Jag har länge velat läsa denna bok eftersom jag är innerligt trött på de tröttsamma referenser till "Jantelagen" som dras upp i tid och otid i alla urspårade diskussioner. Jag har velat veta vad den egentligen handlar om, eftersom folk som beklagar sig över den inte alltid verkar ha riktig koll. Att den handlar om konformism och social kontroll vet nog de flesta. Likaså att den inte handlar om Sverige, det står tydligt i förordet att den finns i hela världen, fast en del tror uppenbarligen att de kan använda den som en unik beskrivning om Sverige ändå.
Jantelagen nämns som en liten detalj i boken. Den är inget nyskapande eller speciellt alls, det är tvärtom ett av de vanligaste temana på böcker från hela världen, både tidigare och senare. Lagen beskriver en känsla av utanförskap som huvudpersonen upplever på grund av hans omgivnings dåliga acceptans emot hans udda personlighet. Hade författaren haft en tanke på att den, eller en missuppfattning av den, skulle forma ett helt grannlands nationella identitet, skulle han nog dessutom ha formulerat den litet mer precist.
Vilken sorts konformism handlar det om då? Svaret är att det inte specificeras. Inte alls! Jante är en by i Danmark där en hård bymentalitet råder. Folk ska hålla sig på sin plats, rik ska vara rik och fattig ska vara fattig, lantis vara lantis och stadsbo vara stadsbo, allt annat straffas med utfrysning. Det var så samhället såg ut då. Nu ser det annorlunda ut, och om Jantelagen fortfarande gäller, vilket den gör eftersom social kontroll är universellt, så är det andra normer som ska följas.
Det paradoxala är att det som nu ofta i skräpjournalistiken kallas för att "gå emot Jante": normen att framhäva sig, visa framfötterna överallt och uppmuntra andra att skryta, är precis lika mycket jantelag som någonting annat. I Aksel Sandemoses Jante var det förbehållet de välbärgade att signalera med lyxvaror hur mycket pengar de hade. Men det är precis lika mycket jantelag att prisa alla som "vågar" göra det medan man trycker ner dem som vågar knysta om att de inte alls vill framhäva sig. Den som är udda nog att gå för sig själv i ett hörn av livet är precis lika socialt utfryst nu som förr.
Jantelagen är alltså ingen universell lag om att man inte får framhäva sig. Det är en känsla av att inte bli accepterad för den man är! Och även om min känsla ser ut så här, så kanske din känsla ser annorlunda ut. Att gå emot Jante handlar om att respektera varandra och våra upplevelser, låta oss ha våra egna uppfattningar om hur vi ska leva våra liv.
Det är dessvärre mycket svårare än många tror. Socialt tryck och Jantelag är tyvärr en del av det som formar en civilisation. Det måste finnas normer för hur vi ska bete oss för att förstå varandra och kunna kommunicera. Ändå borde det vara möjligt att låta alla vara med och bestämma hur dessa normer ska utformas, och inte de som skriker högst och utövar social kontroll genom att felaktigt anklaga alla som säger emot dem att de bara styrs av jantelagen.
Mer matsynkretism: Att göra sushi svenskt
Ett antal jular var det tradition på min dåvarande arbetsplats att anordna knytkalasjulbord varje jul. Vi svenskar var ju ganska traditionella, vi kom med inlagd sill och gravad lax och Janssons frestelse. Men våra utländska kolleger bidrog till de mer udda rätterna, ibland så udda att det blev besvärande. Som den gången japanen i gänget bjöd på sushi. Sushi. På julbordet.
Men vad är problemet? De äter rå fisk, vi äter rå fisk, vad är egentligen så osvenskt med sushi? En sökning bland receptsajterna ger information om att japanerna tycker att vår svenska fiskkultur passar utmärkt ihop med sushitillverkning.
