommentera två kommentarer om filmen som jag inte håller med om.

Den första är att det är en dålig jämförelse att jämföra klimatförändringarna med en komet eftersom man är trött på klimatförändringarna eftersom det går så långsamt. Men just det gör att det är en så bra jämförelse! I filmen beter man sig på det sättet som vi gör nu som reaktion på en ganska säker stor katastrof. När det handlar om en säker död genom en komet som kommer att träffa jorden om ett halvår blir det fasansfullt absurt, men så ser verkligheten faktiskt ut på riktigt.

Den andra är att Covid-19 skulle vara en del av filmen. Det är det inte. Skulle det vara med skulle det kanske gestaltas av en meteoritsvärm, kapabel att ödelägga ett antal mindre städer runt jorden, men bara människorna i dem eftersom alla andra levande organismer skulle klara sig på något sätt. Och de flesta människor skulle klara sig från meteoriterna och dö först när den stora kometen kommer, tillsammans med det mesta av annat liv på jorden.

Samtidigt skulle ett stort antal människor hysteriskt gräva bunkrar som skydd mot meteoriterna medan andra skulle strunta i dem, och alla världens stora och små politiker, och alla andra människor, skulle föra vilda debatter om huruvida bunkrar skyddar och om vilken sorts bunkrar vi ska satsa på, och anklaga varandra för att inte göra något. Det skulle dra uppmärksamheten från den stora kometen ännu mer.

"Don't look up" är en svidande beskrivning av hur svårt det är att ta till sig alltför stora händelser som kommer att ändra allt för alla. Covid-19 är ungefär vad vi klarar av. Större hot än så kan vi inte förstå, så vi blundar så mycket vi kan och sysslar med annat.

Petrus Fagerlund, kyrkoherden som egentligen var tillförordnad pastorsadjunkt

Petrus Fagerlund heter min äldsta kända släkting på den helt manliga linjen. I min uppväxt fick jag alltid höra historien att han var född av en torpare i Fagerhult i Småland, studerade i Kalmar och Lund, och blev kyrkoherde i Långlöt på Öland. När jag senare kollade upp saken med hjälp av min släktforskarintresserade make, så visade sig inte så mycket stämma alls.

För det första hittade vi honom inte i födelseböckerna för Fagerhult åren runt 1714. Vi hittade två Peter födda 1714, varav en blev kvar i byn och en försvann tidigt, och vi vet inte vart. Det kan ju ha varit han, men det finns ingen som helst länk mellan den anteckningen och de som dyker upp i Långlöt 36 år senare.

I Kalmar skolas matrikel finns en lucka mellan 1726 och 1739, så om han studerade där mellan de åren, så finns det ändå inte antecknat där.

Den anteckning som gör anspråk på hans tidigaste historia är denna:

"Studerande Kalmarbor i Lund, 1668-1907: biografiska o. genealogiska anteckningar" Avskrift Scannad

1739
75. Petrus Fagerlund, f. i Fagerhult 1714. F.
torpare; prästvigd 1750, dog såsom s. m. adjunkt i
Långlöt 1752.

Texten är ganska otydlig, men antyder att han hade anknytning till Kalmar, studerade i Lund 1739 och bodde i Långlöt 1752.

Klart är att han bodde i Långlöt, medan han tjänstgjorde som icke-ordinarie adjunkt i Gärdslösa, grannsocknen. Kyrkoherde blev han aldrig. På landsarkivet i Vadstena hittade vi en massa ansökningsbrev till tjänster, och det är rätt intressant att läsa hur de utformades på den tiden. Det var helt annorlunda än nu, när man ska framhäva sin egen förträfflighet, vare sig det stämmer eller ej att man är förträfflig. Då var det en vädjan om jobb. Han skrev om hur eländig och fattig han var och bad om förbarmande för honom och hans familj och att de i sin godhet skulle anställa honom trots att han inte var värdig tjänsten.

Han gifte sig med Hedvig Eleonora von Hertzen. De fick flera barn.

Enligt kyrkböckerna dog han 1776. Hans bouppteckning är 8 sidor lång, varav 7 sidor upptas av böcker. Nu förstår jag varifrån min far, som hade ett helt rum fullt av böcker längs väggar, golv och tak, samt en hel del utspritt i resten av huset, fick sina gener.

