I lördags var årets Oktoberstämma, och som vanligt hängde jag där en stund på dagen, men i år var jag även där på kvällen för att spela till dans med V-dala spelmanslag mitt i natten, efter ett galet jam i rulltrappan, som kändes livsfarligt i början, men som faktiskt gick riktigt bra.
Som vanligt var jag på upptäcktsfärd bland instrumenten. För några år sedan testade jag att spela nyckelharpa, som ju inte är så ovanligt, men i år testade jag hummel, ett instrument som enligt vikarien vid utställningsbordet (självaste säckipeblåsaren Olle Gällmo), endast trakteras på hög nivå av tre personer i Sverige. Man kan bli riksspelman på det, men ingen har försökt.
Hummel är ett gammalt svenskt folkinstrument, som är en slags cittra med greppbräda så man kan spela melodier. Den ser ut som en halv luta, men spelas på ett bord, eller i knät som jag gjorde, fast då låter det ju inte lika mycket. Det är enkelt och lätt att bygga, så en av dessa tre ovan nämnda hummelspelare, Jan Winter (som faktiskt spelar på Olle Gällmos fantastiska skiva Med pipan i säcken) uttryckte riktig förvåning över att det inte var mer populärt.
Jag kan dock se vissa hinder med instrumentet, som det i och för sig delar med både säckpipa och vevlira, som ändå är minst sagt populära instrument. Det är stämt i en tonart, men går visserligen att stämma om, men det känns begränsat för en fiolspelare som är van att kunna spela det mesta.
Nu kan det ju ses som en utmaning för begåvade musiker att hitta andra lösningar om de spelar i en grupp med andra instrument. Durspelare har jag hört lösa det genom att helt enkelt hoppa över vissa toner och ackord som de inte kan ta. Det är kanske svårare med instrument med bordun, och även om man just på hummel kan välja att inte spela på bordunsträngarna, så klingar de ju med.
Oftast blir det de andra musikerna som får anpassa sig efter de tonartsbegränsade instrumenten, och det går ju bra. Fast personligen tycker jag att det är litet tröttsamt att bara kunna spela i en eller ett par tonarter, så det är väl mitt eget hinder jag ser.
Linköpings folkmusikfestival
I helgen åkte jag med V-dala spelmanslag till Linköpings folkmusikfestival för att delta i VM för studentspelmanslag. Det är väldigt internationellt, för det finns ett norskt lag med bland alla svenska, Snaustrinda från Trondheim, så vi kan med gott samvete kalla det VM. Vi spelade ett medley av fyra låtar, med raffigt arr och fina övergångar, och vi kämpade väl, men jag tror att juryn var på jazzhumör i år, för de valde att dela ut segern till ett lag med litet mer den inriktningen än klassisk folkmusik. Å andra sidan fick den allra klassiskaste låten som spelades, nämligen Viggen, pris för bästa låt, så jag får kanske skylla på något annat än juryns humör.
Dessutom har vi ju jammat en hel del: i puben, i korridoren, som blev rätt fylld på lördagkvällen, och i Katedralskolan, där masslogin var, tillsammans med Staustrinda. Kul att kunna litet norska låtar. Och Hardangerfela, som en i Snaustrinda spelade, är ett snyggt instrument.
Nu är det tre veckor kvar till oktoberstämman på UKK. Då ska vi spela till dans mitt i natten. Det blir nog en rapport därifrån också.
Ett av de trevligaste inslagen på festivaler och stämmor tycker jag är workshopsen där man får lära sig nya låtar. Jag var på två, en väldigt bra med Daniel och Emma Reid som lärde ut en Mörköpolska med melodisk andrastämma och jazzig basstämma, och en spännande irländsk där vi fick både lyssna på den typiskt irländska jiggens betoning på 2:an och 4:an i en 4-takt, och lära oss två låtar.
Det var en hel del bra konserter. Direkt efter VM lyssnade jag först på Krajas stämningsfulla sång och sen på Sallyswags poppigare dansmusik.
På lördagen var det dansteater, "100 hattar att sparka ner innan jag dör", som var en intressant föreställning om en kvinna som försöker finna sig själv. Innan dess hann vi lyssna en stund på Anna Fält, som sjunger finska sånger a capella med stor variation på rösten.