En gång i tiden lär en svensk konung ha gjort helyllesvensk husmanskost av en så orientalsk rätt som dolmas, genom att variera den litet lagom. Går det att göra detsamma med sushi, tro? Matprovaren i mig hade dock en liten tröskel att komma över. Det känns ovant att göra sushi. Fegräddningen denna gång var ett sushikit som inköptes på den lokala stormarknaden, och som innehöll algblad, ris i portionspåsar, vinäger att blanda i riset, soja, wasabi och en pedagogisk beskrivning.
Fyllningen fick man fixa själv, och på väg åt det mer extremsvenska hållet började jag med rökt lax med vanlig, hederlig (svensk?) pepparrot, gravad lax, räkor, röd stenbitsrom, majonnäs och gurka. Det var gott. Och väldigt lätt att göra. Fortsättning följer säkert så småningom...
Triolpolskor från västra Medelpad
Jag har varit på kurs om triolpolskor från västra Medelpad. Dessa polskor från Haverö återupptäcktes på 70-talet, på visarkivet i Stockholm. Upptäckaren åkte till trakten för att se om någon kände igen dem, och fråga hur de skulle spelas. På ett ålderdomshem träffade han en gammal kvinna som hade dansat till dem i sin ungdom. Han spelade några låtar, och hon tyckte att de lät nästan som förr, men att de hade spelats fortare då. Spelmannen fick öka takten rätt bra innan kvinnan var nöjd. Det visade sig att det fungerar utmärkt att dansa till om tempot är högt.
Dessa polskor har inte ansetts vara typiska för Medelpad, men de tillhör samma tradition som de Jämtländska polskorna, och det är ju inget ovanligt att det spiller över litet i gränstrakterna. De spelas med jämttrioler, det betyder att man binder de två sista tonerna i triolen.
En av låtarna vi spelade var riktigt meditativ. Den går i G moll, vilket är en bra tonart för en normalstämd fiol, för G-strängen klingar med så fint. Går låten i A det vanligt inom folkmusiken att stämma upp G-strängen till A, eftersom den då klingar med. Det här hänger kvar sedan den tiden då det bara var en spelman som spelade vid danstillställningar och liknande. Spelmännen på den tiden var tydligen mer tävlingsinriktade av sig och ville inte gärna ha konkurrenter inom sitt område, så att spela tillsammans var inte så populärt. Då gällde det att låta så mycket som möjligt och då är det bra om även strängar som inte spelas klingar med.
Men sedan spelmanslagen bildades under 1900-talet är det lyckligtvis inte längre nödvändigt att stämma om fiolen varje gång vi skall spela i en ny tonart. Det är ju mycket enklare så. Men det är fortfarande vackert med medklingande strängar.
Dessa polskor har inte ansetts vara typiska för Medelpad, men de tillhör samma tradition som de Jämtländska polskorna, och det är ju inget ovanligt att det spiller över litet i gränstrakterna. De spelas med jämttrioler, det betyder att man binder de två sista tonerna i triolen.
En av låtarna vi spelade var riktigt meditativ. Den går i G moll, vilket är en bra tonart för en normalstämd fiol, för G-strängen klingar med så fint. Går låten i A det vanligt inom folkmusiken att stämma upp G-strängen till A, eftersom den då klingar med. Det här hänger kvar sedan den tiden då det bara var en spelman som spelade vid danstillställningar och liknande. Spelmännen på den tiden var tydligen mer tävlingsinriktade av sig och ville inte gärna ha konkurrenter inom sitt område, så att spela tillsammans var inte så populärt. Då gällde det att låta så mycket som möjligt och då är det bra om även strängar som inte spelas klingar med.
Men sedan spelmanslagen bildades under 1900-talet är det lyckligtvis inte längre nödvändigt att stämma om fiolen varje gång vi skall spela i en ny tonart. Det är ju mycket enklare så. Men det är fortfarande vackert med medklingande strängar.
Linsgryta med fetaost
Helgens matexperiment blev så bra att jag måste dela med mig.