Kanske är den information man kan finna om honom i uppslagsböcker den enda man kan hitta. Annars kan en öppning till mer information om hans bakgrund vara att leta igenom inskrivningsdokumenten till Lunds universitet runt år 1739. Jag satt i en halv dag i Lund och letade igenom ungefär en fjärdedel innan jag tröttnade och gick till Kulturen istället. Någon mer uthållig får ta över.

ABBA-comebacken, en kul grej och inget mer.

Många är de exempel på musikgrupper, filmare och andra som lever länge på gammal berömmelse. De kan tjäna massor av pengar på att det inte spelar så stor roll att fortsättningen inte håller samma kvalitet. Är uppföljaren till succén en katastrof, så ger det bara folk mer att prata om. All publicitet är bra publicitet. Och här sitter jag ju också och ger ABBA mer publicitet.

Inte för att de nya låtarna är katastrofalt dåliga, men ska en grupp som ABBA göra comeback med hedern i behåll borde de göra det med något exceptionellt bra, och det är inte de nya låtarna. De tillför inget, känns lite onödiga för musikvärlden. ABBA var odödliga, och det är en stor risk de tar att störa den mytiska föreställningen om dem.

Jag är en av dem som först på senare tid har förstått hur stora ABBA en gång var. Det är skvalpop de framför, inte en musikstil som jag normalt lyssnar på, men det är betydligt mer än så: De uppfann ju skvalpopen! Det är deras musikstil, som har lagt grunden till hela den globala skvalpopvärlden sedan dess. Vilken oerhörd bedrift det är, intelligent och banbrytande.

Men det är inte nytt längre. De nya låtarna låter ungefär som all skvalpop har gjort sedan de själva introducerade den för nästan 50 år sen. Visst kan där anas en viss utveckling, lite samma toner som Kristina från Duvemåla, men nydanande är de inte. Dessutom är de rätt medelmåttiga i jämförelse med de bästa låtarna som de har gjort.

Den enda anledningen till deras comeback som jag kan komma på, förutom att pengarna är slut, och det är de nog inte, är att de själva tycker att det är jättekul att på ålderns höst få återförenas och uppleva gamla minnen, och det kan man ju unna dem. Allt man gör behöver inte tilltala andra människor, så låt oss betrakta detta infall som en liten egotripp och inte som något betydelsefullt i ABBA-historien. Sluta hylla låtarna och ta det för den lilla kuliga grej det är för dem!

Dan Brown - Begynnelse, och några andra böcker

Begynnelse är den fjärde boken av Dan Brown jag läser, och jag undrar vad som får mig att göra det. Jag klarar, till skillnad från så många andra normalbegåvade människor, inte riktigt av att lägga bort min tankeförmåga och bara flyta med. För min del krävs det i så fall att huvudpersonen inte framställs som så fantastiskt smart och kunnig om allt, samtidigt som riktiga fakta som framställs som exklusivt förbehållna de allra smartaste, och banbrytande inom forskningen, i verkligheten är allmängods som man lär sig i grundskolan.

För att Robert Langdon och hans forskarvänner ska verka smarta och kunniga krävs det att resten av mänskligheten i böckerna presenteras som idioter. Och det är troligen för att Dan Brown trots sina minutiösa efterforskningar inte orkar lägga sig på en högre nivå själv, utan nöjer sig med denna förenklade genväg i förhoppning om att folk har förmågan att koppla bort sin intelligens i avkopplande syfte.

I "Da Vinci-koden" och "Änglar och demoner" var det ibland svårt att hålla reda på vilka välkända konspirationsteorier som även i boken skulle vara välkända konspirationsteorier, och vilka som skulle spela rollen som banbytande upptäckter. Dessutom retade jag mig litet på att författaren genom huvudpersonen tycktes håna dem som inte redan var medvetna om den skillnad som han hade hittat på.

I "Den förlorade symbolen" blev jag gång på gång besviken på de otroliga antiklimax som kom när jag efter 20 sidors läsande, och uppbyggd spänning om ett katastrofalt avslöjande som skulle förändra världen, fick veta att denna avgörande upptäckt var att en pyramid ser ut som en kvadrat uppifrån, och liknande.