Senare på kvällen spelade Triakel, en klassisk folkmusikgrupp med tre kända sydnorrlänningar, Emma Härdelin, Kjell-Erik Eriksson och Janne Strömstedt.
Beltaine är en polsk grupp som spelar en härlig blandning av flera folkmusikstilar, bl.a. polska. De tyckte faktiskt att det är kul att själva urtypen för svensk folkmusik och -dans kommer från deras land. (Hör på det, sverigedemokrater!)
Beltaine är en polsk grupp som spelar en härlig blandning av flera folkmusikstilar, bl.a. polska. De tyckte faktiskt att det är kul att själva urtypen för svensk folkmusik och -dans kommer från deras land. (Hör på det, sverigedemokrater!)
Sist av allt lyssnade jag på Yölaris, också med mycket inslag både från klassisk folkmusik och litet annat.
Nu är det tre veckor kvar till oktoberstämman på UKK. Då ska vi spela till dans mitt i natten. Det blir nog en rapport därifrån också.
Kanongod linssoppa
Ett bra recept på linssoppa med mustig smaksättning.
2 dl röda linser
10 dl vatten
2 gula lökar
1 vitlöksklyfta
2 msk smör eller olja
1 kanelstång
1 krm vitpeppar
1 lagerblad
1/2 tsk gula senapsfrön
1/2 tsk paprikapulver
1/2 tsk curry
200 g krossade tomater
200 g haricots verts
salt (eller buljongtärning, det blir mustigare då.)
persilja
citron
Skölj linserna och koka i vattnet 20 minuter. Hacka lök och vitlök och fräs i smör eller olja. Tillsätt kryddor och krossade tomater och låt puttra 15 minuter. Blanda i linser och vatten och haricots verts (det går att variera med broccoli också) och värm upp. Salta och lägg i persilja. Servera med citron.
2 dl röda linser
10 dl vatten
2 gula lökar
1 vitlöksklyfta
2 msk smör eller olja
1 kanelstång
1 krm vitpeppar
1 lagerblad
1/2 tsk gula senapsfrön
1/2 tsk paprikapulver
1/2 tsk curry
200 g krossade tomater
200 g haricots verts
salt (eller buljongtärning, det blir mustigare då.)
persilja
citron
Skölj linserna och koka i vattnet 20 minuter. Hacka lök och vitlök och fräs i smör eller olja. Tillsätt kryddor och krossade tomater och låt puttra 15 minuter. Blanda i linser och vatten och haricots verts (det går att variera med broccoli också) och värm upp. Salta och lägg i persilja. Servera med citron.
Beef jerky
Ett bra recept på marinerat och torkat kött som kan användas som snacks eller friluftsmat, och som vi brukar ha med på våra vandringar.
Kött
I originalreceptet står det flankstek, men vi brukar använda fransyska. Det blir mycket marinad till originalreceptets knappa kilo, jag tycker det räcker till det dubbla.
Marinad
1 1/2 dl worcestershiresås
1 1/2 dl soja
1 msk honung
2 tsk malen svartpeppar
2 tsk lökpulver
1 tsk Liquid Smoke
1 tsk Red Chili Flakes (eller Sambal Oelek)
Ta bort fett på köttet och lägg det gärna i frysen någon timme så det blir litet hårdare. Strimla det längs med fibrerna.
Blanda marinaden och köttet i en plastpåse och marinera i kylskåpet 3-6 timmar. Vänd gärna ibland.
Bred ut köttet på plåtar och torka i ugnen, jag brukar ha ungefär 50 grader i varmluftsugn med ugnsluckan på glänt, i ca 12 timmar.
Kan lagras svalt och torrt i lufttät behållare i 2-3 månader.
Kött
I originalreceptet står det flankstek, men vi brukar använda fransyska. Det blir mycket marinad till originalreceptets knappa kilo, jag tycker det räcker till det dubbla.
Marinad
1 1/2 dl worcestershiresås
1 1/2 dl soja
1 msk honung
2 tsk malen svartpeppar
2 tsk lökpulver
1 tsk Liquid Smoke
1 tsk Red Chili Flakes (eller Sambal Oelek)
Ta bort fett på köttet och lägg det gärna i frysen någon timme så det blir litet hårdare. Strimla det längs med fibrerna.