Linsgryta med fetaost
3 dl gröna linser + vatten till blötläggning och kokning
2 chalottenlökar + smör till stekning
2 dl creme fraiche
150 g fetaost
2 tsk gurkmeja
1 tsk paprikakrydda
1/2 buljongtärning
vitpeppar, cayennepeppar
Lägg linserna i blöt i några timmar. Koka dem tills de är lagom mjuka, ca 20 minuter, och häll av vattnet. Fräs löken i smöret, blanda ihop allt och låt koka upp så att fetaosten smälter. Servera med ris eller pasta.
Linsgryta med fetaost
3 dl gröna linser + vatten till blötläggning och kokning
2 chalottenlökar + smör till stekning
2 dl creme fraiche
150 g fetaost
2 tsk gurkmeja
1 tsk paprikakrydda
1/2 buljongtärning
vitpeppar, cayennepeppar
Lägg linserna i blöt i några timmar. Koka dem tills de är lagom mjuka, ca 20 minuter, och häll av vattnet. Fräs löken i smöret, blanda ihop allt och låt koka upp så att fetaosten smälter. Servera med ris eller pasta.
Svensk ost på pizza och lasagne
Matsynkretism är gott och spännande. Vid jul står asiatiska, franska och italienska julbord högt på kulturlighetslistan. Nu vid påsk är det inte samma vanlighetsfobiska upphetsning kring det alternativa och utländska. Det verkar rentav helt ok för motvallsfolket att fira påsk på frivilligt sätt, eller låta bli, utan att högljutt påpeka att de minsann inte är som alla andra.
Men nu skall jag inte prata påsk utan svensk-italienska smakäktenskap.
Ernst Kirchsteiger kallade en gång västerbottenost för "svensk parmesan" vilket jag tycker är orättvist. Jag föredrar att kalla parmesan för "italiensk Västerbottenost" för att visa vem som regerar!
Här följer några recept, där svensk inspiration får krydda våra vanligaste husmanskostvarianter av det importerade italienska köket. Vegetariska är de också, eftersom jag har dragit ner på köttkonsumtionen av miljöskäl.
Västerbottenostlasagne
Observera att måtten är ungefärliga, då jag mest kör på känn.
Tomatsås:
1-2 gul lök
vitlöksklyfta
2-3 morötter
1-2 palsternacka
1/4-1/2 rotselleri
150-200 g spenat
1-2 tetror krossade tomater
buljongtärning
oregano
vitpeppar
Hacka löken och riv rotfrukterna, fräs i smör eller olja, tillsätt tomat och kryddor och koka en stund.
Ostsås
2 msk smör
2 msk vetemjöl
8-10 dl mjölk
150-200 g västerbottenost
salt, vitpeppar, muskot
Smält smöret och strö över mjöl. Häll på litet av mjölken, låt det tjockna, häll på litet till, koka en stund under omrörning, häll på resten av mjölken, koka upp under omrörning. Riv osten och tillsätt, krydda.
Lägg ihop
Gröna lasagneplattor
500 g mozzarella
Varva ostsås, lasagneplattor, tomatsås och mozzarella. Överst läggs extra mycket mozzarella. Grädda i ugn på 200 grader i ca 25 minuter.
Idag fick alla SvD-läsare som inte redan visste det veta att pizza ökar risken för depression. Jo, originalartikeln handlar inte om pizza utan om snabbmat, och frågan som behandlas är om den mat som där definieras som snabbmat ger upphov till depression.
Självklart har forskarna, till skillnad från vad vissa kommentatörer trodde, noga undersökt orsak-verkan-förhållandet genom att utesluta redan deprimerade ur studien och kompensera för en mängd andra faktorer, inklusive misstänkta odiagnostiserade depressionsfall vid studiens början. Det man kan anmärka på är att deras definition av snabbmat är litet väl vag: "pizza, hamburgare och korv".