De frågor som Robert Langdons datageni till kompis har lyckats besvara i "Begynnelse", genom banbrytande upptäckter som för alltid kommer att förändra världen och alla världsreligioner, är träffande lika de grunder för formativ bedömning som lärs ut på lärarutbildningen: "Varifrån kommer vi? Var är vi? Vart är vi på väg?" Men nu handlade det om mänskligheten, och om vår uppfattning om Gud, förstås. De första 192 sidorna skummade jag bara, för det var bara en massa dravel som skulle bygga upp spänningen, men jag misstänkte att jag ändå skulle bli besviken, så jag orkade inte läsa dem ordentligt. Sen var det litet mer, om än rätt så tunn substans, till den stora upplösningen alldeles i slutet.

Den rafflande upptäckten som skulle besvara den första frågan: "Varifrån kommer vi?" visade sig vara en verkligt banbytande upptäckt! Visserligen redan upptäckt för 150 år sen, helt utan hjälp av ett experiment från 1950-talet, och knappast ett så stort hot mot religionen att någon skulle mörda för det, men ändå.  Eftersom svaret, som faktiskt är så avancerat att det inte lärs ut förrän i gymnasiet, verkade helt obekant för alla stora forskare i boken, var det väl bra att Robert Langdons kompis med hjälp av sin superdator upptäckte det.

Den andra frågan: "Var är vi?" ägnas inte så mycket uppmärksamhet att jag lade märke till det, men den tredje frågan: "Vart är vi på väg?" var litet för avancerad även för mig. Jag fattade nämligen inte riktigt hur den stora datavetaren lyckades programmera in datorernas genetiska kod i sitt program för att komma fram till sin upptäckt, men jag misstänker skarpt att Robert Langdon inte har full koll heller, utan litar på att ingen läsare är kritisk nog att bry sig om att datorer inte ens har några gener.

Nu kan man ju invända att denna låtsade vetenskaplighet bara är ett sidospår i en spännande mordhistoria, men i mordhistorier vill man ju gärna ha någorlunda begripliga motiv till morden. Och visst, galna mördare finns det ju alltid. Motiv som rädsla, missförstånd och okunskap vore spännande att bygga vidare på och fokusera mer på i dessa böcker, i stället för de märkliga sidospåren om verklig kunskap som läsaren, men inte mördaren, förutsätts ha missförstått.

Fotbolls-VM, jantelagen och den svenska avundsjukan

Jante är stark i fotbolls-VM. När Sverige slog ut Schweiz i åttondelsfinalen skrevs de ner fullkomligt i Schweiziska medier, kallades talanglösa fulspelare som hade tur och inte var värda segern. Schweiz skulle inte förlora mot ett landslag som ligger 24 på FIFAs rankningslista. Det var fel, Sverige gjorde fel, Sverige ska hålla sig på plats 24 och inte sticka upp och tro att vi är något. Jantelagen i ett nötskal.

När jag för några år sedan läste Aksel Sandemoses "En flykting korsar sitt spår" insåg jag ett par saker om jantelagen: För det första är det en känsla huvudpersonen har om hur han uppfattas som person, snarare än något som kan beskriva en hel nation. För det andra är Jantelagen inte särskilt stark i Sverige, där respekten för oliktänkande trots allt är relativt stor.

Bland dem i Sverige som följer jantelagen mest slaviskt finns de som gnäller om "den svenska avundsjukan". Att betrakta avundsjuka som negativt är en väldigt vanlig kontrollmekanism för jante, men avundsjuka är bara negativt om man vill att folk ska hålla sig på sin plats och inte tro att de är något. Det finns nämligen tre begrepp som ofta blandas ihop: Avundsjuka, missunnsamhet och svartsjuka. 

Avundsjuka kan beskrivas med: "Min granne har en segelbåt, och det har inte jag. Jag vill också ha en segelbåt." 

Missunnsamhet kan beskrivas som: "Min granne har en segelbåt, och det har inte jag. Jag vill inte att min granne ska ha en segelbåt, för det är orättvist." 

Svartsjuka kan beskrivas som: "Jag har en segelbåt, men det har inte min granne. Jag vill inte att min granne ska ha en segelbåt, för då måste jag skaffa en finare segelbåt."