Blanda marinaden och köttet i en plastpåse och marinera i kylskåpet 3-6 timmar. Vänd gärna ibland.
Bred ut köttet på plåtar och torka i ugnen, jag brukar ha ungefär 50 grader i varmluftsugn med ugnsluckan på glänt, i ca 12 timmar.
Kan lagras svalt och torrt i lufttät behållare i 2-3 månader.
Irländsk fruktkaka till jul
Jag lägger här ut ett recept på irländsk fruktkaka som har blivit tradition hemma hos oss.
225 g smör
225 g mörkt muscovadosocker
6 ägg
340 g mjöl
1/2 tsk bakpulver
ca. 1 dl whiskey (eller mer)
rivet skal av en citron,
675 g torkad frukt t.ex. russin, fikon etc. efter behag.
60 g skalad mandel
225 g fruktskal (såna små kanderade fyrkanter, typ suckat)
1/2 tsk "mixed spice", pepparkakskrydda är okej
60 g mald mandel
Man kan även ha cocktailbär istället för litet av den torkade frukten. Dessutom hävdas att kakan blir saftig om man har i ett rivet äpple, eller riven mandelmassa, men det har jag inte provat. Engelsk/irländsk mixed spice innehåller andra kryddor än svensk pepparkakskrydda, bl.a. koriander.
Kvällen innan ska all frukt och skal ligga i blöt i hälften av whiskeyn. Använder du annan frukt än russin ska du klippa/skära den i små bitar. Själv tycker jag att 1/2 dl känns för litet för att lägga all frukt i blöt i, brukar ta minst en deciliter till det.
Dagen därpå: förbered en kakform på typ 23-25 cm i diameter (eller en fyrkantig motsvarig). Smöra den, och klä den med bakplåtspapper som också är smörat.
Sedan rör du smör och socker pösigt. I en annan skål vispar du ihop äggen med pepparkakskryddan, och sedan tillsätter du detta till smör-socker-blandningen lite i taget, och rör väl mellan varven.
Vänd ner siktat mjöl och bakpulver.
Blanda ner frukten och whiskeyn den legat i.
Häll i kakformen, bre ut den så det är ett jämnt lager, gör en liten fördjupning i mitten bara (alltså så att smeten är tjockare utmed kanterna).
Grädda i 175 grader. I kokboken står det 3½ timme, men den brukar vara klar tidigare. Kolla med sticka. (Jag brukar ibland täcka med folie den sista tiden så den inte blir bränd på ytan.)
Ta ut den och häll över resten av whiskeyn (1/2 dl till).
Låt kallna helt. Vira in i folie el.dyl. och låt stå i en till två månader. Efter engelskt mönster skall man ta ut den ungefär var tionde dag och hälla på mer whiskey.
Lästips: http://www.guardian.co.uk/lifeandstyle/ ... stmas-cake
225 g smör
225 g mörkt muscovadosocker
6 ägg
340 g mjöl
1/2 tsk bakpulver
ca. 1 dl whiskey (eller mer)
rivet skal av en citron,
675 g torkad frukt t.ex. russin, fikon etc. efter behag.
60 g skalad mandel
225 g fruktskal (såna små kanderade fyrkanter, typ suckat)
1/2 tsk "mixed spice", pepparkakskrydda är okej
60 g mald mandel
Man kan även ha cocktailbär istället för litet av den torkade frukten. Dessutom hävdas att kakan blir saftig om man har i ett rivet äpple, eller riven mandelmassa, men det har jag inte provat. Engelsk/irländsk mixed spice innehåller andra kryddor än svensk pepparkakskrydda, bl.a. koriander.
Kvällen innan ska all frukt och skal ligga i blöt i hälften av whiskeyn. Använder du annan frukt än russin ska du klippa/skära den i små bitar. Själv tycker jag att 1/2 dl känns för litet för att lägga all frukt i blöt i, brukar ta minst en deciliter till det.
Dagen därpå: förbered en kakform på typ 23-25 cm i diameter (eller en fyrkantig motsvarig). Smöra den, och klä den med bakplåtspapper som också är smörat.