Men om pizza gör oss deprimerade så ökar västerbottenost välbefinnandet åtminstone tillfälligt. Fullkorndinkel i degen gör oss kanske ännu gladare, om nu depressionen nu beror på snabba kolhydrater. Smaken är väldigt lik vanligt vetemjöl, förutom att den är litet fylliga och enligt mina smaklökar ännu godare.
Dinkelpizza med västerbottenostfyllning
Deg
2 1/2 dl vatten
25 g jäst
1/2 dl olivolja
1/2 tsk jäst
3-3 1/2 dl vetemjöl
3-3 1/2 dl fullkornsdinkel
Värm vattnet så det blir litet ljummet, smula jästen i en bunke och lös upp i vattnet, tillsätt olja och salt och sedan så mycket deg att det presic går att knåda utan att kladda. Jäs i 30 minuter.
Tomatsås
Blanda hälften tomatpure och hälften krossade eller passerade tomater. Krydda med oregano, basilika och/eller mejram.
Ostfyllning och övrigt
Lägg på riven västerbottenost, övrig valfri pizzafyllning, och överst mozzarella.
Grädda i ugnen i 200-225 grader i ca 12-15 minuter.
Men nu skall jag inte prata påsk utan svensk-italienska smakäktenskap.
Ernst Kirchsteiger kallade en gång västerbottenost för "svensk parmesan" vilket jag tycker är orättvist. Jag föredrar att kalla parmesan för "italiensk Västerbottenost" för att visa vem som regerar!
Här följer några recept, där svensk inspiration får krydda våra vanligaste husmanskostvarianter av det importerade italienska köket. Vegetariska är de också, eftersom jag har dragit ner på köttkonsumtionen av miljöskäl.
Västerbottenostlasagne
Observera att måtten är ungefärliga, då jag mest kör på känn.
Tomatsås:
1-2 gul lök
vitlöksklyfta
2-3 morötter
1-2 palsternacka
1/4-1/2 rotselleri
150-200 g spenat
1-2 tetror krossade tomater
buljongtärning
oregano
vitpeppar
Hacka löken och riv rotfrukterna, fräs i smör eller olja, tillsätt tomat och kryddor och koka en stund.
Ostsås
2 msk smör
2 msk vetemjöl
8-10 dl mjölk
150-200 g västerbottenost
salt, vitpeppar, muskot
Smält smöret och strö över mjöl. Häll på litet av mjölken, låt det tjockna, häll på litet till, koka en stund under omrörning, häll på resten av mjölken, koka upp under omrörning. Riv osten och tillsätt, krydda.
Lägg ihop
Gröna lasagneplattor
500 g mozzarella
Varva ostsås, lasagneplattor, tomatsås och mozzarella. Överst läggs extra mycket mozzarella. Grädda i ugn på 200 grader i ca 25 minuter.
Idag fick alla SvD-läsare som inte redan visste det veta att pizza ökar risken för depression. Jo, originalartikeln handlar inte om pizza utan om snabbmat, och frågan som behandlas är om den mat som där definieras som snabbmat ger upphov till depression.
Självklart har forskarna, till skillnad från vad vissa kommentatörer trodde, noga undersökt orsak-verkan-förhållandet genom att utesluta redan deprimerade ur studien och kompensera för en mängd andra faktorer, inklusive misstänkta odiagnostiserade depressionsfall vid studiens början. Det man kan anmärka på är att deras definition av snabbmat är litet väl vag: "pizza, hamburgare och korv".
Men om pizza gör oss deprimerade så ökar västerbottenost välbefinnandet åtminstone tillfälligt. Fullkorndinkel i degen gör oss kanske ännu gladare, om nu depressionen nu beror på snabba kolhydrater. Smaken är väldigt lik vanligt vetemjöl, förutom att den är litet fylliga och enligt mina smaklökar ännu godare.