Titta på ovanstående och inse att avundsjuka är en drivkraft till att få det bättre! De som gnäller på att folk är avundsjuka är antingen svartsjuka, för de vill inte att folk ska ha det lika bra som de, eller missunnsamma, för de vill inte att folk ska ha saker som de ändå inte riktigt vill ha själva. Om grannen vill ha en lika fin segelbåt som du, eller vill vara lika bra i fotboll som du, säg istället: Ja, kämpa för det, jag håller på dig och på att du klarar det, istället för att gnälla på avundsjuka.

En svenskt idrottslag skulle inte kalla motståndarna ovärdiga segern. Om Schweiz (mot ALL rimlig förmodan!) skulle slå ut Sverige i hockey-VM någon gång, skulle Sverige gratulera till segern och konstatera att Schweiz vann den här gången, och det får vara så. Varför ska man ha ett VM i hockey eller fotboll över huvud taget om det inte skulle gå att röra om litet i statistiken? Skulle det vara bättre att bestämma på förhand vem som ska vinna fotbolls-VM så att de där stora fotbollsnationerna kan ta hem sina guld utan att behöva riskera att förlora mot skitlagen?

Nu kämpar England om sin andra medalj i fotbolls-VMs historia. Likaså Kroatien. Sverige gick miste om sin fjärde medalj i år. Det var tråkigt kan jag tycka. Helst av allt vill jag att Belgien tar sin första medalj, det är de värda. Och så är det ju ett nytt fotbolls-VM nästa år!

Umefolk 2018

Årets bästa musikfestival var lika fantastisk som vanligt. Den bländande invigningen, där spelmän av alla kategorier spelade ett potpurri av världsmusik, blev ett kraftfullt bevis på att mångfald är bäst och musiken är ett internationellt språk som alla som vill förstå förstår.

Några konserter på kvällen var en finsk sång- och dansföreställning, en mycket bra duo, Arvvas, som smälte samman amerikansk blues med jojk, Valkyrie, en bra norsk grupp med spännande musik och mitt gamla spelgäng från Sundsvall, Gunbritt och dom, som spelade till dans vid midnatt. Vi avslutade kvällen med Spöket i köket, ett maffigt band med instrument i hela spannet från vevlira till saxofon.

I år var det mycket samiskt på festivalen, och på lördagen gick vi på jojkworkshop. Vi fick lära oss några jojkar som representerade olika djur, renkalv, lämmel, älg och någon sjöfågel. Det var rätt svårt att få till de karakteristiska dropptonerna, men spännande och nytt för mig.

Efter det gick vi och lyssnade på irländsk pubmusik med Lyssnen innan en och en halv danskurs, halv balkandans och hel polska. Sedan åt vi en jättegod buffé i restaurang Äpplet och dansade menuett, som var intressant att prova på, men litet för formellt, eftersom det var ett väldigt bestämt antal folk som kunde vara med och väldigt strikta turer.

Mellan menuett och mer balkandans lyssnade vi på syrisk, libanesisk och palestinsk musik, tonsatta dikter med översättning projicerad på väggen. Alla handlade om någon som hade blivit sviken av sin stora kärlek och ville ta livet av sig, de gillar tydligen tragik där borta.

När vi fått nytta av Balkandanskursen i en stor torgdans i Äpplet var vi litet trötta och vilade upp oss i puben, men sen var det fullt ös hela natten. Vi i V-dala spelmanslag framträdde i Äpplet och det var populärt. Många som dansade polska och schottis och en gäng andra danser. Vi fick höra att folk brukar gilla vår energi och dansvänlighet och sånt blir man ju riktigt glad för!

Sen var kvällens sista stora konsert med Siskin quartet, som var väldigt bra, riktiga virtuoser på skotsk-nordisk musik. Synd att vi var litet för trötta för att lyssna på så finstämd musik bara, men Sallyswag satte igång oss igen med sin afrojazziga blandmusikstil. Sen var det efterfest med jam och dans i en skum nerklottrad lokal en bit bort. Jag var där med endast ett par till i min ålder, och ett stort gäng 20-25-åringar som dansade folkmusik och dansade folkdans till kl 5 på morgonen.