Sedan rör du smör och socker pösigt. I en annan skål vispar du ihop äggen med pepparkakskryddan, och sedan tillsätter du detta till smör-socker-blandningen lite i taget, och rör väl mellan varven.
Vänd ner siktat mjöl och bakpulver.
Blanda ner frukten och whiskeyn den legat i.
Häll i kakformen, bre ut den så det är ett jämnt lager, gör en liten fördjupning i mitten bara (alltså så att smeten är tjockare utmed kanterna).
Grädda i 175 grader. I kokboken står det 3½ timme, men den brukar vara klar tidigare. Kolla med sticka. (Jag brukar ibland täcka med folie den sista tiden så den inte blir bränd på ytan.)
Ta ut den och häll över resten av whiskeyn (1/2 dl till).
Låt kallna helt. Vira in i folie el.dyl. och låt stå i en till två månader. Efter engelskt mönster skall man ta ut den ungefär var tionde dag och hälla på mer whiskey.
Lästips: http://www.guardian.co.uk/lifeandstyle/ ... stmas-cake
Aksel Sandemose: En flykting korsar sitt spår
Jag har länge velat läsa denna bok eftersom jag är innerligt trött på de tröttsamma referenser till "Jantelagen" som dras upp i tid och otid i alla urspårade diskussioner. Jag har velat veta vad den egentligen handlar om, eftersom folk som beklagar sig över den inte alltid verkar ha riktig koll. Att den handlar om konformism och social kontroll vet nog de flesta. Likaså att den inte handlar om Sverige, det står tydligt i förordet att den finns i hela världen, fast en del tror uppenbarligen att de kan använda den som en unik beskrivning om Sverige ändå.
Jantelagen nämns som en liten detalj i boken. Den är inget nyskapande eller speciellt alls, det är tvärtom ett av de vanligaste temana på böcker från hela världen, både tidigare och senare. Lagen beskriver en känsla av utanförskap som huvudpersonen upplever på grund av hans omgivnings dåliga acceptans emot hans udda personlighet. Hade författaren haft en tanke på att den, eller en missuppfattning av den, skulle forma ett helt grannlands nationella identitet, skulle han nog dessutom ha formulerat den litet mer precist.
Vilken sorts konformism handlar det om då? Svaret är att det inte specificeras. Inte alls! Jante är en by i Danmark där en hård bymentalitet råder. Folk ska hålla sig på sin plats, rik ska vara rik och fattig ska vara fattig, lantis vara lantis och stadsbo vara stadsbo, allt annat straffas med utfrysning. Det var så samhället såg ut då. Nu ser det annorlunda ut, och om Jantelagen fortfarande gäller, vilket den gör eftersom social kontroll är universellt, så är det andra normer som ska följas.
Det paradoxala är att det som nu ofta i skräpjournalistiken kallas för att "gå emot Jante": normen att framhäva sig, visa framfötterna överallt och uppmuntra andra att skryta, är precis lika mycket jantelag som någonting annat. I Aksel Sandemoses Jante var det förbehållet de välbärgade att signalera med lyxvaror hur mycket pengar de hade. Men det är precis lika mycket jantelag att prisa alla som "vågar" göra det medan man trycker ner dem som vågar knysta om att de inte alls vill framhäva sig. Den som är udda nog att gå för sig själv i ett hörn av livet är precis lika socialt utfryst nu som förr.
Jantelagen är alltså ingen universell lag om att man inte får framhäva sig. Det är en känsla av att inte bli accepterad för den man är! Och även om min känsla ser ut så här, så kanske din känsla ser annorlunda ut. Att gå emot Jante handlar om att respektera varandra och våra upplevelser, låta oss ha våra egna uppfattningar om hur vi ska leva våra liv.
Det är dessvärre mycket svårare än många tror. Socialt tryck och Jantelag är tyvärr en del av det som formar en civilisation. Det måste finnas normer för hur vi ska bete oss för att förstå varandra och kunna kommunicera. Ändå borde det vara möjligt att låta alla vara med och bestämma hur dessa normer ska utformas, och inte de som skriker högst och utövar social kontroll genom att felaktigt anklaga alla som säger emot dem att de bara styrs av jantelagen.