Dinkelpizza med västerbottenostfyllning
Deg
2 1/2 dl vatten
25 g jäst
1/2 dl olivolja
1/2 tsk jäst
3-3 1/2 dl vetemjöl
3-3 1/2 dl fullkornsdinkel
Värm vattnet så det blir litet ljummet, smula jästen i en bunke och lös upp i vattnet, tillsätt olja och salt och sedan så mycket deg att det presic går att knåda utan att kladda. Jäs i 30 minuter.
Tomatsås
Blanda hälften tomatpure och hälften krossade eller passerade tomater. Krydda med oregano, basilika och/eller mejram.
Ostfyllning och övrigt
Lägg på riven västerbottenost, övrig valfri pizzafyllning, och överst mozzarella.
Grädda i ugnen i 200-225 grader i ca 12-15 minuter.
Jag måste sticka!
Jag har drabbats av fullkomlig stickmani. Jag som bara har påbörjat några halvhjärtade projekt tidigare och åstadkommit en halsduk och några blöjbyxor till barnen har nu stickat en hel klänning och en mössa till mig själv och en tröja till min nu femåriga son, på en månad!
Jag har följt Drops och Järbogarns beskrivningar, och för klänningen och tröjan gick det bra, men mössan blev otroligt stor, trots att stickfastheten verkade stämma. Jag fick lov att ta till smalare stickor, väldigt mycket smalare.
Nu vill jag sticka en festponcho att ha över baraxlade klänningar. Jag hittade en modell, men garnet var utgånget, så nu får jag prova att sticka med ett annat garn och se hur det går.
Jag skall nog fotografera snart och skryta litet med bilder, tror jag.
Jag har följt Drops och Järbogarns beskrivningar, och för klänningen och tröjan gick det bra, men mössan blev otroligt stor, trots att stickfastheten verkade stämma. Jag fick lov att ta till smalare stickor, väldigt mycket smalare.
Nu vill jag sticka en festponcho att ha över baraxlade klänningar. Jag hittade en modell, men garnet var utgånget, så nu får jag prova att sticka med ett annat garn och se hur det går.
Jag skall nog fotografera snart och skryta litet med bilder, tror jag.
Mitt eget lilla inlägg om Anna Wahlgren
Som den bloggare och familjemoder med självaktning jag är, så bör jag ju ge mig in i debatten om Anna Wahlgren. Inte för att jag har något att tillägga, men upprepa vad andra har sagt kan jag ju alltid göra.
Eftersom jag inte har läst Felicia Feldts bok, så måste ju mitt inlägg ha sin utgångspunkt i Barnaboken, för den har jag läst.
(Uppdatering: Jag läste Felicia Feldts bok senare, och står fast vid min slutsats, att de har litet olika uppfattning. Och att förmodligen båda överdriver litet grann till sin sidas fördel.)
Redan tidigt i min karriär som förälder insåg jag att föräldrar kan delas in i två huvudkategorier: De som gillar Anna Wahlgren och de som inte gör det. Jag tillhör den senare kategorin. Så litet bakvänt är det ju att jag ger henne sådan avgörande betydelse att jag grupperar föräldrar efter henne. Det finns föräldrar som inte bryr sig också. Jag beundrar dem.
Anna Wahlgren är en alternativexpert av samma kategori som alternativmedicinare, homeopater och antroposofer, och hon använder sig av samma resonemang om att etablissemanget är emot henne av ekonomiska eller statusrelaterade skäl etc. Det är ingen idé att ens försöka resonera seriöst med sådana människor, det har hon visat många gånger.
Ta hennes prat om flocken. Det låter till en början jättebra att hon har haft en flock där alla har fått en uppgift och blivit behövda från början. Och att alla är tvungna att offra litet och anpassa sig för att inte bli utstötta låter inte heller helt taget ur luften.