Jantelagen nämns som en liten detalj i boken. Den är inget nyskapande eller speciellt alls, det är tvärtom ett av de vanligaste temana på böcker från hela världen, både tidigare och senare. Lagen beskriver en känsla av utanförskap som huvudpersonen upplever på grund av hans omgivnings dåliga acceptans emot hans udda personlighet. Hade författaren haft en tanke på att den, eller en missuppfattning av den, skulle forma ett helt grannlands nationella identitet, skulle han nog dessutom ha formulerat den litet mer precist.
Vilken sorts konformism handlar det om då? Svaret är att det inte specificeras. Inte alls! Jante är en by i Danmark där en hård bymentalitet råder. Folk ska hålla sig på sin plats, rik ska vara rik och fattig ska vara fattig, lantis vara lantis och stadsbo vara stadsbo, allt annat straffas med utfrysning. Det var så samhället såg ut då. Nu ser det annorlunda ut, och om Jantelagen fortfarande gäller, vilket den gör eftersom social kontroll är universellt, så är det andra normer som ska följas.
Det paradoxala är att det som nu ofta i skräpjournalistiken kallas för att "gå emot Jante": normen att framhäva sig, visa framfötterna överallt och uppmuntra andra att skryta, är precis lika mycket jantelag som någonting annat. I Aksel Sandemoses Jante var det förbehållet de välbärgade att signalera med lyxvaror hur mycket pengar de hade. Men det är precis lika mycket jantelag att prisa alla som "vågar" göra det medan man trycker ner dem som vågar knysta om att de inte alls vill framhäva sig. Den som är udda nog att gå för sig själv i ett hörn av livet är precis lika socialt utfryst nu som förr.
Jantelagen är alltså ingen universell lag om att man inte får framhäva sig. Det är en känsla av att inte bli accepterad för den man är! Och även om min känsla ser ut så här, så kanske din känsla ser annorlunda ut. Att gå emot Jante handlar om att respektera varandra och våra upplevelser, låta oss ha våra egna uppfattningar om hur vi ska leva våra liv.
Det är dessvärre mycket svårare än många tror. Socialt tryck och Jantelag är tyvärr en del av det som formar en civilisation. Det måste finnas normer för hur vi ska bete oss för att förstå varandra och kunna kommunicera. Ändå borde det vara möjligt att låta alla vara med och bestämma hur dessa normer ska utformas, och inte de som skriker högst och utövar social kontroll genom att felaktigt anklaga alla som säger emot dem att de bara styrs av jantelagen.
Mer matsynkretism: Att göra sushi svenskt
Ett antal jular var det tradition på min dåvarande arbetsplats att anordna knytkalasjulbord varje jul. Vi svenskar var ju ganska traditionella, vi kom med inlagd sill och gravad lax och Janssons frestelse. Men våra utländska kolleger bidrog till de mer udda rätterna, ibland så udda att det blev besvärande. Som den gången japanen i gänget bjöd på sushi. Sushi. På julbordet.
Men vad är problemet? De äter rå fisk, vi äter rå fisk, vad är egentligen så osvenskt med sushi? En sökning bland receptsajterna ger information om att japanerna tycker att vår svenska fiskkultur passar utmärkt ihop med sushitillverkning.
En gång i tiden lär en svensk konung ha gjort helyllesvensk husmanskost av en så orientalsk rätt som dolmas, genom att variera den litet lagom. Går det att göra detsamma med sushi, tro? Matprovaren i mig hade dock en liten tröskel att komma över. Det känns ovant att göra sushi. Fegräddningen denna gång var ett sushikit som inköptes på den lokala stormarknaden, och som innehöll algblad, ris i portionspåsar, vinäger att blanda i riset, soja, wasabi och en pedagogisk beskrivning.
Fyllningen fick man fixa själv, och på väg åt det mer extremsvenska hållet började jag med rökt lax med vanlig, hederlig (svensk?) pepparrot, gravad lax, räkor, röd stenbitsrom, majonnäs och gurka. Det var gott. Och väldigt lätt att göra. Fortsättning följer säkert så småningom...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)