Men en flock är vanligtvis en grupp av vuxna individer som är ömsesidigt beroende av varandra, där alla offrar något för att få vara med. Flockledaren får sin auktoritet av de andra medlemmarna, och är de inte nöjda blir någon annan ledare. En förälder som inte behöver offra något för att slippa bli petad från sin post, med barn som måste följa av henne uppsatta regler för att inte bli utstötta, är ingen flockledare. En familj kan aldrig bli en flock, eftersom föräldrar och barn aldrig kan förtjäna medlemskap och konkurrera om ledarskap på samma villkor.
Att få eget ansvar och uppgifter för att känna sig behövda från början är ju bra till en viss gräns. Barn som däremot regelmässigt blir lämnade till ensamlek eller syskonpassning när föräldern inte har tid eller lust att ta hand om dem, ges ansvar som de inte är mogna för.
Felicia och Anna Wahlgren verkar ha olika uppfattningar om vilken sida av OK-gränsen familjen har legat när det gäller sådana saker. Dessutom undrar jag hur mycket som egentligen är efterhandskonstruktioner för att legitimera det sätt hon har uppfostrat sina barn. Människor får göra misstag i livet, det gör alla. Men det är bättre att erkänna dem än att skriva om dem till en väl genomförd, fungerande föräldraskapsmetod.
Eftersom jag inte har läst Felicia Feldts bok, så måste ju mitt inlägg ha sin utgångspunkt i Barnaboken, för den har jag läst.
(Uppdatering: Jag läste Felicia Feldts bok senare, och står fast vid min slutsats, att de har litet olika uppfattning. Och att förmodligen båda överdriver litet grann till sin sidas fördel.)
Redan tidigt i min karriär som förälder insåg jag att föräldrar kan delas in i två huvudkategorier: De som gillar Anna Wahlgren och de som inte gör det. Jag tillhör den senare kategorin. Så litet bakvänt är det ju att jag ger henne sådan avgörande betydelse att jag grupperar föräldrar efter henne. Det finns föräldrar som inte bryr sig också. Jag beundrar dem.
Anna Wahlgren är en alternativexpert av samma kategori som alternativmedicinare, homeopater och antroposofer, och hon använder sig av samma resonemang om att etablissemanget är emot henne av ekonomiska eller statusrelaterade skäl etc. Det är ingen idé att ens försöka resonera seriöst med sådana människor, det har hon visat många gånger.
Ta hennes prat om flocken. Det låter till en början jättebra att hon har haft en flock där alla har fått en uppgift och blivit behövda från början. Och att alla är tvungna att offra litet och anpassa sig för att inte bli utstötta låter inte heller helt taget ur luften.
Men en flock är vanligtvis en grupp av vuxna individer som är ömsesidigt beroende av varandra, där alla offrar något för att få vara med. Flockledaren får sin auktoritet av de andra medlemmarna, och är de inte nöjda blir någon annan ledare. En förälder som inte behöver offra något för att slippa bli petad från sin post, med barn som måste följa av henne uppsatta regler för att inte bli utstötta, är ingen flockledare. En familj kan aldrig bli en flock, eftersom föräldrar och barn aldrig kan förtjäna medlemskap och konkurrera om ledarskap på samma villkor.
Att få eget ansvar och uppgifter för att känna sig behövda från början är ju bra till en viss gräns. Barn som däremot regelmässigt blir lämnade till ensamlek eller syskonpassning när föräldern inte har tid eller lust att ta hand om dem, ges ansvar som de inte är mogna för.
Felicia och Anna Wahlgren verkar ha olika uppfattningar om vilken sida av OK-gränsen familjen har legat när det gäller sådana saker. Dessutom undrar jag hur mycket som egentligen är efterhandskonstruktioner för att legitimera det sätt hon har uppfostrat sina barn. Människor får göra misstag i livet, det gör alla. Men det är bättre att erkänna dem än att skriva om dem till en väl genomförd, fungerande föräldraskapsmetod.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)